Idag har jag försökt putsa och feja så lägenheten till slut såg vettig ut (nåja, i förhållande till den senaste månaden). Strax innan Niklas kom hem satte jag på glögg på spisen, tände en massa ljus med juldoft, lade upp två lussebullar på en tallrik med en röd servett under och uppnådde någon form av julstämning. Det verkade också som ett plåster på såret efter min hatiska respons på Niklas egna luciatåg klockan sju i morse. Han hade morgonhumor och jag hade som vanlig ett uselt morgonhumör.

Sedan droppade Anna in tätt följd av Henrietta. Vi käkade ihop och lyssnade igenom hela Absolute Music 53. Nu ska jag sova lite innan det är dags för julresa mot Skåneland imorgon.

Tror någon att man kan uppfattas som en galning/hemlös om man besöker McDonald’s iklädd ett par enorma mörkblå killjoggingbyxor men en uttöjd bak, en jättesweatshirt, nylonsockor, pälsjacka och en lugg varav halva står rakt upp i luften? Det är det bästa jag kan åstadkomma.

Det är snart jul. Och det är byggarbetarnas sista arbetsdag. Det borde betyda att jag borde vara snäll och ge dem ett soligt leende eller möjligen bjuda på pepparkakor. Jag har istället gömt glöggen och skumpan eftersom de befinner sig i den kategori av folk som jag misstänker skulle ta sig en hutt kall glögg när jag tittade bort. Dessutom har de utan förvarning kopplat ur hela toaletten igen och jag har inte kissat sedan sju i morse och har sedan dess intagit en halv liter te, en halv liter coca cola light, tämligen rinnande yoghurt och lite vatten. Detta betyder KRIS. Fan, jag har dessutom pyjamas på mig fortfarande eftersom jag tänkte duscha efter de har gått. Detta innebär att jag måste byta om inför byggubbarna om jag ska ta mig ner till McDonald’s toalett vilket inte känns helt hundra. Eller så får jag bara kissa på mig. God jul.

Det var en underbart solig och varm julidag 2001. Vi befann oss i vår spanska by och satt och snackade med några gamla killkompisar och kom då på den fantastiska idén att på kvällen ge oss ut med en av killarnas segelbåt för att äta middag och bada i den lilla bukten som ramar in den lilla sömniga hålan.

Jag och min syster som är bufféfascister började direkt planera den ultimata segelmiddagen med utrop som Fetaost! Ljummen potatissallad i örtvinägrett! Miniflaskor med skumpa! Killkompisarna sa att det lät bra men de lovade att fixa resten av middagen. Vi begav oss hem från stranden och lagade ihop det vi kunde med byns magra utbud av delikatesser från annat än Katalonien. Glada i hågen och med varsin randig tröja på oss (vi skulle ju faktiskt segla) mötte vi några timmar senare upp med polarna i småbåtsmarinan. Vi tuffade ut i bukten lagom till att himlen färgats rosa bakom bergen och snart ankrade vi båten för att inta vår måltid. Upp dukas den svenska fascistpotatisen och miniflaskorna korkas upp. 

Kompisarna öppnar lerkärl efter lerkärl med den mest underbara ”långt-ut-på-landet-lagat-med-egna-ägg-tortillan” och områdets mest dyrkade och exklusiva rätt – nämligen ugnsstekt vildand i underbar fond med minichampinjoner. Vi är mycket imponerade och äter med god aptit tills varenda köttbit är är i magarna och fonden nersköljd med bröd och Cava.

Det är då vi får reda på sanningen. Hur dessa ungkarlar verkligen hade kommit över vildanden. De hade varit ute på Deltaområdet och kört bil och kände plötsligt en smäll. De hade stannat bilen och insåg att de råkat köra över en riktig dyrgrip – alltså vildanden. Den var ännu inte helt död och då knäckte en av vännerna helt enkelt nacken på den av rent medlidande. De diskuterade ett tag som det sig bör med spanjorer och enades om att ta med anden hem i bagageluckan. Väl hemma lämnade de det döda djuret till en av killarnas frodiga mor som lagade till den som sig bör enligt spanska husmodersrecept. Sedan bjöd de två svenska flickor i fula randiga tröjor på kalaset.

Vi åt alltså en fågel som de hade dödat med sin bil. Simpelt Roadkill.

