Ikväll ska jag nog fortsätta laga något nyttigt. Just nu känner jag mig sugen på onyttiga men exklusiva saker så som gratinerad hummer, kantarellstuvning, carpaccio med mycket parmesan, vitlök- och persiljestekta tigerräkor, vad som helst med saffran och prinsesstårta.

Dock blir middagen ikväll antagligen quinoasallad med färsk spenat, rödbetor, valnötter och fetaost (3%), hemmagjord hoummos och något till som jag inte har kommit på ännu. Om N hade ätit kyckling hade det kunnat vara gott med ett marinerat kycklingspett. Men nu måste jag använda fantasin. Quorn kanske? Men det känns inte bra att äta en middag varav två av ingredienserna börjar på Q. Jag kan inte heller svara på varför det inte känns bra. Det är bara magkänslan.

Onsdagkvällen fortsatte, efter vänförstärkning vid svampen, mot Alcazar på David Bagares gata och Trucker Cleavages spelning. Där bytte vi champagnen mot öl och spotlights, TV-kameror och press mot ruffig källarlokal och bra musik. Spelningen var fantastisk och det var kul att se bandet live på riktigt.

Strax innan slutet på deras spelning var vi tvungna att springa vidare, likt Askungen på bal, ty vårt schema krävde det. Genom tunnelbanesystemet hamnade vi slutligen på vår sista destination för kvällen: Romeo på Tranan. Vi lyckades sno åt oss ett bord relativt snabbt där vi satt och ölade och snackade skit. Musiken fick oss på gott humör, i alla fall mig. Jag har väldigt svårt att stå emot Bette Davies eyes.

Strax innan midnatt bröt vi upp och åkte hemåt. En späckad kväll som dessutom inte spårade ur till sent! Det kan inte bli bättre.

Onsdagkvällen inleddes med att jag fick leta efter min svarta kjol i 25 minuter. Nittio procent av mina kläder är svarta så ni kan ju bara försöka företälla er hur lätt man hittar en minikjol i den röran.

Med kjolen på åkte jag till Stureplan, mötte upp syrran och gick till MQ:s glammiga premiär för sin nya flaggskeppsbutik. Michael Bindefelt hälsade välkommen vid ingången och jag skymtade bl a Förkvälls-gänget, Idol-Clabbe och flera andra bekanta ansikten. Skumpan flödade (jag nöjde mig med ett glas eftersom vi skulle vidare) och snittarna var i världsklass. Nu hyser jag visserligen ett osunt intresse för just snittar så det var de jag kollade på istället för kändisarna. Det bjöds bland annat på renstekscheesecake, ankbröst med tranbärsglaze, västerbottenpaj med inbakad kräfta och karamelliserad bananshalottenlök, sesamtäckt nori med lax och wasabikräm, örtmarinerad toast med koriander och ingefärsmarinerad biff med stora flarn parmesan. Jag kan fortsätta för alltid, men ni fattar grejen. Jag hade kunnat stå kvar och äta där hela kvällen men det fanns det inte tid för. Kvällen var ju minutiöst planerad.

Jag och min syrra avslutade just en konversation på msn där vi inspirerades av Yodas grammatik. Till slut förstod vi inte vad den andra menade. Till Stureplan komma vi ikväll? Roligt det är med gratis drink. Spelning jag fram emot ser. På Tranan vi med vänner möter upp. Med oss må kraften vara. Puh.

Väduren (21 mars – 19 april)

Eldens natur är att vara energisk, entusiastisk och positiv

Nyckelord: Impulsivitet, vrede, mod, energi, skarpsinne, ledarskap, intelligens
Färg: Röd
Metall: Järn
Stenar: Ametist och diamant

Som zodiakens första tecken påminner Vädurens natur mycket om barnets. Alltför uppriktig för att vara finkänslig, tapper och orädd, (råkar ofta ut för olyckor av brand och skärkaraktär), hett temperament som dock är snabbt övergående, kvicktänkt men inte alltid logisk. Vädurens livliga, översvallande natur gör honom till en stimulerande kamrat. Ofta krävande och vill få sin vilja igenom. Stark könsdrift och sinne för romantik.

Lämpliga yrkesval: Sådana som är utmanande, ex. Läkare, militär, racerförare, ingenjör, psykolog.
Fysiska kännetecken: Rak grekisk profil och skarpa ögonbryn i form av ett upp och nedvänt V.
Känsligaste kroppsdel: Huvudet

Jag älskar att läsa horoskop. Eller snarare, jag älskar att läsa horoskop som lovar något bra. Om jag läser att väduren ska ha en dålig vecka i någon tidning så ger jag mig inte förrän jag har hittat motsatsen i en annan tidning. Detta borde göra vilken kritiskt tänkande person som helst misstänksam men jag är bara nöjd om det står något bra.

Det är dock lite obehagligt när man hittar sådana här sidor som någon verkar ha skrivit om en själv. Hur ofta skär jag mig inte i fingrarna när jag hackar något till matlagning? Vill inte jag alltid ha min vilja igenom (jag menar mitt motto har ju länge varit det charmiga och ack så diplomatiska my way or the highway).

Det enda som inte stämmer är det där med ögonbrynen. Jag har ju i princip inga. Jag föddes med halva ögonbryn. En mycket sorglig defekt.

