Jag tycker att kungligheter är festliga. Inte så mycket för att de är kungliga utan för deras ofta vansinniga släkter. Ett av mina favoritkungahus är tveklöst Borbón – den nuvarande spanska kungafamiljen och deras hysteriska förflutna.

Dagens spanska kung heter Juan Carlos. Hans far och farfar skickades i exil när diktatorn och tyrannen Franco tog över Spanien med sina hårdhandskar på trettiotalet. Eftersom Franco egentligen inte ogillade kungahuset men led av ett kontrollbehov av abnorma proportioner bestämde han 1948 att låta den då tioåriga arvprinsen komma tillbaka till Spanien för att utbildas. På så sätt kunde Franco forma den unge prinsen som han ville och hyste förhoppning om att han en dag skulle kunna ta över landet.

1956 var Juan Carlos på besök i exilpalatset i Portugal och umgicks med sin lillebror Alfonso. De var ensamma hemma och lekte med en pistol. Ingen förstod att den var laddad men av någon anledning gick den av och träffade lillebror Alfonso i pannan varpå han dog. I det officiella pressmeddelandet sades det att Alfonso hade rengjort pistolen och den då hade gått av av misstag. Senare dök flera vittnesmål upp från hushållerskor och till och med prinsarnas syster som också var där och då sades det att Juan Carlos hade skojsiktat på sin bror och då hade han råkat skjuta honom i skallen. Fortfarande vet ingen exakt vad som egentligen hände den där kvällen.

Mot slutet av sitt liv hade Franco lyckats gifta bort sitt enda barn – en dotter – med Juan Carlos kusin. Nu var således familjen Franco inne i den kungliga genpoolen. Franco hade också förlorat amiral Carrero Blanco som han hade hoppats på skulle ta över diktaturen och styra den i Francos anda efter hans död. Carrero Blanco dog genom ETA:s försorg – kanske det enda riktigt vettiga den där terroristorganisationen någonsin har gjort. Carrero Blanco gick nämligen i mässan varje morgon vid exakt samma tid och tog sedan bilen exakt samma rutt från kyrkan till jobbet. ETA hyrde ett källarförråd och började sedan med stor frenesi att gräva en tunnel under denna gata. En dag placerade de en sprängladdning, så stor så en femtedel hade varit nog, i tunneln och tryckte av just när Carrero Blanco kom åkandes i sin pansarbeklädda bil. Ekipaget slungandes över en hög mur och in på en gård och landade slutligen på en balkong. Alla i bilen dog ögonblickligen.

Då valde Franco att förlita sig på att Juan Carlos skulle vara honom trogen och utnämnde honom till diktaturens efterträdare. 1975 då Franco dog var hela det förtryckta Spanien i upplösningstillstånd. Kung Juan Carlos seglade in i maktens rum och startade upp en demokrati på två dagar. Och efter det har han varit kanske världens mest älskade kung.

Men vad hände med den spanska kungagrenen som har Francoblod i ådrorna? Jo, där finner vi idag Luís Alfonso de Borbón, en av den franska tronens pretendenter. Han är född -74 och har sedan barnsben varit en omtalad kille i skvallerpressen, mycket för hans brors tragiska bortgång i en trafikolycka i mitten av åttiotalet. 1989 var hans pappa på skidsemester i Colorado, USA och roade sig med lite off pist-åkning. Vad han missade var en kabel som satts upp i en backe som senare skulle prydas av flaggor. Luís Alfonsos pappa körde i full fart rakt in i kabeln och lyckades på så vis (likt 1700-talets franska tronpretendenter) giljotineras. Tjoff, så rulllade en av Frankrikes potentiella kungars huvud nedför skidbacken.

Och så säger folk att kungahus är omodernt. Sedan när blev katastrofinriktad humor omodernt?

Glad midsommar allesammans. Nu har jag just avslutat min andra omgång jordgubbar och glass idag. I förmiddags körde vi till Norrköping och hämtade upp två kompisar. Sedan körde vi i en timme på småvägar till vi nådde ytterligare två vänners lantställe. Där vankades det en gedigen midsommarlunch som vi avnjöt i solen samtidigt som vi diskuterade testamenten (och ifrågasatte 85:ors potentiella seriositet). Sedan gled vi ner på något slags midsommarfirande i folkdräkt-midsommarstång-loppissanda. Vi stannade inte så länge. Såg bara ett gäng – betydligt yngre än vårt eget – som knuffade varandra i vattnet och kände oss genast ännu äldre än vad vi egentligen var. Efter vår härliga lunchutflykt kom vi tillbaka till torpet och fixade krämig potatisgratäng och blev sedan serverade löjromsmacka, champagne, lammfilé och rödvin. Sedan fick min kille någon sjuk idé om att han, hans mamma, jag och hunden skulle gå runt sjön för att sedan med gott samvete kunna besöka Statoil för att köpa godis. Jag hakade på. Över stock och sten, kalhyggen och asfalt. Jag och min kille hade till och med en springtävling i ungefär 200 meter. Han vann. Och nu sitter vi här – mätta och framför varsin Mac med trådlös uppkoppling under ett tak från 1600-talet. Det kunde aldrig den där sura gubben som byggde huset ana.

Jag har aldrig sett min kille utan helskägg. Han har haft det i åratal och aldrig ens i närheten rakat av sig det någon gång. Men nu ska han och några killar ägna ett par månader åt en tävling i skägg. Bäst skägg vinner i augusti och då måste alla utgå från slätrakade kinder med start på midsommarafton. Och nu kom han just ut från badrummet med en My Name is Earl-mustasch och Wolverine-side burns (eller casanovaraggare, som hans mamma uttryckte det). Och jag kände knappt igen honom. Intressant det där – att jag aldrig sett min egen kille under skägget. Men fin ändå (tur).

