Puh! Jag tror jag har varit i alla innerstadsbutiker som säljer något som har med inredning, belysning och möbler att göra idag. Jag är helt slut. Tjusiga tapeter är dock inköpta och likaså färg till den nybyggda hyllan över sängen. Tror att jag behöver åka på spa-weekend efter det här. När vi klev in i lägenheten var precis allting täckt av fyra cm grått byggdamm. Vi som tyckte att vi hade problem med byggdammet innan… Jag sitter här och nyser oavbrutet.

Kom gärna med åsikter och kommentarer om vilken lampa som blir snyggast i det nybyggda sovrummet på http://niklasjakobsen.blogspot.com

Man kan säga att vi inte är helt överens om det just nu…

Idag har framför allt tre frågor dykt upp i mitt huvud. Dessa tre företeelser är alltför komplexa för att jag ska kunna finna svaren på egen hand. Därför beskriver jag det här för vidare funderingar.

• Varför refererar föräldrar till sina barn som Prinsen eller Prinsessan? Exempel: Idag har Prinsessan fått sin första tand. Eller – Prinsen, mamma är hemma! Jag tycker att det är oerhört obehagliga smeknamn. Kan inte ni föräldrar kalla era barn för deras riktiga namn? Är tanken att dessa smeknamn ska hänga med en längre tid? Det kan ju bara bli obekvämt när ungen är 16 och tar hem några polare och hans föräldrar ropar: ”Prinsen, maten är klar!” Hur gör man när ungen får ett syskon av samma kön? Blir det en hovdam eller en knekt? Jag förstår inte.
• Varför ser amerikaner utevecklingsstörda ut när de hyllar sig själva och sitt land? Frågan uppstod när en stor trupp människor tågade fram till Ty Pennington i Extreme Makeover – Home Edition och ville hjälpa till att bygga.
• Varför kan inte vita människor dansa? Denna fråga har visserligen tjatats ut förut men jag tycker fortfarande att det är konstigt att alla svarta, latinos etc svänger de lurviga mycket taktfast så fort lite musik sätts igång medan vi svenskar står och gungar lite generat till Tomas Ledin. För övrigt vet jag inte hur det ligger till med danskunskaperna i exempelvis Kina och Japan.

Jag har tillbringat en stor del av dagen med att planera Nyårsfesten. Den ska bli perfekt. Menyn håller på att ta form, liksom inbjudningarna. Det kommer att bli en skön mix av roliga människor som alla kommer att bidra med både delar av buffén och schysst stämning med sin närvaro. Dessutom kommer festen att hållas i en helt nyrenoverad lägenhet här på Södermalm. Sweet.

Dis-moi med Faudel är kvällens Raï-soundtrack. Algerisk Raï får mig alltid på gott humör. Det påminner mig om mitt år i den franska södern.

Hurra för mig för jag har namnsdag idag! Ska iväg till Mia och fira med lite glögg.

Nu kommer Lika som bär – Malin edition. Dessa damer har jag blivit jämförd med rent utseendemässigt de senaste tio-tolv åren. Frågan är: vad tycker ni? Själv har jag svårt att se likheterna men så är det väl alltid med en själv.

Tjejen som spelade Valery i Beverly Hills 90 210.

Allas vår Ginger Spice.

Och slutligen Jennifer Anniston.

Denna lördag har gått i inredningens tecken. Vi har plöjt igenom halva Stockholms lamp-, bad- och köksbutiker i jakt på småsaker som behövs i lägenheten. Niklas avskydde självklart mina lampidéer och sa att de var fula. Sedan tyckte vi att 1600 kronor var för dyrt för en toalettborste. Urban Outfitters var som taget ur en dålig dag i helvetet vilket innebär att det var 25000 idioter som skulle köpa julklappar samtidigt. Vi pallade ungefär fyra minuter där innan vi vandrade vidare. Nu visade jag precis mina lampidéer från Ikea. Niklas hatade dem också. Jag är tydligen dålig på det där med belysning.

Är det bara jag eller är ser inte Daniel Radcliffe aka Harry Potter ut som en ung och oförstörd Pete Doherty?

Allas vår älsklingsheroinist – hete Pete.

Den oskyldige trollkarlen Harry som räddar världen.

När undertecknad befann sig den skärseld som i Sverige brukar benämnas som högstadiet var det tidigt 90-tal och kalla vindar blåste över bondläpparna i en håla i Skåne. Jag var en outsider sedan första dagen i förskolan men det blev så att säga tydligare när hormonerna började svalla och folk hamnade i den ack så vidriga fjortissjukan.

Min outsiderroll var inte den klassiska utan kännetecknades av total hybris. Jag och mina syskon kuskades Europa runt så fort det gavs tillfälle, vi kunde inte prata den rätta skånskan (vilket ledde till att jag blev skickad till logoped), vi kunde en massa saker om världen och populärkultur, vi var de absolut smartaste eleverna och var samtidigt de snyggaste tjejerna i klassen, blev framröstade till lucior, fick alla huvudroller i varenda pjäs och musikal, lekte popstjärnor på alla julavslutningar då resten av tjejerna i klassen i bästa fall på nåder fick bli bakgrundsdansare. Vi hade massor av vänner, red hästar på fritiden och krossade hjärtan ända från Strövelstorp, via Ödåkra till Spanien. Trots denna överdrivna fokusering på oss tror jag ändå att vi var ganska schyssta tjejer. Vi har aldrig gillat skitsnack och bakom-ryggen-fasoner.

När högstadiet gick mot sitt slut var jag nog också den mest avskydda personen ute på den skånska slätten. Under åttan eller nian fick de riktiga bondläpparna en vansinnig idé om att de var the new shit och klädde således ut sig i hemska bomberjackor, lyssnade på eurodisco, Ultima Thule och Ace of Base. Jag hade Dr Martens och en hjärna. Det var där det skar sig. Jag vägrade tala med någon av de som jag refererade till som förlorarna. De försökte dock, med sin grötiga dialekt tilltala mig med uppmuntrande ord som ”jävla Collin-jävel eller anarkistsvin”. De hade inte riktigt alla hemma. Jag visste att jag hade rätt och att de hade fel och inte en gång ruckade jag på mina egna principer. Alltså vägrade jag prata med de flesta under nian – om jag någon gång ändå tilltalade förlorarna gjorde jag det med den bästa härskartekniken av dem alla, att använda så avancerad svenska så att de inte förstår vad man säger samtidigt som man ger dem ett överlägset hånleende ögonkast. Det fungerade alltid. De blev bara mer frusterade. Det jag faktiskt lärde mig om mig själv under denna tid var att jag klarar mig utmärkt själv, jag kommer aldrig vara rädd att säga ifrån när någon går över min gräns och jag behöver inte folk omkring mig som sprider negativ energi.

Självklart blev jag cool in school så snart gymnasiet började och förlorarna satt och pysslade med klister och lim på något praktiskt gymnasium. Eller jag vet faktiskt inte vad de gjorde och det intresserar mig inte särskilt mycket heller. Jag utgår ifrån att de numer sitter inne för småfiffel eller producerar fula barn i hemska små byhålor. God bless them!

Själv valde jag ett annat liv. Eller snarare, jag valde ett annat liv redan i barndomen och höll fast vid det trots att förlorarna hade svårt för det i nian. Det är jag oändligt tacksam över nu. Jag går fortfarande gärna själv igenom stora grupper av människor med huvudet högt och vet att jag har rätt.