I tisdags kväll berättade Måns Zelmerlöw för mig att det var slut mellan honom och Marie Serneholt. Jag pratade med Marie också men trots det kunde jag inte greppa att Sveriges hetaste kändispar inte var ihop längre. 

Det svåraste för mig att ta in är att vi aldrig får se deras gemensamma barn. 

Jag har fantiserat om den vackraste avkomman i Nordeuropa, ett sådant barn man med glädje följer under uppväxten via veckotidningar.

För att kunna sörja detta ofödda barn och sedan gå vidare med mitt liv bestämde jag mig för att ta fram hur detta barn egentligen skulle se ut, så jag laddade upp en bild på Marie och en på Måns och körde i en babymaking-tjänst på nätet.

Resultatet?

Ja, vi kan väl säga som så att det ändå var rätt lyckosamt att detta par valde att gå skilda vägar.

Så fint att Zandra fick ett uppslag i Ålandstidningen i dag. Hon hade dessutom löpet – en frilagd jättebild på hennes ansikte och rubriken ”Stjärnjournalisten Zandra Lundberg. Stor intervju om livet i hetluften”.

Sådant gör en manager lycklig (ja, jag ser mig själv som hennes ”agent”. Varför? Jag startade och administrerar nu hennes Facebook-sida. En dag ska jag hitta ett sätt att bli förmögen på det här underbarnet).

Förstå då hur rörande det är när hon nämner mig i tillägget ”Tre händelser i Zandras liv”. 

Annars har vi skrattat åt ”hetluften” under eftermiddagen.

Som att vi alltid är på språng, kör bilar i 100 km/h på Birger Jarlsgatan, sladdar och lämnar 100 meter bromsspår i asfalten, armbågar oss in på ”kändisfester”, trycker upp någon kändis mot en Stureplansgruppen-inredd vägg och ställer s.k ”hårda frågor”, innan vi ger oss av till Riche för att nätverka.

Hahaha, nej.

Vi sitter mest och ringer folk och skriver sedan något om ett tv-program. Däremellan tar vi en fika och visar skrivbordskamrater några lustiga bilder.

Fast å andra sidan kanske det räknas som hetluft när man, som Zandra, är krönikör i Nordens största tidning och en gång i månaden motvilligt släpas i väg på något event.

Nu läser vi alla Jonas blogginlägg och gör som han säger. Lägg nio kronor och lyft KikkiDee till förstaplatsen på iTunes.

Hur ska man lyckas i karriären?

I stället för att börja prenumerera på Blondinbellas pepptidning har jag nu identifierat nyckeln till framgång. Den stavas: Sofi Fahrman.

Nu ska jag skapa samma härligt jetset-aktiga stämning som hon levererar fast i min egen blogg.

Min första lektion är ”Dagens vykort”-vinjetten. Det är ett bildkollage som sammanfattar Sofis dag.

”Det här kan ju jag också göra”, intalade jag mig själv tidigare i dag – fortfarande glädjerusig efter min insikt om att ett flärdfyllt liv väntar runt hörnet.

Nu i efterhand kanske jag inte känner samma eufori.

I stället för blått vatten, segelbåtar och en Louis Vuitton-väska – min utsikt från fönstret, inklusive byggnadsställning, min stökiga skohylla, två bakpotatisar i smutsig ugn, en flaska Coca cola light och tidningen ”Vi” arrangerad med en påse chips.

Hatar socialrealism.

I går satte jag på mig en trevlig kavaj och gick till jobbet.

Sedan tog det inte lång tid förrän nöjesredigerarna hade gett mig ett nytt namn och en ny uppgift i livet. 

Namnet jag gick under resten av kvällen och natten blev helt enkelt: ”Den tredje medlemmen i Jedward”.

”Kul”. De är mina stilförebilder. Älskar deras pigghet osv.

🙁

Ibland längtar man tillbaka till USA. Eller så är det bara en undermedveten önskan att jobba med tv som spökar?

Jag har länge försökt hitta den ultimata första-dejt-middagen – det där man ska laga när någon för första gången kommer hem till. 

Där pasta känns futtigt, mexikanskt alldeles för kladdigt och en ryggbiff lite för slätstruket, står det nu klart vad man bör laga för att imponera. 

Rätten heter Rôti sans pareil och ser ut så här och lagas ungefär på detta sätt:

Man tar en helt vanlig trevlig oliv och fyller med lite anjovis. Sedan stoppar man oliven i en trädgårdssångare, som sedan stoppas i en ortolansparv, som sedan stoppas i en lärka, som sedan stoppas i en trast, som sedan stoppas i en vaktel, som stoppas i en tofsvipa, som stoppas i en strandpipare, som stoppas i en morkulla, som stoppas i en kricka, som stoppas i en pärlhöna, som stoppas i en anka, som stoppas i en kyckling, som stoppas i en fasan, som stoppas i en gås, som stoppas i en kalkon, som stoppas i en trapp. 

