Festen igår var trevlig. Vi började på Hornstull hos vänner till N där vi åt middag och drack ett par glas vin. Sedan tog vi en stortaxi till festen. Värdparet bodde i en vackert inredd villa och det bjöds på välkomstdrinkar, vin, öl, massor av goda snittar och sedan ett minst sagt dignande spritbord med alla tänkbara vätskor för utblandning. Jag kände mig omogen där jag stod och diskuterade fördelen med att köpa villa med andra gäster. Först tänkte jag att dessa personer måste vara många år äldre än mig och därför resonerar de såhär. Sedan slog det mig att alla var i min ålder – jämngamla. Jag viskade till N att jag absolut inte är mogen för villa och tänkte sedan att jag till och med aldrig kanske kommer att bli det. Jag bor antingen i stan, nära till allt och med pulsen runt hörnet. Annars flyttar jag hellre långt ut på landet och njuter av stillhet och lugn långt från prydliga gator med likadana hus med gångavstånd till pendeltågsstationen.

Medan gästerna glatt dansade till sjuttiotalsdisco pressade jag killen som agerade DJ till bättre musik. Det slutade med att jag gjorde en uppskattad soloshow till Common People med Pulp. Irriterade mig på mig själv som inte bara kan foga mig i massan och gunga taktfast till That’s the way I like it eller liknande.

Festandet pågick ända fram till fyratiden då N avslutade med en moonwalk med liten kick som slog sönder en kostymkilles menisk. Då ringde vi stortaxi igen och kom hem till Skanstull och somnade.

Oss kan man ju inte ha i möblerade rum.

Ikväll ska jag på trettioårsfest med N. Det är en gammal kompis till honom som fyller år och det ska firas med en cocktailfest. Innan festen ska vi hem till en annan gammal kompis till N och äta med hans flickvän och någon annan. Jag är lite nervös över att träffa femtio nya personer ikväll. Det verkar inte som om någon av de kompisar jag redan känner ska dit så jag har liksom ingen bundsförvant. Nu är jag inte en helt socialt inkompetent person så det kommer nog inte att bli något problem, men det är ändå lite läskigt att träffa så många nya ansikten på en gång. Men en och annan cocktail brukar mjuka upp svenskarna och göra de mer lättpratade (detta gäller inte mig eftersom min mun brukar gå i ett med eller utan cocktails) så det ska nog gå vägen.

Jag ska sätta på mig den ursnygga outfiten från Paris som jag fick i julklapp av en viss duktig shoppingmamma. Till det kör jag svarta ankelboots och de nya fina örhängena som samma mamma shoppade från Pilgrim. Om man känner sig fin så brukar festen bli bra. Det värsta är om man ska gå på fest och har på sig kläder som bara får en att känna sig obekväm, tjock eller stel. Men det är kul med fest – särskilt att få gå bort och inte behöva vara värd eller ta hand om resterna efterföljande dag. Jag ska passa på att ha kul ikväll.

Vi fick precis besök av N:s föräldrar och hans nya lillebror som bara är tio veckor gammal. Den nya brorsan heter Kalle är och är historiens sötaste varelse. Kalle är en dansk-svensk gårdshund som älskar att hoppa jämfota rakt upp i luften och busa med gosedjur. Han agerade också dammsugare på köksgolvet och slickade i sig små matrester som låg i kanten vid spisen. Det var kanske mindre mysigt. Sedan bar han en skruvmejsel från badrummet (där badkaret just har installerats) till sovrummet. Efter det attackerade han min fot och bet i sockan med sina vassa små valptänder. Vilken söting!

Det blev en afton i Spice Girls-anda. Jag och syrran skrämde iväg N och körde en sedvanlig allsång till alla Spice Girls hits. Vi talade oss varma om den kända Istanbulkonserten och bannade oss själva för att vi inte gick på Köpenhamnskonserten – den sista innan min egen favorit Ginger Spice hoppade av och sjöng underbara stämmor till de låtar som krävde det. Till resten körde vi enbart de sedan länge inövade dansstegen. Vi är bara underbara.

