Gick just från asful till urhet på tjugo minuter tack var klänningen nedan. Knut mitt uppe på huvudet, lite svart mascara och knallröda läppar. Klackar till det och hejochtacksåmycket.

Detta är ju ingen modeblogg men jag kan ändå inte låta bli att lägga ut en bild på klänningen jag köpte idag på Mango. Det är egentligen en butik jag har extremt svårt för. Alla kläder ser ut som något en kommunanställd femtioåring sätter på sig när hon ska på teater en gång om året ”för att vara lite kulturell”. Men trots det hittade jag den här: svart! speciella ärmar! smickrande skärning! skönt tyg!

Jag har ju redan fått en omgång New York-presenter när Mia kom hem. Men igår kom Mamma och fyllde på presenthögen.

Från vänster: Coleslawdressing, krydda för grillat kött, cheddarkrydda för popcorn, Mac & Cheese, deo som luktar kokos, crushed chilis, typ hela Vanilla Lace-serien från Victoria’s secret plus Amber Romance body lotion från samma ställe. Längre fram: minihandalkogel från Victoria’s secret och nyckelring från Marc Jacobs. Längst fram från vänster: grå-röd klänning, dödskallepyjamasbyxor, I Love NY t-shirt (såklart), spenatdipp och flanellpyjamasbyxor från Kanada. Längst bak: en fabulös, elegant röd väska som allt får plats i trots att den är mindre än min färgglada Oillily-väska.

Egentligen har jag alltid tyckt att Belle and Sebastian är halvfalsk töntpop för fjortonåriga flickor och killar som aldrig fick hångla innan 23.

Men det finns ett album som jag älskar dyrt och heligt. Det kom 1996 och heter If you’re feeling sinister och framkallar snapshots från ett år av mitt liv: Malin dansar galet på underground indieklubb i Barcelona, Malin gråter över kille när regnet slår mot rutan, Malin åker buss genom sin franska hemstad till och från universitetet, Malin lagar fredagmiddag till bästis Paula med ett glas vitt Nicolas-vin i handen, Malin sjunger allsång med obskyrt indieband på medeltida gränder när klockan är fyra på morgonen och så vidare. Här är en av låtarna som hör hemma i den där promenaden down memory lane.

När jag gick i mellanstadiet skaffade mina föräldrar en videokamera. Den var den typen av storlek där ett stort VHS-band gick att stoppa i. Alltså fick en tioåringsaxel efter ett tags filmning problem som bara en naprapat kunde lösa. Men det hindrade såklart inte oss ifrån att spela in otaliga filmer, tv-program, trickfilmningar, stunttrick eller MTV-videos.

En klassiker i sammanhanget (och här önskar jag/önskar jag inte att jag kunde föra över skiten digitalt) är min tolkning av Maria McKees Show me heaven. Jag hade nämligen en utväxt permanent som var härligt moussad, två linnen – en som top och en som kjol i neonfärger och ett par stövlar som i positiva ordalag enbart kan omnämnas som horstövlar. Bakom mig stod Anna 10 år och såg ut som en barnprostituerad. Sedan mimade vi låten under vansinniga former med armar ut åt alla håll på åttiotalsvis.

Eftersom jag (ryktesmässigt tur nog) inte kan leverera vår tolkning av låten så kommer originalet här. Och fortfarande tycker jag att den är lika bra som 1990.

Finaste kommentaren jag någonsin har fått på den här bloggen kommer från Jocke som är en för mig okänd person som alltid skriver smarta saker i kommentarsfältet (obs! säger inte det för att han skrev just nedanstående). Denna kommentar är apropå skrivande:

”[…] Jag skulle vilja påstå att du är en av de bättre, om inte bästa, i Sverige. För mig är det fortfarande ett mysterium att du inte syns mer i mediebruset.”

(Tog inte med resten av kommentaren då det var viss kritik inblandad – men det är fredag och då plockar man russinen ur kakan och blir glad för fina ord).

(Och sedan är jag osäker på om jag håller med, men det värmer i en stressad skrivarsjäl att läsa).

Sådär. Mamma och Pappa gled förbi i Volvon från Skåne och dumpade sjutton påsar från New York i sovrummet (”du får absolut inte tjuvkika!”), fem kartonger från Spanien innehållande spansk pasta (jag älskar det här märket till lunch), tamponger (varsågod för informationen), trettio minivin-tetror som jag har till matlagning och fjorton flaskor vin i olika färger för dryck. Min syrra Mia hängde på med en halvt rotfylld tand (”tandläkaren var i alla fall het”) och hetsdrack en kopp pulverkaffe innan de körde vidare för att dumpa liknande presentmängder till nästa syster.

Nu har jag dukat ett middagsbord för sex personer. Slängde på några värmeljusstakar för jag har hört att det gör mycket för stämningen.

Exakt nu ljudgooglar jag svåruttalade indienamn som jag måste kunna uttala på rätt sätt om en och en halv timme då det ska intervjuas indieband igen. *pinsamt att säga fel*

Sedan har jag tio minuter på mig att ta mig från Mariatorget (där intervjun hålls) till Skanstull (där jag bor) för att spica upp grytan som jag stod och lagade igår kväll. Sen trillar hela Collinfamiljen in för bubbel, snacks, New York-presentutdelning, middag och babbel.

Idag skrattar jag åt den här bostadsannonsen som Expressen tar upp via The Sun. Mäklaren framställde den lilla fiskestugan som idyllisk, avsides i naturskön omgivining. Sanningen var att stugan låg mittemellan två kärnkraftverk.

Haha! Det ser ju ut som en byggnad där kärnkraftsarbetarna byter om eller värmer matlådan på rasten.

Lycka är inte att enbart hitta en överbliven saggig bit äppelpaj att äta till lunch. Utan vaniljsås och med konsistens som påminner om pudding.

När man har bloggat ett tag och emellanåt ger sig på tyckande – det vill säga att man vinklar ett inlägg på samma sätt som en krönikör brukar göra så får man självfallet en massa arga och då och då elaka kommentarer.

Att folk tycker olika är ju självklart okej – skriver man ett kategoriskt inlägg får man ju räkna med att folk blir upprörda och vill säga sin åsikt. Problemet är väl att att en del människor inte förstår skillanden mellan en åsikt och en sanning. Om jag (eller vem som helst i krönike- och bloggvärlden) skriver något känsligt så är det ju för att eventuellt väcka en debatt eller helt enkelt bara att förmedla en personlig ståndpunkt. Då går en del i taket och menar att man inte får skriva si och så för det är ”inte rätt”. Men var i blogginläggen eller krönikorna läser man att skribenten hävdar att åsikten är allmängiltig och således fakta? Ingenstans.

Varje människa har ju rätt att tycka motsatsen. Och uttrycka den. Men för den sakens skull behöver man ju inte gå till personangrepp och bli helt tokig när någon inte håller med.

Eller så kan man göra som jag som har blivit alldeles för avtrubbad av allt tyckande att jag skrattar och klickar vidare när någon krönikör eller bloggare fördömer hela min livsstil eller mina åsikter i en krönika eller ett blogginlägg. För det är ju inte riktat till mig personligen.