Kommer till jobbet i går. 

Jag: Vet du, jag är med i Elsa Billgrens blogg i dag. Med foto och allt!!!!!!

Zandra: Va??? Varför det?

Jag: Nja, alltså jag var inte med jättemycket. Det var inte riktigt JAG som var i fokus…

Zandra: Hur menar du?

Jag: Jaaa, alltså…. ett knäck jag skrev om Rockbjörnen där jag intervjuade henne har hon fotat av från tidningen och lagt upp på bloggen.

Zandra: Eh, okej?

Jag: Men min byline-bild syns. Visserligen helt ur fokus och suddig men om man vet att det är jag kan man nästan urskilja det. 

Zandra: (inget svar).

De senaste veckorna har jag försökt sätta fingret på Måns Zelmerlöws programledarstil i ”Allsång på Skansen”. Jag har haft det på tungan, men inte kunnat formulerat det.

I tisdags kom jag på det. 

Föreställ er att ni har en ny pojkvän, en riktigt trevlig och väluppfostrad sådan. Han har antagligen gått på Handels, gillar att gå på bankvimmel om kvällarna och är förtjust alla hundraser.

Nu ska denna nya pojkvän följa med till föräldrahemmet där också ens pappa råkar fylla jämt. 

Hela släkten är på plats under ett ”öppet hus” under eftermiddagen. Ni kliver in över tröskeln och möts av ballonger och varsitt glas skumpa. 

Sedan ska du presentera den nya pojkvännen för föräldrarna, faster, gamla mormor, några kusiner och gammelmoster Maggan. 

Han är säker på sin charm och ler från öra till öra medan han cirkulerar runt grupperna av gäster. Fasta handslag, någon charmig kommentar, ett kort och städat skämt som får den äldre generationen att skratta högt. 

Alla nickar gillande åt ditt håll och blinkar. ”Bra val”, viskar ens mamma. 

Hela festen avgudar den nya pojkvännen, alla utom ens lillkusin som är 16 och sitter i ett hörn och mixtrar med sin iPhone. Han tycker att den nya pokvännen är tillgjord och ocool.

Varje gång man är ute på ett jobb ska man traditionsenligt ta en ”på plats-byline”. Detta för att försäkra läsarna om att man faktiskt var där. Det spelar ingen roll om det är modiga fotografer i krigets Nordafrika, modiga reportrar i tsunamidrabbade Japan eller mindre modiga (läs: jag) som åker till ”Allsång på Skansen” eller ”Idol”.

I går var det dags igen. Ihoptryckta framför Sollidens scen på Skansen brändes några bilder av i regnet. 

Jag hade på mig en kavaj (!) och kan kallas för ”bankkvinnan” eller ”Malin på ekonomin”. Bredvid mig har jag min kära reporterkollega Jessica. 

Detta kanske inte är den bästa bilden som har tagits på henne. Det är en studie av ”kvinna i regnponcho”. Vi kallar den: ”Lilla spöket Laban på nya äventyr”. Hennes huvud svävar liksom övernaturligt fritt i luften.

Tur att inte så många behövde se den åtminstone. Den gick bara i Sveriges största tidningen och så.

Så kommer man på en grej innan i dag som känns lite jobbig. 

Här är två medlemmar i Melody Club.

Här är jag och Zandra, som råkar se ut som exakta kopior.

När jag var 11 år deserterade jag från scouterna. 

Det kan vara ett av mina bästa beslut någonsin.

Efter en natt i ett iskallt tält, två ”plurr” i nån bäck, blöta kläder, en middag bestående av bränt men samtidigt degigt pinnbröd, fick jag nog.

Jag letade upp min kusins scoutgrupp (trupp?) och vi gav varandra varsin diagnos. Därefter höll vi oss om magen, respektive halsen, varpå våra ledare ringde till våra föräldrar och vi blev räddade hem till grillkväll och mjuk, torr säng.

Förresten – det sjuka på scouternas packlista: ”Ta med ett gott humör och ett instrument om du spelar något”. 

Gud, som att det inte var nog att behöva höra målbrottsskåningar ”sjunga” scoutsången varenda dag. Skulle humöret ha blivit bättre av att höra 20 10-åringar tuta i någon blockflöjt samtidigt?