Är det inte den 25:e idag? Hur ska jag hinna med det här också? Jag kommer ju att kuska runt huvudstaden som en galning. Mitt liv är verkligen besvärligt ibland. Men jag vill ju kolla butiken också…. Ska rita upp ett schema under dagen där allt ska klämmas in.

Ikväll blir det fullt upp. Så fullt upp så jag tyvärr måste hoppa över träningen… Jag sörjer djupt.

Jag ska dock börja kvällen på Alcazar – Nalens källare och kolla in Trucker Cleavages spelning. Det ska bli kul. Har bara sett dem en gång innan och det var på Beyond Retro och typ akustiskt. Efter det ska jag vidare till Tranan där jag ska möta upp diverse kompisar för en öl till lite yachtrock. Det känns som en lagom, trevlig och kul onsdag.

Just nu känner jag bara för att sitta i soffan och äta muffins och kexchoklad tills det blir maj då mina anhöriga får ringa en lyftkransfirma som tillsammans med brandkåren får lyfta ut mig i en presenning och rulla mig till viktväktarna.

Jag tycker om helger. Det har jag alltid gjort. Det gör mig nog inte på något sätt unik. Det jag gillar bäst med helger är att gå ut. Jag älskar när kvällen ännu inte är så sen, man anländer till stället man ska gå ut på, förväntningarna ligger i luften och bara någon timme senare är allas humör på topp, musiken är hög och man samtalar sig fram med än den ena än den andra.

Min kärlek till disco började på höstterminen i fyran. Då besökte jag mitt första minidisco i den klaustrofobiska fritidslokalen belägen i  källaren på min lantskola. Jag vann danstävlingen, drack sockerdricka med sugrör och mumsade chips. Jag kunde inte ana att något kunde vara så roligt.

Sedan följde en mellanstadieperiod då jag gick klädd i svartvita kläder alternativt superlose jeans, stor skjorta och väst med neongummiband i den permanentade tofsen, uppfann en egen danstil som tog mig till otaliga danstävlingsfinaler (och även gav mig en fanclub av flickor som försökte kopiera dansstegen). Jag fick chans på alla jag ville och tackade nej till chans på många fler.

Vår by började kännas trång och då kom vi på den utmärkta idén att börja besöka matsalsdiscot i grannbyn. Där uppfattades vi som exotiska, okända och mytomspunna då vi kom säkert fem kilometer på landsvägen därifrån. Vi vann även danstävlingarna där, hittade varsin kille och älskade Depeche Modes Personal Jesus. Jag minns också att jag aldrig ställde ifrån mig min sockerdricka bredvid plastpelargonen i matsalens fönsterkarm om jag skulle dansa, för mamma och pappa hade sagt att någon kunde lägga droger i ens dricka om man inte höll den under uppsikt (nu blev jag ju tack och lov inte nerdrogad som tioåring utan det fick jag vänta med tills jag fyllde tjugofem).

I högstadiet var discona det man levde för. I alla fall i sjuan. Resten av högstadietiden tyckte jag att alla i min skola var efterblivna bönder som inte förstod något om vare sig musik eller stil. Det var faktiskt fakta, inte bara en åsikt. De gillade eurodisco, hade bomberjackor och tyckte att de var coola. Jag hade röda Marten’s med silvriga skosnören, svarta kläder och lyssnade på The Cure. De hatade mig och jag hatade dem. Konsensus.

När gymnasiet började visade sig självklart att högstadiebönderna hade haft fel och jag hade rätt. Jag blev en första klassens discostjärna igen, dock i en mer indie/alternativ tappning. Jag älskade känslan av att komma in på de coola indieklubbarna när jag bara var 16 eller 17. Glädjen var obeskrivlig när vi kom in. Vi sprang till toaletterna och bara skrek av lycka. Sedan köpte jag alltid en gin & tonic av två anledningar. Den första var att det var den enda drinken jag hade hört talas om. Den andra var att jag inte hade råd med mer med den miserabla McDonald´s-lönen. Men livet lekte med ett soundtrack av 90-talsindie, teddyshoes, snedluggar i ögonen och mycket kajal.

Jag är alltså fortfarande en discodrottning i mina egna ögon. Dock är det sorgligt nog alltid charmigare med 17-åriga discobabes jämfört med oss som med stormsteg närmar oss trettio.

Det blir ibland svårt att stå fast vid sina principer. När jag startade den här bloggen hade jag som ambition att skriva triviala saker. Bloggen skulle spegla en del av mig – den delen som är ytlig, glad, hittar på roliga saker och pratar om obetydliga saker. Resten av mig själv skulle jag hålla utanför. Jag tänkte att bloggen skulle vara ett sätt att lyfta fram de positiva sakerna i mitt liv – ett sätt att fokusera på det som är kul. Jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra med det, men på senare tid är det som om jag inte har så många dråpliga historier kvar. Jag märker att jag censuerar mer och mer och undviker att skriva när jag inte är på topp. Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag antar att alla som inte skriver anonymt upplever samma balansgång. Vad är alltför privat? Vill jag att andra människor ska få veta detta om mig? Och så vidare. Det slår mig att jag låter som historiens ytligaste människa när jag läser gamla inlägg i min blogg. Men samtidigt kan jag komma på mig själv att fnittra till när jag läser vissa saker som påminner om något kul som har hänt. Det är då jag inser att min blogg har uppfyllt sitt syfte för mig i alla fall. Den ger mig faktiskt då och då glädje.