Igår bad min kille mig att titta på ett klipp på youtube. Det visade sig vara en riktigt stämningsförhöjare. Vattenfall har nämligen tänkt lite internstrategiskt och några ”kreatörer” som egentligen hör hemma i after work-samkvämsgruppen försökte ”tänka lite nytt”. De utrustade sig med en videokamera, Bertil och Janne skrev en låt och Maggan ”som är rätt hyfsad på engelska” (”ni vet, hon var ju i Brighton efter nian”) satte en text. Sedan satte arbetsgruppen upp anslag i Vattenfalls fikarum som uppmuntrade kollegor att anmäla sig till en ”musikvideo”. Det gjorde de flesta. ”Man vill ju vara med i gänget”. Jörgen (föreningsfreaket på Vattenfall som både är facklig företrädare och medlem i ovan nämnda afterwork-samkvämsgrupp) tog på sig anvaret att få med sig styrelsen i ”musikvideon”. Det blev en succé. Birgitta som alltid ser så stel ut i dräkt och lågklackade Eccoskor anmälde sig genast som frivillig doatjej medan resten gnuggade händerna åt hur lätt styrelsen nu skulle framstå som ”kompis med dem på golvet”. Och här har ni resultatet:

Nu har jag inom loppet av två dagar köpt flygbiljett till både Spanien och Helsingborg. Är det inte härligt så säg att det kostar nästan lika mycket för de två resorna? Ett dassigt propellerplan med 1.20 m i takhöjd till den skånska myllan och mitt (numera) favoritflygbolag från Tjeckien som flyger mig ända till Cava-nätter, sandstränder och jätteräkor i fräsande olivolja.

Idag gick jag över på slowmotion direkt när jag vaknade. Jag och min kille diskuterar nostalgiska minnen från bilsemestrar i Europa från barndomen, lyssnar på de bästa hit-låtarna från 1995/96 (tänk 74-75 och Breakfast at Tiffany’s) och har satt igång alla element då torpet är helt utkylt på grund av nyårsväder på midsommar. Tyvärrr öser regnet ner så något solande på den stora stenen vid vattenbrynet är inte att tänka på.

Så sitter vi här slutligen – ute på landet. Två personer med varsin Mac i knät med lika trådlös uppkoppling som i stan. Den enda skillnaden är att här är det tyst och jag sitter som en makaron. Lite väl tyst känns det som nu. Jag tycker jag ser skuggor ute i mörkret mellan träden hela tiden. Spökångesten/galen mördare-ångesten verkar tydligen krypa fram. Den slipper man ju i stan. Just nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är här själv. Då hade jag inte sovit en blund. Men imorgon, när vi vaknar kommer det vara underbart att sitta och äta frukost med utsikt över sjön.

Ni som känner er osäkra på huruvida man borde kallas sig feminist eller ej, eller ni som inte är helt säkra på vad feminism egentligen innebär – alla ni borde läsa Sandra Beijers välarbetade svar. Hon bad sina bloggläsare ställa frågor om just feminism och har sedan tillsammans med en genuskunnig vän och Stockholms Universitets Centrum för genusstudier svarat på frågorna på ett enkelt sätt utan svåra akademiska ord. Läs här.

De senaste dagarna har jag känt mig så överdrivet irriterad på medmänniskor. Inte på folk jag känner utan på alla andra. Ni vet de som går långsamt före en på trottoaren, tre personer i bredd när man själv har bråttom. Eller pensionärerna på Ica som betalar hela veckoinköpen (fiskgratäng med dill, rullsylta (finns det något som heter så?), en citron, kokt medvurst och Bullens pilsnerkorv på burk) med småslantar och långsamt, likt sengångare, lägger i femtioöring efter femtioöring i de där kontantmaskinerna i kassan. Eller de två mammorna med varsin barnvagn som låste in mig i ett hörn på Twilfit genom att bilda Bugaboo- och gravidkilos-mur så jag inte kom ut från tränings-bh-hyllan. Inte ens när jag hade sagt ”ursäkta” tre gånger. Eller de svajiga heroinisterna som blockerar Ringens utgång för att ”Sonny” just raglade förbi och de måste hälsa. Lika långsamt som pensionärerna men en aning ryckigare.

Med stor sannolikhet är det jag själv som är problemet. Att störa sig osunt mycket på folk runt omkring brukar vara ett mycket tydligt tecken på att man är stressad och behöver lugna ner sig lite. Därför är det extra skönt att jag drar till skogen ikväll. Efter sommarmiddag hos min killes familj hoppar vi i bilen och kör en dryg timme tills vi kommer till sjö, skog, 1600-talstorp, en tomt som är lika stor som mitt kvarter och tystnad. Ungefär precis vad jag behöver nu.

Det är inte förrän nu jag får dras med sviterna av Sterings konkurs i höstas. Jag bokade nämligen precis flygbiljett till Barcelona i augusti. Under många fina år har jag alltid kommit över prisvänliga direktbiljetter Stockholm-Barcelona. Flyg med byten känns som det hör till nittiotalet. Men nu ska jag alltså flyga över Prag både dit och hem. Dubbelt så lång restid på nervägen och tre gånger så lång tid tillbaka. Det hade varit okej om min slutdestination vore Barcelona – men nej, jag ska åka snigeltåg till byn som går typ en gång om året i rusning. Det här kommer att bli en mycket lång resa, känner jag. Men samtidigt: urskönt att ha fått det gjort.