Har ni tänkt på det där med stavning och smarta, duktiga bloggare/twittrare/facebookare? Alla människor råkar ju ibland stava fel i en bloggkommentar eftersom man ofta skriver snabbt och klickar ”send”. Det roliga är ju hur ängsligt det blir när bloggaren inser att den har stavat exempelvis ”fredagkväll” ”freddagkväll”. Då dyker det i princip alltid upp en rättningskommentar författad av felstavaren: ”Jag menade såklart fredagkväll”.

Det roliga är ju att man såklart förstår att kommentaren är skriven i all hast och att författaren vet hur ordet stavas. Men ändå kan man inte låta bli.

Och själv mår jag fortfarande dåligt för att jag i april skrev något om gruppen The Knife på Twitter och råkade stava det ”The Knives”. Och detta är på fullt allvar.

1992 var de här två låtarna av Shakespear’s sisters mina absoluta favoriter. Videon till Stay var den snyggaste jag någonsin sett och det berodde bara på Siobhan Fahey i sin galna krona, toviga hår och snygga smink och Marcella Detroits coolt klippta hår, svarta kajal och röda läppstift. Jag var helt tokig i dem. Jag och min syster brukade sjunga Stay varje dag efter skolan och dela upp partierna mellan oss – jag körde Marcella Detroit och Anna Siobhan Fahey.

Det intressanta är att jag idag, sexton år senare tycker att låtarna, deras klädstil, smink och hår är exakt lika snyggt och bra som då. Uppenbarligen ändrar jag inte smak särskilt mycket.

Igår kväll träffade jag min syrra Anna för en systerkväll på stan. Först gick vi till Riche för att äta middag. Fick ett bord mitt i barvimlet och åt urgott i form av halstrad halloumi med tomatsalsa och sedan varsin Riche-burgare och vin på det. Efter maten strosade vi över Stureplan i vinterkylan och såg modebloggpojkvänner och annat löst folk vimla förbi innan vi nådde den trevlige Helsingborssonen Niklas Ekstedts restaurang 1900 och dennes bakficka Kåken. Där drack vi någon öl bland alla kulturjournalister och snicksnackade hela kvällen (jag och Anna hade inte träffats sedan innan hennes Barcelonahelg så det fanns väldigt mycket att skvallra om). Vi bytte till och med några ord med Leif Pagrotsky (!) som var vänlig.

Allt som allt en perfekt torsdagkväll.

Ursäkta min modebloggiga stil men jag älskar verkligen den här klänningen med de coola ärmarna som jag köpte förrförra helgen

Gud, jag kom just att tänka på den där roliga kvällen i New York då Robert Pattinson spanade in mig på en hipp klubb. Kul också att det fastnade på bild.

(Måste jobba på det där med ludd i Photoshop märker jag)

Ett av mina spanska favoritband (och ja, jag har sådana efter alldeles för många år av häng i det där landet) heter La Oreja de van Gogh. Detta baskiska band var lite härligt halvindie från början med favoriten Amaia i spetsen. De släppte ett antal skivor och sedan kom Amaia på att hon ville köra solokarriär.

Då bestämde resten av La oreja de van Gogh för att med tv:s hjälp hitta den nya sångerskan i bandet. Så de körde en typ av Idol. Det borde vara straffpengar på sånt liksom. Tänk om Jocke Berg i Kent fick lust att gå solo och Kent fixade en tv4-show för att hitta den nya frontmannen liksom. Precis så sjukt var det här också.

Och nu har de släppt en ny version av en singel från första skivan – en succé då Amaia sjöng men omgjord och uppfixad med den nya sångerskan bakom micken. Och vet ni vad – jag tycker typ att den nya versionen är bättre än den gamla. Men sedan är jag ursvag för stämsång. *Vet varken ut eller in*

Nedan följer först originalet och sedan den nya (och bättre) versionen.

Den här natten: fyra timmars sömn (sömnlöshet är så vidrigt så jag just nu känner för att bryta ihop litegranna. Men det hinner jag tyvärr/som tur är inte.)

Den här dagen: Photoshop, photoshop, photoshop. Och chokladkaka till lunchefterrätt om jag inte minns fel (och det gör man ju sällan av efterrätter).

Den här kvällen: Sminka över mörka ringar, hoppa i klackar och äta middag och dricka vin på Riche med min syrra Anna.

Satt och pratade om hur man uttalar Euro i olika delar av Europa med vänner födda under mitten av åttiotalet.

– Evro, sa en.

– Euro (som på spanska/finska), sa en annan.

– Joro, sa någon.

Då säger jag: ”Själv uttalar jag det Ecu”.

Och alla tittar frågande och lite förvirrat på mig och undrar vad jag menar.

Generationsskillnader alltså.

Men hur stor har Suri Cruise blivit? Jag trodde att hon fortfarande behövde bäras runt. Ack, vad snabbt tiden går (och så vidare).

Bild: justjared.buzznet.com

Idag har jag funderat lite över nynazister. Finns det någon som har träffat en härlig nazist? Ni vet, någon som är snygg, rolig, intelligent, humoristisk, välformulerad eller snyggt klädd? Svaret på det torde vara ”nej”.

För många år sedan gick jag i en högstadieskola som till 75% bestod av just nynazister. Gemensamt för dem var att de antingen var oerhört överviktiga eller oerhört underviktiga, inte hade godkänt i ett enda ämne i skolan eller inte kunde uttala vare sig Mein Kampf, antisemitism eller ens ”gräsmatta” (de var visserligen från skånska landsbygden, men ändå).

De var också gemensamt drabbade av den där hudtonen som uppstår av för mycket ”mat från grillen”, no fashion sense what so ever och älskade hembränt.

Alla nynazister jag har sett skymta förbi genom åren har liksom haft samma ”stil” som ungdomens skånska nynazister.

Alltså skulle man nog våga påstå att vi har ringat in den livsstil som nazisterna för. Vid sidan av sina nazistiska hobbies (vilket jag låter bli att specificera då jag inte är så insatt) sysslar de här människorna med hembräntfester i den nedsuttna hörnsoffan, hö hö-skämt, hamburgertallrik extra allt, litterturnivå i stil med En ding ding värld och en vardagsoutfit plockad från GeKås kollektion för fem år sedan.

Och dessa människor vill alltså renodla sin ras.

————–

En gång till – dessa människor vill alltså renodla sin ras.

Med andra ord är drömmen för nynazisterna det samhälle som skildras varje vecka i Lyxfällan, Färjan och Grannfejden.

Det låter kanske inte som drömupplägget för världsherravälde, men vad vet jag?

Att klockan halv fyra en vanlig vardag stå på Skanstulls tunnelbaneperrong iklädd ordinära kläder och röka hasch som om det vore ungefär samma sak som att ta en klunk Ramlösa ur liten pet-flaska.