Sedan lägger man sin fågel-babusjka i en gryta med lite bacon och kryddor, toppar med en deg och kokar över en eld i tio timmar.

Om det är en svinsnygg dejt som man hoppas kunna dela hela livet med, föreslår jag att man stoppar hela fågelövergreppet i en påfågel som man stoppar i en svan också. 

Det blir helt enkelt snyggare på serveringsbrickan.

Man måste våga imponera lite i dessa take away-tider.

Lampan och larmet som påvisar att en TT-flash har kommit, blinkar och tjuter på redaktionen.

Klockan är ungefär kvart i fyra på eftermiddagen.

Jag ser en enda mening på vår egen sajt direkt från TT – en explosion har ägt rum för en knapp halvtimme sedan i Oslo.

Går ut till centraldesken för att se om jag kan få mer information. Det är full aktivitet. Telefoner som ringer, flygbiljetter som bokas och reportar som tömmer sitt kaffe i en klunk samtidigt som de småspringer mot utgången för att ta sig till Arlanda.

Borta på nöjesredaktionen sitter vi som paralyserade. Tv-apparaterna sätts på, ett tiotal flikar öppnas i våra webbläsare och vi följer Twitter, VG, Dagbladet, vår egen sajt, BBC, CNN, Norska TV2, NRK, ja allt vi kommer över.

Vår norska systertidning VG har drabbats av bomben. Rutorna är söndersprängda. Vi tittar tveksamt på våra egna stora glasfasader och någon säger att vi kanske borde gömma oss inne på toaletterna. Våra skratt fastnar i halsen.

En person utklädd till polis skjuter ner ungdomar på ett läger på en ö utanför Oslo.

Vad är det som händer?

Dagredigerarna sitter fortfarande kvar på sina platser när nattskiftet dyker upp. Ingen av dem ska gå hem förrän tidningen är klar långt in på natten. Reporterborden fylls av allt fler. Semestrar avbryts, skiftlediga sluter upp, alla djupt koncenterade med en telefon kopplad till hörsnäcka i örat och fingrarna på tangentborden.

Aldrig har jag sett så många människor på redaktionen så sent på kvällen.

Stämningen känns nästan elektrisk. Den är varken högljudd eller hetsig, snarare dämpad. Alla vet exakt vad de ska göra och gör det med fullt fokus. Men man känner pulsen och adrenalinet samtidigt som förtvivlan lyser igenom.

Man fylls med stolthet bara av att gå igenom redaktionen.

Det blir med ens så oerhört tydligt hur viktig journalistiken är: det är vi som skapar möjligheten för alla människor i Sverige att försöka förstå vad det är som pågår i grannlandet. En väldigt uppdaterad webb, massor av webbtv-klipp, direktkommentarer på sajten, bildspel och samtidigt görs en papperstidning till lördagen.

Tänker på redaktionen på norska VG. De är utrymda från sin sprängda byggnad. Nu sitter de och gör samma sak som oss på ett närliggande hotell, utan tillgång till databaser och allt annat man behöver för att göra ett snabbt jobb.

Nej, det passar sig inte att försöka vara rolig just nu med allt som har hänt.

(Men sanningen är att det är då jag går bort till nöjesredaktionen och skriver om att Kevin Borg gifter sig i dag. Försöker tänka att det i alla fall fanns en artikel i dagens tidning som inte handlade om terror och död.)

Telefonsamtal med Zandra, söndag kväll:

Zandra: Jag förstår inte hela det här upphajpandet av New York. 

Jag: Du kommer att fatta när du är där.

Zandra: Men är det inte väldigt hetsigt där?

Jag: Det beror väl på var i stan man är.

Zandra: Nej, det lockar mig inte alls.

Jag: Nähä.

Zandra: Däremot finns det en väldigt vacker kustremsa i Litauen. Dit skulle jag jättegärna vilja åka.

Jag: Va? Menar du allvar?

Zandra: Ja! Det kallas tydligen ”Baltikums riviera” eller något liknande. Jättefina stränder ska det vara.

Jag: Ja… Det låter ju också trevligt antar jag?

När jag var 17 år och indiefascist kunde jag inte föreställa mig att jag 2011 skulle skriva en krönika om dansband i Sveriges största tidning. Att jag på bylinebilden (ALLTID dessa bylinebilder!) dessutom skulle vara utklädd till hårdrockskvinna är liksom bara en bonus.

På riktigt, jag hade nog tagit något gift eller emigrerat där i slutet av 90-talet om Malin från 2011 kom tidsresande dit och höll upp tidningen med ett elakt leende. ”Haha, 90-tals-Malin, här får du för ditt snobberi och allt pretentiöst dravel du sysslat med på sistone. In your face!”. 

Hahaha, man måste älska livet alltså.