I onsdags var det dags för Rockbjörnen. 

Jag (och med tanke på bilden –  tydligen resten av hela Aftonbladet, tre konsultande lokaltidningar och hela Sveriges samlade frilansjournalister) jobbade.

Den största utmaningen var att hitta en tid och plats då alla kunde vara med på bylinebilden eftersom vi befann oss exakt överallt hela kvällen.

När vi, strax efter galans slut, möttes upp utanför pressrummet ställde vi upp oss i skolfoto-ordning.

Då kom Ola Salo förbi och utbrast: ”Vilket band är det där?” och pekade på oss.

När han insåg att vi var Aftonbladetmedarbetare i desperat behov av en fotograf blev han eld och lågor och tog sig an rollen.

Han brände av ett gäng bilder samtidigt som han utförde lysande modefotografposer. 

Efter tack och hej gick han vidare och muttrade till en The Ark-kollega: ”Alltså, jag trodde att det där var något okänt band som skulle plåtas”.

Vi andra tindrade. För åtminstone hälften av personerna på bilden har väl en insomnad rockkarriär på hatthyllan.

I dag jobbade jag röda (lila) mattan på Polarpriset. 

Det är ett ständigt sinnessjukt hojtande att stå där och påkalla kändisars uppmärksamhet. 

I alla fall – fick se Polarprisvinnaren själv – Patti Smith.

Råkade även på det här trevliga paret – med superbabyn insvept i dyrbart klänningsmaterial.

Men det fanns ett par som slog Kronprinsessparet. Nämligen Zandra och Victor.

Jag bara: ”Stanna, ni måste ställa upp på bild och svara på en fråga!” 

Men Säpovakterna viskade in i sina kavajslag och eskorterade snabbt förbi mediapowerparet från oss vanliga journalister.

Kvar fanns bara en doft av krönike-punchlines, dyr parfym och trycksvärta.

Efter en vecka av influensa proppade jag mig full av Panodil och promenerade ner till Popaganda i går. 

Där träffade jag min syster Anna till exempel.

Vi såg Henrik Berggren spela 90-talshits. Det var fint att att se folk som inte ens var födda när ”Luke Skywalker” släpptes, gå runt med påklistrade stjärnor under ögonen.

Sedan försökte man få tag i folk. Det värsta med festival: sms som lyder ”Jag står nära toaletterna, diagonalt från den lilla scenen nära en dusch och någon Thaiwok. Kom hit!”. Som svar får man: ”Jag förstår inte riktigt hur du menar” osv.

Till slut hittade man ändå lite folk. Här Zandra, min syster Anna och min kompis Katti.

Och så var det äntligen dags för Arcade Fire! Som jag hade längtat.

När de började spela ”Ready to start” blev jag så här glad.

Helt enkelt en lysande kväll.

Fick ett utskick från hipstermatbutiken Urban Deli nyss. 

De bjuder innerstadscopywriters och SoFo-journalister på svamputflykt till den riktiga skogen.

Självklart bjuds det på trendig frukost och lunch och en svampexpert följer med på resan så att inte Garbergs, Café, Nöjesguiden och Dagens Media står utan medarbetare måndagen därpå.

Jag lovordar den här typen av gulliga initiativ, men jag känner att en sådan här resa kommer att vara alltför mycket som en seriestrip av ”Stockholmsnatt” för att jag ska stå ut.

Bara tänk hur mycket tid och energi som deltagarna kommer att lägga på sin outfit.

Två veckor av jaktaffärsspringande (”är det för mycket att ha med en antik musköt?”), ”Brideshead Revisited”-kläder, fickpluntor med Aperol Spritz och vintage-Hermès-sjaletter på huvuden.

Nej tack, köper kantareller på Ica Ringen.

Sedan jag först fick syn på dessa Pradaskor någon gång i våras har jag knappt kunna tänka på annnat. 

Brogue, gymnastiksko och espadrillos i samma doja – ja, ni hör ju. 

Det är helt enkelt skodonets motsvarighet till en all you can eat buffet – man behöver inte välja.

När jag insåg hur mycket pengar jag skulle behöva lägga på ett par Pradaskor blev jag mycket nedslagen. Kunde jag sälja något onödigt inre organ? Ordna någon Facebook-insamling? 

Nej.

I stället trillade jag över Jeffrey Campbells kopior. De var så pass snarlika så det skulle kunna fungera. 

