Sjuk grej jag kom på: När jag praoade i åttan var jag hos en sjukgymnast. Det var ju lite oengagerande med tanke på min milda men dock tydliga aversion mot att röra främmande människors hud. När det var dags för prao-period i nian bestämde jag mig för att välja något som intresserade mig lite mer. Valet blev McDonald’s för ”det är ju så gott med hamburgare”.
Alltså, det är ju kul och så med ett långt blont hår. Man bli exempelvis sådär härligt sydeuropeiskt sexuellt trakasserad när man går förbi byggarbetsplatser i Spanien och sånt. Nackdelen är bara att tvätta helvetet. När man bleker sönder håret uppstår någon form av reaktion när håret får vattenkontakt vilket gör att det tar i runda slängar en halvtimme att borsta ur det. Och det orkar man ju inte. Alltså känns det bara värt att tvätta håret när man ska imponera på folk man inte känner vilket sker kanske max en gång i månaden.
Resten av tiden ser håret fett ut. Och då antar blont hår en mörkare nyans och man önskar att man vore svarthårig. Fast då finns ju risken att man ser ut som en rumänsk friidrottare.
I alla fall. Det finns två alternativ.
1. Klippa av skiten. Typ stubba.
2. Bli fjortonårig pöjk och inhandla huvudbonad.
Eller så struntar man bara i det och stör sig på att folk stavar blont så här: blondt. *dör*
Under sommarmånaderna sitter jag alltid framför vädret på tv och biter ner naglarna i hopp om ett ordentligt högtryck. När storsolen slängs upp i bild och temperaturen lovar 25 grader känner jag samma sak som fotbollsfans antagligen känner vid viktigt mål som avgör matchen i sista minuten.
Men under vinterhalvåret jobbar jag exakt tvärtom. Högtryck på höst och vinter innebär knivhuggssmärtande kyla och en blek, ond sol som varken värmer eller gör någon gladare. Då sitter jag istället och håller tummarna tills de tappar färg för ett härligt lågtryck.
Drömlågtrycket lättar upp kylan med behåller nederbörden i molnen. Idag är det exakt så. Och jag ser så mycket fram emot att ge mig ut på Söder utan att frysa fingertopparna av mig. Som igår när solen sken och jag satt med sju koftor på mig och darrade av köld ändå. Inomhus.
Jag undrar om vi har fått nya grannar för normalt sett är det alltid tyst här omkring. Men idag har någon oidentifierad person spelat Time after time med Cyndi Lauper på högsta volym ungefär trettiosju gånger. Sådan satans tur att den ligger på min top 15-lista av bästa låtarna ever. Tänk om det hade varit svennereggae – typ Red red wine.
Jag misstänker att grannen har blivit dumpad och kör en Randy Hickey i My name is Earl; spelar Time after time i flera dygn och storgråter tills det gått över.
Ikväll har det inte varit några konstigheter. Jag stack bara hem till min lillasyrra Mia för lite vin och upptäckte att hon hade blivit turned/sired av någon av följande vampyrer: Spike (troligt men då uppstår oönskad systerrivalitet), Edward Cullen (kul för henne men föga troligt då han i så fall måste ha misstagit henne för en ko eller gris (obs! denne vampyr dricker bara djurblod) vilket då skulle vara en skymf för Systrarna Collin) eller Bill Compton (lite oengagerat och lamt kan jag tycka rent spontant). Själv hoppas jag på Eric Northman eller en Angel gone bad bara för stämningens skull. Hann ej fråga då hon direkt högg mot min egen halspulsåder när jag anlände. *ändå stolt över min syster*
När jag bodde i Frankrike i slutet av nittiotalet var jag klädmässigt lite av en karikatyr av hela den där tidsepoken. Så pass mycket att jag fick representera staden jag bodde i på nationell tv. Det var nämligen fotbolls-VM under tiden jag var där och matcherna spelades i flera städer runt om i Frankrike. Inför varje match som sändes skulle någon säga något coolt och trevligt som reklam för stan.
Här står jag mitt på Montpelliers stora torg där det spelades in och bara: ”Montpellier – c’est cool!” eller liknande stel fras. Tror till och med jag gjorde någon form av tummen upp.
Och detta klipp sändes alltså på motsvarande svt varje gång en VM-match spelades i Montpellier. Och jag skämdes.
Jag är inte den typen av kjoltyg som drömmer om ett filmbröllop med gäster klädda i samma färger (J.Lo-style), där det kastas ”finkonfetti” (omsorgsfullt utklippta pappersglitterstjärnor i stället för hederligt Uncle Bens) eller där ens stackars pappa måste släpa in en i kyrkgången och man själv ser ut som en Barbie Princess.
Men det är ju omöjligt att inte bli sugen på giftermål när man ser Jonas (Ett liv i exil-bloggaren) fantastiska bröllopsfoton. Han är ju utan tvekan drömbröllopsfotografen personifierad. (Kolla igenom arkiven och dö en smula av snygghet).
Jag är så sugen på att dra till London och/eller Paris. En avgörande faktor är hur dyrt pundet är. När jag hade kollat det tänkte jag så här: men gud, jag har ju glömt att kolla om francet har gått upp eller ner sen sist.
Alltså, herregud! *tacksam för att det är helg*
Ni kanske tycker att jag negligerar er lite? Och det är helt sant. Jag har bokstavligen fullt upp (hur menar jag nu? Finns det ett fullt upp som är lite mer bildigt talat sådär?) med att skriva artiklar om gruppsex i bibelbältet exempelvis och intervjua popstjärnor på stökiga hotellrum.
Därför ska jag ge er en länk till en blogg (som tyvärr har gått i graven men hela arkivet ligger kvar) som jag ungefär dör av skratt lite åt ikväll. Kanske är jag trött eller så är den här killen ett litet språkligt och tankemässigt geni/galning. Exempel på inlägg som jag skrattade högt åt är det om Gamla stan eller det om dålig semester med sina föräldrar och det där om att heta samma som någon som är mer känd än en själv.
Äsch, läs hela bloggen istället här.
Dagens bästa google-sökord för att hamna på den här bloggen: ”betydelsen av hook up”.
Sorry killen/tjejen men du kan få problem om du åker till exempelvis London för att hångla (om man nu fortfarande gör det – på nittiotalet var det vanligt förekommande – eller som Popjunkien säger: ”att göra den obligatoriska tjejlumpen i London”. Haha, skrattade i en kvart!)