Såg en råtta springa förbi på trottoaren här inne i stan. Dog nästan av äckel.

Jag funderar på resande. Normalt sett kuskar jag genom Europa om somrarna. Nuförtiden blir det trist nog med flygplan direkt till Spanien istället för bil (eller lastbil, tack gud). Fram till 1998 tillbringade jag många dygn på franska landsvägar, tyska autobahn, sov på hemsökta hotell i bortglömda byar i Normandie och fluffade duntäcken högt uppe på någon österrikisk alptopp. Man kan säga att Europa känns hemma men ändå borta. Trygga resmål där man kan klara sig på sin franska, engelska, spanska och tyska. Emellanåt kör man hittepåitalienska eller kör engelska, tyska och svenska i en mixer och pratar holländska (nej, det gör jag inte eftersom alla holländare talar engelska).

När jag var runt sjutton, arton år hade jag ett stort sug att åka till: Island, Marocko och Indien. Just dessa tre länder. Island lockade med en kombination av urgammal skandinavisk kultur, spännande språk, dramatiskt landskap och kanske främst Björk som person och Damon Albarns delägarskap i Kaffibarinn – en cool indiebar. Till Marocko ville jag för kryddorna, tygerna och Tagine-grytornas skull. Indien kändes coolt rent färgmässigt, matmässigt och spirituellt sett (plus att det under nittiotalet verkade hippt med goatrancefester på stranden). Jag kom inte iväg till någon av dessa destinationer.

Istället fortsatte jag att kuska mig fram genom mitt älskade Europa. Förklädd trygghet är underskattad.

Nu, många år senare har mitt resefokus ändrats lite. Man kan säga att jag har upptäckt mig själv mitt mellan två politiska block (obs! påminner mig om en gång för längesedan på en korridorsfest då jag på tvångsmässigt diplomatmaner presenterade en amerikansk granne för alla armenier, palestinier och sudaneser jag hittade för att liksom ”skapa samhörighet och jobbar för världsfred” under influence). Jag vill å enda sidan åka till New York och även L.A och köra ”ytlig-resa”-stuket. Sedan har jag något slags oförklarligt sug att besöka ”ondskans axelmakter”. Mest av allt vill jag till Nordkorea. Tyvärr är det superdyrt och väldigt svårt att komma in. Jag skulle exempelvis misstänka att Norkorea skulle avslå min inreseansökan bara för att jag har en blogg. Sedan blir man påtvingad två guider (läs: vakter) som följer en vart man än går. Trots detta är jag ändå sugen på Saudiarabien, Iran och av någon absurd anledning Rumänien (hej lilla Paris fast ex-diktatur).

Problemet är väl bara att det först kostar massor att besöka dessa ställen (minus Rumänien kanske då). Sedan är det en massa jobb för att ens få inresetillstånd. Lägg sedan till att jag som kvinna måste ha en manlig respartner som jag dessutom måste vara gift med för att kunna gå runt på gatorna (om nu inte pappa vill följa med). Sedan måste jag investera i huvudduk och lång, fotsid kappa. Men största sannolikhet kommer jag att nöja mig med Rom-resa i maj och Spaniensemester i augusti och sedan planera New York med syrran framåt höst/vår 09/10 istället. Så mycket för den äventyrligheten.

Riyadh, Saudiarabiens huvudstad

Med dessa foton ville jag egentligen bara kokettera lite med hur oerhört stilsäker jag är. Om ni kan urskilja mig på de två översta fotona (jag insåg att det inte verkade existera något helfigursfoto av mig från i lördags) så ser ni att jag bär en klänning som består av ett blå- och vitrandigt linne och en blå kjol. Idag såg jag på Just Jared att Kate Bosworth (skådis känd främst för sin stil och sin trekiloskropp) bar en mycket lik historia samma helg. Dock kostade nog hennes ungefär tio gånger mer. Kanske tjugo för att vara rättvis, men ändå. *Känner mig hipp och nere*



Översta fotot: Madeleine Bergquist, mellersta fotot: Katti Ottosson och sista fotot: justjared.buzznet.com

Jag har funderat lite på Stockholms innerstadsöar på sistone. Som inflyttad stockholmare så är ju holmarna det sista man tar sig an i den långa process som brukar kallas ”att känna att Stockholm är hemma”.

Från början rör den inflyttade stockholmaren sig mest runt Kungsgatan/Birger Jarlsgatan/Hamngatan/Drottninggatan för ”att vara på den säkra sidan” och inte gå vilse. Då och då tar den inflyttade stockholmaren, på skakiga knän, dock en tunnelbana till Medborgarplatsen för man har hört ”att det ska vara lite hippt och avslappnad atomsfär där”. Då förstår man ingenting eftersom hela Medborgarplatsen är en studie i sextiotalsbygge och fullt av uteserveringar med Bajen-fans. Det är långt senare man förstår att man ska promenera ner mot Nytorget.

