Jag har börjat titta på Supernatural – en tv-serie som borde tilltala mig på så många plan. Det är allehanda monster/spöken/creatures of the dark (som jag och min syrra Mia brukar kalla dessa härliga ting), road trips, ”humor” och ”snygga” killar.

Men än så länge känner jag… ingenting.

Jag gillar i och för sig grejen att köra hela vägen på creatures of the dark-grejen – liksom strunta i att det kan uppfattas som löjligt, överdrivet och overkligt. Det framkallar samma känsla om min all time favourite-serie Buffy gör.

Däremot är huvudrollsinnehavarna – de två bröderna som jagar onda varelser som mission i livet – ganska träiga och intetsägande. Det är mycket ”hö hö-humor” som jag verkligen avskyr – sådan där amerikanskt grabbig med icke-smarta oneliners.

Tjejerna i serien är (än så länge) reducerade till små våp som behöver skyddas, räddas och tas hand om. Och eventuellt får de en kyss innan bröderna kör iväg med bilen mot nästa äventyr.

Det som lockar mig med hela sci-fi-genren är tuffa brudar (tänk ovan nämnda Buffy, X-Mens coola tjejer eller Princess Leia i Star Wars). Det är så uppfriskande för den kvinnliga folkhälsan med tjejer som räddar världen lika bra som killar.

Så tuffa tjejer och smart humor är det som kommer att få mig att titta vidare på Supernatural. Jag ger den säsong ett. Sedan får vi se.

Igår kväll tittade jag på True blood avsnitt två, säsong två. Det var i det här avsnittet serien tog sig. Säsongsstarten var ganska medioker, måste jag säga men avsnitt två satte igång den ena händelsen efter den andra. Det som jag kanske tyckte allra bäst om var dialogen. Den kändes kvick nästan hela vägen i mål. Emellanåt fick jag riktiga Buffy the Vampire-känslor (det finns få serier med bättre citat), var tvungen att pausa datorn och skriva ner de bästa meningarna:

Jason Stackhouse är på läger med vampyrhatarsekten och gör ett rollspel som slutar med att han knäcker en amerikansk flagga och håller upp den som en ”stake” (vad heter det på svenska?) varpå hans avundsjuka rumskompis säger:

”What was the deal with you snapping the American flag like you some kind of Muslim Buffy with a dick?”

Eller när poliskommissarien Andy Bellefleur sitter i baren och förklarar att han inte gärna dansar eftersom någon donna i Shreveport hade sagt till honom att han såg ut ”…like an epileptic on meth…”.

Så fort jag hör talas om en film vars innehåll går ut på ”jordens undergång” så blir jag alldeles besatt. Man kan ju tycka att jag möjligtvis lider av morbida tankar och lite svart och trist syn på världen när man hör det där. Jag vet egentligen inte vad det är som gör att just jordens undergång tilltalar mig på så många plan. Kanske något med den sårbarhet som vilar under ytan av högteknologiska vapen, stort militärmaskineri och lätt förgången makt. Kanske är det samma anledningar som gör att jag inte kan få nog av att gräva ner mig i terrorattacker (tänk 11 september och Madridattacken) eller krig. Hur trygg jorden än emellanåt känns så är den inte långt ifrån en potentiell katastrof. (Sedan kan man ju ha åsikter om hur jag på allvar kan bli påverkad även av kalkonfilmer om detta fenomen).

Just nu är jag (trots de ganska kassa recensionerna) väldigt sugen på att se ABC:s miniserie Impact. Den handlar om hur jorden går så smått åt helvete sedan månen träffats av en gigantisk meteroitskur och någon brun dvärg (obs! betyder död stjärna – inte kortväxt cirkusman i brun filtkostym).

Ta en titt HÄR! (Och kan Aftonbladet börja tillåta inbäddning av blip tv?)

Min absoluta favorit-tv-serie är utan tvekan BBC:s Stolthet och Fördom från 1995 med Colin Firth som Mr. Darcy. Igår råkade jag trilla över del tre på tv 4 guld och fastnade såklart (trots att jag har serien både på vhs och dvd och sett den sammanlagt kanske tusen gånger). De vackra engelska naturbilderna i kombination med miljöerna gjorde att jag blev hemskt sugen på att åka på en liten roadtrip i den somriga engelska landsbygden. Jag började kolla upp vilka herresäten som agerade fiktiva hem i serien helt enkelt.

Här ser vi familjen Bennets hus Longbourn som egentligen heter Luckington Court. Detta hus kan man hyra för bröllopsmiddagar och andra event. Gissa vem som blev sugen på att göra just detta?