Sen är det alltid någon stackare som tar med sig en oboe och spelar sköra toner i natten och de elaka kastar halvdana råbandsknopar och skit på solisten.

Nej tack.

Det här att man nu för tiden kan skypa i Facebook?

Herregud, så underbart! Har nu högtflygande planer på att börja logga in på Facebook-chatten för första gången på två år och skypa upp folk.

Skrika ”Hola!” till spanska vänner och vinka frenetiskt? Börja ringa upp ytliga kollegor om nätterna och bli kallad ”psyko-stalkern” bakom ryggen vid kaffeautomaten? Slå en signal till någon högstadiepojkvän någon tidig morgon och bara sjunga nationalsången med ren och klar stämma?

Gud, möjligheterna känns oändliga just nu.

Negativ aspekt:

Måste väl börja jobba på make up och ”styling” också efter som man helt plötsligt ska synas. Det har ju varit det bästa med internet – att livet är ungefär som när man bodde i en by utanför Helsingborg som ungdom – det vill säga att ingen kom förbi oanmäld så man ständigt kunde gå klädd i fula myskläder, otvättat hår i ”hårdrockstofs” och osminkad.

I kväll ska jag jobba på ”Allsång på Skansen” med Zandra. Känner redan nu att det kommer att bli legendariskt. 

Det enda som oroar mig lite är Zandras val av klädsel. 

Normalt sett brukar folk se lite trevliga ut när de ska på gemytlig direktsändning.

Men inte hon.

Dagen till ära dök hon upp helnäck och sitter nu och transkriberar någon intervju. Hon verkar inte bry sig nämnvärt.

Får skyla henne med någon TV4-promotröja innan vi går dit?

Inte ens Markus Larsson där bakom verkar höja på ögonbrynen.

Nu planerar jag min sommarläsning för fullt. Vad tror vi om den här beställningen?

Jag tänker att det ska vara okynneslitteratur (det vill säga lättläst underhållning), blandat med någon tragedi och någon bokserie. Gärna uppblandat med någon Pulitzervinnare. 

Fyll gärna på med tips om du känner för det.

Lördagskvällen då.

Drog på mig ”raveklänningen” (som min syster även beskrev som ”en klänning skapad av ett blåställ”). Själv är jag fullständigt tokig i den och hatar att den är så genomskinlig så jag inte kan ha den varje dag på jobbet. (Kommer från MonkI).

Gjorde någon tuperad frisyr så jag såg ut som övre medelålderskvinna som ska på bröllop år 1962.

Mötte upp Zandra och gick till Storys urmysiga innergård och tog en drink. Om jag vore sjuk i huvudet hade jag slängt mig med uttryck som ”New York-känsla”. 

Zandra bara: ”Jag beräknade tiden dåligt så jag har inte hunnit sminka mig klart. Har ögonen kvar”.

Sedan gick vi till Vassa eggen och åt väldigt gott. Lova att ni äter deras Flat iron steak med tre såser innan ni dör.

Efter maten gick vi förbi Debaser i Humlan och sa hej till min syrra Mia och hennes kille Johan. Då glömde jag fota. Sedan gick vi till Spymlan där vi träffade en massa härliga vänner och bekanta. Min andra syster Anna anslöt också.

Victor spelade skivor och var glad. Min syrra hade en härlig knut.

Anna och jag.

Sedan ett varningens ord till alla er som springer runt i skyhöga flatforms-sandaler som inte riktigt sitter fast på foten: småspring inte igenom Humlegårdens grusgångar, halka på en större sten, flyg handlöst genom luften och landa i gruset. Det gör nämligen svinont, det blöder mycket och taxichaufförer kommer att ge dig vänliga tips om att ”spruta på parfym på de öppna såren”. 

Kör väl långbyxor resten av sommaren då?

Jag och Jon Forsling lämnade datorerna med våra senaste scoop ett tag för att leka med lite Rockbjörnen-merch. Jon tog det hela lite för långt. Slöt ögonen och började prata om ”Metallica-solon”. Höll sin uppblåsbara gitarr på ”rätt sätt”. Gjorde en speciell ”hårdrocksmin”. Då blev jag inspirerad och följde hans exempel.