Dagens tre bästa:

• 
  Det nya badkaret har kommit. Nu måste ni förstå att det inte är ett så fult kakel i detta badrummet. Här är det helsvart som gäller.
• Att Nancy Pelosi tagit över representanthuset i USA och kommer att jäklas med Mr Bush så mycket hon kan.
• Trettondagsmiddag ikväll.

Dagens tre sämsta:

• Att alla ställen som man kan ringa till och tjafsa om olika saker håller stängt.
• Att min träningsvärk inte är att leka med.
• Att blåbär med naturell grekiskt yoghurt inte kan ersätta blåbärspaj med vaniljsås.

Jag har på mig Mias jättesnygga klänning idag. Konstigt nog slog det mig när jag stod framför spegeln i badrummet att jag ser ut som en sådan där tjej som precis fullföljt åtta veckor i ”Du är vad du äter” och nu ska visa sin nya look. Oftast häpnar man när man ser hur många centimeter och kilo dessa personer lyckats gå ner. Självklart brukar deras utgångspunkt vara modell större och när de väl är klara med dieten så ser de smala ut i förhållande till hur de såg ut innan, men fortfarande stabbiga i förhållande till idealet. Så ser jag ut nu – som en som en gång var tjock och nu spexar framför kameran med sina byxor i storlek 60. Det konstiga är att jag aldrig har varit tjock. Bara smal och ibland smalare. Ändå ser jag ut så – jag skyller på klänningen.

Jag har lagat kyckling för första gången sedan jag invaderade Ölandsgatan. N hyser väldigt mycket agg mot kyckling och spyr nästan när kycklingrätter kommer på tal. Han menar att alla kycklingar är drabbade av inavel och har fyra fötter, två huvuden och en vinge. Om det hade varit sant hade väl kyckling inte varit så billigt? Tänk en kyckling med två extra lårbitar och en extra bröstbit till samma pris. Värsta fyndet.

Idag lagade jag kycklingfilé till mig och quornfiléer till Mr Chickenhater och ackompanjerade detta med paprika, lök, vitlök, chili och tomater i någon slags tacoanda. Till det blev det avokado. Gott. Men nu är jag sjukt sugen på valfri mjuk kaka.

Nu har man invigt det nya gymkortet. De envisades med att ta ett foto på mig som lades in på kortet. Jag ser självklart efterbliven ut eftersom jag hade en urtjusig snedlugg à la åttiotal, tre mindre röda kvisslor och var närmast gråtfärdig. Jag har gömt träningskortet bakom alla andra kort i plånboken. Gymmet var fylld av konstiga människor. Två thailändska sextonåriga killar i jeans som barfota slogs om löpbanden tillsammans med mig och tre oerhört överviktiga medelålders män som uppenbarligen försökte infria sina nyårslöften. Jag körde ett tämligen lugnt tempo med tanke på min stackars kropp som inte utsatts för någon fysiskt ansträngning på alldeles för lång tid. Jag lär ändå erhålla värk imorgon. Gröna linser suger. Brownies, indisk buffé och muffins är de vänner jag saknar allra mest.

Då har man tydligen blivit krönikör också. Synd bara att alla elaka saker jag skriver blir uppmärksammade medan de snälla anekdoterna snabbt läggs till handlingarna. Men man kan inte få allt.

Jag kom att tänka på en kväll på Debaser för några veckor sedan när vi inte kunde släppa denna cheer från filmen Bring it on. Jag tror vi körde den fetstilade raden tvåtusenfemhundra gånger. Mia kunde självklart hela. Hon skrämmer mig ibland. Vem sa att jag var omogen för min ålder? Vem?

I’m sexy, I’m cute, / I’m popular to boot, / I’m bitchin’, great hair, / The boys all love to stare, / I’m wanted, I’m hot, / I’m everything you’re not, / I’m pretty, I’m cool, / I dominate the school, / Who am I? Just guess, / Guys wanna touch my chest, / I’m rockin’, I smile, / And many think I’m vile, / I’m flyin’, I jump, / You can look but don’t you hump, / Whoo / I’m major, I roar, / I swear I’m not a whore, / We cheer and we lead, / We act like we’re on speed, / You hate us ’cause we’re beautiful, / Well we don’t like you either, / We’re cheerleaders, / We are cheerleaders. /Roll call…