Då upptäckte jag att de bara fanns att köpa via USA och Kanada och jag blev helt matt när jag började tänka på tull, moms och en eventuell fel storlek som skulle skickas tillbaka.

Det var då Zandra skickade mig en länk till Modekungen. Hade aldrig hört talas om dem förut. Där hade de mer direkta kopior på Pradas originalskor. Eftersom de bruna såg lite ”clowniga” ut föll valet på de svarta. 

Jag beställde på nätet sent i måndags kväll. I förmiddags låg de på mitt 7-eleven. Dessutom var frakten fri och skon billig.

Nu ska jag bara gå in dem också. 

(Går runt och feberyrar – råkar ha drabbats av någon pestsmitta eller liknande – med domnad lilltå just nu).

Jag gjorde ett misstag i helgen. Jag gick nämligen igenom bilder från min gamla iPhone och upptäckte mitt långa hår. 

Nu ångrar man ju det här klippet. 

Nåja, det tar väl bara fem, sex år att spara ut det igen? Sedan kan jag gå runt som en 50-årig hippie med gråa, spröda längder. Kanske matcha med ett par runda glasögon och tvätta håret i kamomillshampoo?

Fördelen: jag ser inte lika mycket ut som en fundamentalistisk mormon längre. (Min förra bylinebild var en studie i ”kvinna som direktimporterats från ’Big Love’-compound till Aftonbladets nöjesredaktion”).

Nackdelen: jag har inte längre nytta av Sofis mode-tutorials.

Att ha semester på hemmaplan är väl lite… sisådär om man ska vara ärlig. Det känns mest som man famlar runt i ett ingemansland och väntar på att folk ska sluta jobbet.

I går gjorde jag några små och stora misstag exempelvis:

– Åkte till Biblioteksgatan för att shoppa och valde av någon outgrundlig anledning att sätta på mig en stor hatt. Gick runt där och kände mig som en privatdetektiv snarare än någon ”med stil”.

– Totalförstörde en dejt för en polare. Trodde att han satt och drack öl med någon kompis och slog mig ner och pratade en massa skånska i fyratusen timmar. Självhatet när man gör sånt?

– Gick hem och åt Marabous nya cookies. Ett helt paket. De är mina deffningskakor. Vet egentligen inte vad ”deffa” betyder, men jag tror att det innebär något med att få en tajt kropp. Aldrig äter jag mer kaffebröd än när jag använder mig av ordet ”deffa”.

I natt landade jag på svensk mark igen efter min semester i spanska byn som avrundades med Barcelona.

Nu behöver jag några dagars semester från semestern.

Min ålder tog ut sin rätt redan i söndags då det var den årliga byfesten. Jag, mina systrar och min svåger kom till fotbollstadion vid ett. Ett flertal scener stod utplacerade på den stora ytan.

”Du fattar att vi kommer att stå och dansa där senare i natt va?”, sa jag till svågern. 

”Nej, det kommer verkligen inte att hända”, säger han.

En och halv timme senare står vi fyra på ihoptryckta på en av scenerna tillsammans med tonåringar och några äldre tanter och dansar någon reggaetondans som skulle censueras i det flesta länder. 

Man vill inte ens tänka på det.

Förmiddagen därpå: kasta oss på tåg och i taxibilar till Barcelona. Anlända till ett hotell som marknadsför sig som trendigt boutique hotell bara för att inse att vi har blivit placerade i någon gammal del som bara luktar avlopp och ser ut som ett patetiskt motell alternativt öppen anstalt inredningsmässigt. 

Medelklasslivet är så svårt emellanåt.

Jag har förresten klippt av mig mitt hår. Nu har jag en ganska kritvit page.

Känns stort. Tog väl en deciliter shampoo i handen som vanligt i förmiddags och hade inget hår att göra av det.

Svåra problem, som ni hör.

På lördag åker jag äntligen till min spanska by igen. 

Min familj plus lite annat härligt folk är redan där och jag sitter och avundas deras Facebook-uppdateringar nu under rmin sista jobbvecka innan semestern.

Så lade min syster Anna upp en bild på Facebook med följande text:

”Helt vanligt att man hittar en övergiven olycklig get vid stranden som sedan räddas av lokalpolisen. Spanskt byliv”.

Så längtar man om möjligt ännu mer ner.