Jag kom över en bild som är tagen för ett par år sedan i vårt studentområde en sen onsdagkväll i januari på väg hem från allas vårt Allhuset – Stockholms Universitets Erasmustäta onsdagspub. Jag var bara tvungen att dela med mig eftersom jag blev sjukt nostagisk när jag kom att tänka på alla dessa onsdagar då vi tjejer på bilden hängde med våra galna grannar från olika hörn av världen.

Från vänster: Lillasyster Anna, Fröken J i famnen på Barcelonakillen Juanjo (som f.ö inte kunde ett ord engelska) och slutligen då jag själv.

Jag har gjort en ny upptäckt. På träningskortet jag köpte och i samband med det blev tvångsfotad har jag en tangorabatt. Den är inte synlig vid första anblick, men om man tittar mer noggrant på fotot ser man en perfekt tunn mustasch. N såg den också. Han trodde att det var en sån där kamera som visar ens sanna jag. Om det vore fallet hade jag hellre sett att det dolde sig ett hollywoodsvall av lockar och möjligen längre ögonfransar. Men nej, mitt sanna jag har en tangorabatt. Det är väl bara att lära sig att leva med det.

Nu har jag bestämt mig. Jag kommer inte att följa med på tapasmiddagen ikväll utan ska efter många om och men stannna hemma och titta på tv och käka räkor för mig själv. Ibland behöver man en lugn kväll fast man inte tror det. Detta är lektion ett i att fokusera på mig själv. Nyårslöftet ska hållas åtminstone fram till februari.

Om ni av någon anledning befinner er i Sundbyberg vid lunchtid någon dag så måste ni besöka Café Food Wise. Jag käkade en sallad som man själv får kombinera idag. Man väljer sex alternativ och trots att det låter mycket så kunde jag knappt bestämma mig. Jag käkade mig proppmätt på bland annat kycklingfilé (en hel), vinbladsdolmar, fetaost, körsbärstomater, baba ganoush, persiljesallad och sen då den marinerade fullkornspastan som ingick.

Med tanke på hur jag går klädd idag kan man av misstag tro att grungen inte är död. Märkligt med tanke på att jag aldrig varit förtjust i grunge och således aldrig burit kläder som kan föra tankarna åt det hållet. Förutom idag då.

Jag kollade just på de sista tjugo minuterna av Outsiders. Det handlade om folk som var hemlösa – vissa pga missbruk och andra för att de valt det själva. Det var en kille som var lika gammal som jag som såg ut som urtypen som drar till Barcelona ett år och lever på sopor och hänger med andra dreadlocksprydda squatters och röker hasch på Plaza del Tripi i hopp om att se en skymt av Manu Chao. Han bodde i ett tält i skogen och lagade linsgryta över öppen eld. Jag och N började föreställa oss ett sjukt scenario – tänk om man var ute en kväll och träffade den där snubben och han frågade om man ville hänga med hem på en kopp te. Förmoda att man svarade ja och man blev insläpad i skogen och hem till hans tält. Shit, vilken ångest man skulle vakna med dagen därpå med myror krypandes över benen och kvistar i håret.

Som sagt, jag avskyr camping och friluftsliv. Tur jag hittade N istället för dreadstältarkillen. Södermalm är sjukt mycket bättre än tallskogen.

Jag lagar just nu en äpplekanel-kompott åt min kille som han ska ha i sin nyttiga frukostgröt. Det tycker jag är extremt husmoderligt och fint av mig.

Klockan sju ska jag gå på lägenhetsvisning i samma hus som vi bor. Anledningen till varför jag går dit är för att jag är nyfiken och gillar att se hur folk bor. Normalt sett brukar jag sakta in farten när jag i trapphuset går förbi en lägenhet där dörren står öppen bara för att få en glimt av hur folk har det. Detta blir ju faktiskt ett legalt skäl att snoka hemma hos en granne.

N ska nog på lägenhetsvisningen enbart för att se hur mycket fulare de har byggt om sin en och en halva till en tvåa – klaga på utbyggnader, skaka medlidande på huvudet åt flyttning av väggar och håna rördragning Snyggast tvåa vinner. Det betyder att N borde inkassera en och annan pokal.

Så släpar man sig iväg och tränar och vad får man för det? Jo, en helt kaputt nacke. Tydligen har jag alltför starka nypor när det gäller att strecha nacken så nu känns det som jag har fått nackspärr. På med en halsduk och sedan gäller det att ha hållning som en förnäm dam resten av dagen.

N köpte en ny mobil förra veckan – en sån där supermegaavancerad sak som tar bättre bilder än en digitalkamera i medelklass. Han sa att jag kunde ta hans gamla som för övrigt inte alls är gammal utan också superavancerad. Nu hittar jag ingen manual till den så de senaste dagarna har jag nöjt mig med att svara när det ringer och efter vissa problem även läsa meddelande som jag fått. Ni som känner att ni inte fått några svar på era sms kanske visserligen är vana då jag i princip aldrig svarar på sms eftersom det är så irriterande att skriva, men denna gång vet jag faktiskt inte riktigt hur man gör så svar kommer förhoppningsvis senare i veckan. Tills dess fotar jag olika saker med den fantastiska kameran.