Ord jag använder när jag skriver i mitt arbete idag:

• gentrifiering
• avantgarde
• Edward Cullen

Men herregud – hur kan jag ha missat att den riktiga, hela trailern för New Moon är färdig. Jag har bara sett den där korta där Jacob Black på ett lite halvtaffligt sätt blir varg. Här kommer ju hela härligheten: Dakota Fanning, Bellas adrenalinjakt, scener från Volterra, den gula sportbilen i Italien, Bellas ångestskrik i sängen när Edward har lämnat henne – ja, se själva:

Jag tycker att det är ett gissel att vara äldst i syskonskaran. Man var liksom först ut att skaffa ett eget socialt liv vilket betydder att de flesta man umgicks med var i ens egen ålder. Man hade liksom ingen äldre förebild överhuvudtaget utan var utelämnad till att själv vara en förebild för yngre syskon utan att förstå hur man skulle göra. Länge var jag i princip skärrad av att prata med folk som var två, tre år äldre. Jag kände mig alltid liten och bortkommen.

Min minsta lillasyster är 23. Hon är uppvuxen med hur mycket folk som helst i huset som var åtta år äldre, tio år äldre och ibland mer. Hon ser exempelvis inte 30-åringar som gamla. När jag var 23 förstod jag inte alls vad 30-åringar gjorde ute i nattlivet. Hade de inte hus och barn liksom?

Jag minns när jag tappade respekten för Damon Albarn i Blur. Det var när jag var 16 och Parklifeskivan släpptes och en textrad fick mig ur balans:

”And the mind gets dirty
As you get closer to thirty”

Herregud, Damon – du är ju gammal som gatan! Klipp dig och skaffa dig ett jobb, tänkte jag.

När man själv nådde de trettio slog det ganska hårt. Jag var ju exakt likadan som förut plus lite extra rynkor och mer underhudsfett. Men jag hade ju inte direkt bytt intressen. Och när jag idag träffar folk som är fyrtio och är inspirerande, roliga och ursnygga inser jag ju det patetiska i att gå runt och hänga upp sig på ålder.

Jag behövde bara några äldre förebilder, helt enkelt. Äldre personer som man hoppas att man en dag kommer att kunna påminna om.

Kändiskocken Jamie Oliver verkar ha något reklamprojekt på gång med Ica. För en liten stund sedan skickade han på Twitter ut den här bilden som föreställer en inspelning av Icas reklamfilmer här i Sverige. ”It’s mental on set”, skriver han.

Bilden är tagen härifrån.

På tal om musik – M.I.A:s Paper planes är en av mina absoluta favoritlåtar från 2000-talet. När den spelas ute blir jag tokig av lycka. Det trodde ni inte om gitarr-mig va? (Att min all time idol Justine Frischmann råkade vara flatmate med M.I.A och hjälpte till och skrev hennes första skiva gör inte stämningen sämre).

Är det bara jag som tycker att Mikas singel We are Golden låter som ett melodifestivalsbidrag signerat BWO?

Eftersom jag fortfarande befinner mig i chocktillstånd efter att ha sett Svenska Hollywoodfruar och framför allt då Anna Ankas Bjuvskånska människoförakt var jag ju tvungen att läsa hennes debattartikel på Newsmill idag.

Det var som väntat en läsupplevelse i bak- och framvända världen. Hennes andemening verkar vara att genom att bryta jantelagen går man också femtio, sextio år tillbaka i tiden. Och det är alltså något bra, enligt henne.

-Kvinnor ska inte plugga vidare på eftergymnasiala utbildningar – de ska hitta en kändis att gifta sig med.

-Kvinnan ska behaga sin kände man och ställa upp på allt han kräver av henne.

-Män som bryr sig om sina barn är osexiga och patetiska.

-Det är kvinnans jobb att se till att mannen inte är otrogen – är han det har hon misslyckats.

-En gammal man är positivt.

-Man ska anställa papperslösa flyktingar som trädgårdsmästare men de får ta att man skäller ut dem efter noter.

Med andra ord: Anna Anka menar att om man bryter mot jantelagen så är det samma sak som att ta ett jobb som eskortflicka till en gubbe i ens farfars ålder.

Och jag som trodde att ett avståndstagande från jantelagen kunde få folk att skaffa sig en utbildning, tro på sig själva och jobba med sitt drömjobb exempelvis. Jag är grundlurad!

Idag har jag inte mått något vidare. Jag mådde illa imorse och åt knappt något frukost. Mötte min syrra i Gamla Stan för lunchdejt och åt jättegod mat men hade fortfarande ingen aptit. När jag tog mig nedför Kåkbrinkens vindlande brant blev jag snurrig och kallsvettig. På tunnelbanan höll jag på att svimma. Sedan har jag suttit här framför datorn och gjort research resten av eftermiddagen och frusit med vattniga ögon. Hela tiden har jag skyllt på stress eller andra psykosomatiska alternativ. Men nu upptäckte jag att jag var väldigt varm. Alltså är jag inte särskilt stressad – bara febrig. Fast just den insikten gjorde mig väldigt stressad nu. Så nu är jag både och.

Jag hatar sådana här kändisdödsdagar. Idag möts man av rubriker att både Patrick Swayze och tv-kocken Keith Floyd är döda. Båda i förtid. Swayze blev 57 och Floyd 65. I somras var det Farah Fawcett och Michael Jackson som gick hädan, alldeles för unga samma dag. Det liksom griper tag och skakar om min dödsångest.

En snabb kommentar i pausen av Svenska Hollywoodfruar: Jag är i chocktillstånd! Hur lyckades produktionen få dessa kvinnor att släppa på all fasad – eller hade de helt enkelt ingen fasad? Vilken orgie i smaklöshet! Vilka oförglömliga repliker! Vilket förakt mot andra människor! Vilka bitchar! Vilken fejk! Jag älskar precis ALLT! Grattis tv3 till 2009 års bästa tv-produktion!