Det tjusiga godset Lyme Park fick agera Mr Darcys hem Pemberly. Och framför ser ni sjön där den omtalade ”våta-skjort”-scenen äger rum.

Staden Meryton som ska ligga i närheten av familjen Bennets hem Longbourn (där alla döttrarna raggar på soldaterna dagarna i ända) fick gestaltas av den gulliga staden Lacock.

Londonscenerna (tänk när Mr Darcy letar efter Lydia Bennet och Mr Wickham) spelades in i staden Warwicks fina gamla Lord Leycester Hospital.

Ikväll klockan 22.50 visas de två första avsnitten av succéserien Mad Men på kanal 5. Det är en av mina absoluta favoritserier och jag rekommenderar er varmt att bänka er framför tv:n ikväll (eller i värsta fall sätta två timmar på inspelning till en annan dag).

Här kan ni läsa om vad jag har skrivit om Mad Men förut:

Om min favoritkaraktär i serien: Betty Draper

En kort sammanfattning av handlingen

I förrgår kväll var det galapremiär i USA för tv-serien True Blood säsong två. På söndag den 14 juni klockan 21 östkusttid sänds första avsnittet. Jag har knappt sett fram emot något annat sedan i januari då jag såg sista avsnittet av säsong ett. Jag försökte minska på abstinensen genom att köpa hela bokboxen av Sookie Stackhouse men det hjälpte inte då böckerna mer påminde om Harlequinböcker och tv-serien är ett mästerverk. Jag kommer att klättra på väggarna innan man kan börja streama första avsnittet på måndag. Kolla in trailern så länge. Det gör nämligen jag.

Jag har sedan första avsnittet varit hemskt förtjust i tv-serien Lost. Den tilltalar mig på nästan alla plan och framför allt kanske på det där Urban Exploration-sättet som jag alltid fascinerats av – att på en till synes öde plats hitta tecken på att civilisation en gång funnits för inte allt för många år sedan. Övergivna platser och lite övernaturligt på det och vi har en Malin-cocktail som heter duga.

I avsnitt tre av den senaste säsongen (säsong 5) görs en liten avstickare till femtiotalet på Lost-ön. Där får vi möta Eloise ”Ellie” Hawking som 17-åring. Hon är i serien en samlad gråhårig kvinna i sjuttioårsåldern med hemlig kunskap om ön. Men i det här avsnittet får vi alltså se henne som vapenromantiserande tonåring. Och så oerhört URSNYGG hon är! Precis så här skulle jag vilja se ut. Det är något med militärkläder, gevär och gullig blond frisyr som är så tilltalande.

Jag har aldrig varit mycket för finkläder och kliande strumpbyxor. Inte heller stilettklackar är min favorit. Men jag har alltid älskat grova kängor (Dr Marten’s i tonåren), svarta tajta jeans instoppade, tajt linne och exempelvis två hårknorvar högt uppe på huvudet. Och mycket mascara.

Med andra ord: fotona nedan är mitt drömutseende.

Just nu är jag sugen på att halvsitta i soffan hela kvällen och maratontitta på alla säsongerna av How I met your mother. Jag brukar ofta äta samtidigt som den serien visas på trean så det är i princip den enda tv:n jag ser då jag annars främst kollar på tv-serier på DVD eller liknande (med liknande menar jag exempelvis olagligt). Jag fungerar som så att antingen ser jag noll avsnitt eller så ser jag alla efter varandra. Jag fullkomligt avskyr att titta på ett avsnitt i taget. Det är för människor som står framför en efterrättsbuffé och tar en kaka och känner sig nöjda med det. Allt eller inget. Sådan är jag.

Jag roade mig just genom att titta på två avsnitt av The Tudors. Då började fundera lite på hur lång/kort Jonathan Rhys-Meyers egentligen är. I vissa filmer ser han lång ut men i The Tudors verkar han emellanåt inte vara längre än 148 cm över havet. Vad jag förstår började han sin karriär som modell och så vitt jag vet brukar sällan 148 centimetersmodeller bli castade. Därför började jag googla hans längd och hittade några siffror som kändes intressanta att titta närmare på. Hans eventuella längd stod nämligen i inches och jag som är 1. urkass på matte och 2. urkass på andra längd- och rymdmått (tänk skålpund, sjömil och miles) började ju då googla fram en sajt som översätter inches till centimeter. Nöjd med min insats lade jag in den siffra jag fått fram. Då kom det fram att Jonathan Rhys-Meyers är hela 12,7 centimeter lång. Och nu funderar jag på var jag gjorde fel.