Idag var jag hembjuden till Mia på brunch. Det var så mysigt. Hon hade fixat bagels med cream cheese, skinka, tomat, rödlök, paprika och gurka, tunna skivor rostbiff och dessutom lagat amerikanska blåbärspannkakor med blåbär vid sidan om och en massa vaniljsås. Vi åt tills vi inte kunde röra oss mer. Sedan halvlåg vi i sängen och ägnade oss åt en favoritsyssla i bästa pensionärsanda – nämligen läsa om en stort antal sjukdomar i facklitteratur och ställa diagnoser samt komma fram till den bästa medicineringen. Vi slutade vid tuberkolos och begav oss sedan ut på julklappsshopping i ett antal butiker. Sedan drog Mia till Södertappen för att lämna lite blod fast det egentligen var gratis fika hon var ute efter. Själv köpte jag en mopp med hink på Ica. Det var en smart lösning att packa resten av varorna i. Jag och Mia är för övrigt sjuka i huvudet. Det gick att finna på sidan 267 i läkarboken vi läste. Tyvärr verkar vår åkomma vara obotlig. Och kronisk. Men vi är glada ändå.

Så kom snön till slut till Stockholm. Jag jobbade upp en otrolig julstämning när jag gled omkring i Skanstulls tunnelbanetunnlar ackompanjerad av den östeuropeiske julnissen som spelar ”Dragostea din Tei” på fiol och sedan tog jag rulltrappan upp i singlande snöflingor. Jag blev knuffad av tre personer och kunde inte ta mig in på Ica Ringen på grund av för mycket folk. Vandrade trots det hem i snön ovanligt glad i hågen fastän jag lider av klaustofobi och snöofobi. Det måste ha varit The Christmas Spirit som slutligen även nådde den cyniska Malin Collin.

Undrar just hur farligt det kan vara att sitta i en lägenhet med stängda fönster där det just nu pågår målning, till min näsas stora förskräckelse. Jag ska ge mig av om någon timme så jag hoppas att mina hjärnceller inte hinner dö av under den tiden. Ser ni en lallande galning som ser sniffhög ut runt Biblioteksgatan så kan ni ju rycka in.

Idag såg jag en man i affären som bara hade sylta och inlagd anjovis i kundkorgen. Jag undrar vad han skulle göra med det. Jag menar, det såg alldeles för äckligt ut för att kunna ätas. Kundkorgen säger vem du verkligen är. Det är därför den pinsamma maten bör inhandlas strax efter öppning eller just innan stängning.

 Igår köpte jag frysta köttbullar fem i nio.

Nu är man tillbaka i stan igen. Det känns bra och lite dåligt. Jag ser inte fram emot att vakna med byggkillarna i morgon och be dem lämna badrummet ett tag för att jag vill dit. Men det är skönt att vara ifrån skogen och inne i pulsen igen så att säga.

Hade precis en dispyt med en kassör på Ica som så att säga inte satt i kassan på Ica av en olycklig slump. Han skulle dra mitt Visakort manuellt och menade att mitt körkort inte var giltigt längre. Jag sa att det visst var det och vi tjabbade i tio minuter tills jag fick det i handen och kunde peka att det stod 2012 på giltighetstiden. Resten av kön flinade åt den inkompetente snuskassören.

Dessutom såg jag Jonas Hassen Khemiri i affären med en tjej. Han var så snygg så att han nästa blev ful. Så är det med vissa. De passar bara på bild eller på film men ser översnygga ut i bröddisken. Jag insåg snabbt att min Sizzlar-fyra-på-chili-skalan-andedräkt i kombination med ett par mjukisar, joggingskor och pälskappa inte skulle göra något som helst positivt intryck på författargurun så jag smet bort till kassan lika tyst som jag dök upp.

Lördagkvällens bästa:

• Annas version av ”Vår julskinka har rymt” med sedvanlig kraftig tysk brytning.
• Annas salsakoregrafi.
• Mias underbara frikostighet av fatclothes till undertecknad.
• Kokhet glögg i iskall Debaserkö.
• Niklas sluddrande.
• Promoskivorna.

Lördagkvällens sämsta:

• Att mitt Visakort först felaktigt misstänktes vara på villovägar för att sedan få ett tekniskt fel vilket omöjliggjorde uttag.
• Nära-döden-upplevelsen som kylan utgjorde på vägen hem.
• Ett franskt band med en sångare som kan vara den som skapade begreppet oengagemang.