Men nu har jag bott här i ungefär tio år och tycker att det börjar bli dags att ta mig an de öar som inte ligger i närheten av någon trygg tunnelbanestation. Jag har ju visserligen varit på Skeppsholmen (herregud, Moderna ligger ju där), Riddarholmen (ett gamla stan utan turister – I love) och Långholmen (där alla hippa Hornstullbor badar på somrarna). Sämre står det dock till med exempelvis Reimersholme som jag har bara har tagit ett par steg på och Kastellholmen som är den där pyttelilla ön mitt i Saltsjön som hänger ihop med Skeppsholmen. Men nu när våren är här så ser jag det som ett uppdrag. En examen i ”inflyttad stockholmare blir stockholmare” om ni förstår hur jag menar.

Läste den här listan igår. Fick genast lust att skriva en egen – saker eller företeelser som kan irritera mig på väldigt olika sätt.

• Ärliga människor. Folk som tror att det är socialt kompetent att alltid vara rättfram och ärlig. Det är ju en av de största myterna i världen. Att emellanåt småljuga är ju alltid bättre än att vara fascistiskt ärlig. Exempel: om en vän frågar: ”allvarligt – ser jag tjock ut i den här kjolen?”, då svarar man ärligt. Men om en vän har en ny kjol som du tycker är ful frågar: ”Åh, vad tycker du om min nya kjol?” – då svarar du ”fin” eftersom vännen i fråga uppenbarligen tycker om den, annars skulle hon inte ställa den frågan. Alltså: ärlighet i det sistnämnda är bara löjligt.

• Folk som dricker Xider. Eller överhuvudtaget vuxna människor som dricker alkoläsk i några sammanhang.

• Miljöfascisterna. Miljögalningarna har blivit de nya radikalfeministerna. Vi radikalfeminister sitter mest och skrattar åt saker nuförtiden, uppsluppna och roliga som vi är medan miljöfascisterna inte ens kan lyssna på ett miljöskämt utan att besinningslöst skälla ut en. Om man fryser på våren och säger: ”Men nu får väl växthuseffekten visa vad den går för” så kan man förlora vänner. Om man slänger en flaska i fel sopsorteringskärl kan man få en hel mobb efter sig. (Sedan är det ju störigt med folk som vet vad varenda E-nummer står för – men det är ett helt eget inlägg).

• Att vilja vara Amelie från Montmartre. Ni vet tjejerna, som går runt och är extra gulliga och lite ”tokiga” och ”annorlunda” – alltså inte för att det verkligen är det utan för att det så himla gärna vill uppfattas som sådana. De känns igen på sina luggar, sin samling av gosedjur (för de är lite ”galna” som fortfarande samlar på det trots att de är vuxna), sin frankofili (vilket inkluderar att byta ut alla ord de kan från svenska till franska) och på att de sällan går från ett ställe till ett annat – de gör hoppsasteg.

• 30-åriga ekonomgubbar. Ängsliga medelklasskillar som gått ekonomutbildning och tror att stil är detsamma som en kostym och en skjorta från typ Gant. Och så går de runt oavsett om de tar en fika, är ute och festar eller går till jobbet.

• ”Jag är ju en sån som”-människor. Personer som tillskriver sig en massa egenskaper utan självkritik. Förstår de inte att alla de ord som de säger efter ”jag är ju en sån som…” är de egenskaper de VILL ha inte de som de verkligen har.

• Tjejer som väntar på att killen ska fria. Ja, tydligen finns det tjejer som gör sånt i dagens samhälle – ”för att det är ju så traditionen säger plus att det är romantiskt att gå ner på knä”. Tillåt mig att dö. Om en kille skulle få för sig att gå ner på knä framför mig så är det samma sak som att göra slut i mina ögon. Så pinsamt, omodern, efterblivet och framför allt – så oerhört långt ifrån mig.

• Passivt- aggressiv komplimang. Jag tog upp det här för ett tag sedan – personer som säger en komplimang som egentligen är förklädd kritik. Tänk: ”Åh, vilken fin klänning. Sån hade jag också för tre år sen när det var modernt!”. Håll tyst eller säg vad du vill men blanda inte in utklädda komplimanger.

• Personer som ej läser bloggar, ej använder Facebook/Twitter/etc med ursäkten att ”de faktiskt har ett riktigt liv”. Herregud. Det kan ju de innovationsfientliga trösta sig med när de inser att de är lika moderna som min döda gammelmorfar. Som att internet och ”verkliga livet” ens är uppdelade längre.

• Människor som tror att romantik är skaldjur. Folk som vägrar tänka själv och tror att romantik är detsamma som skaldjur och vitt vin. (Se: folk som tror att man ska fria på knä). Det är så ängsligt att ständigt följa traditioner eller myten om romantik istället för att bara använda sin egen hjärna och kreativitet.

Här är några småbilder från gårkvällen. Först hängde vi hemma hos mig och drack vin. Sedan gick vi ut, till Debaser Slussen, eftersom en kompis till mig spelade skivor där. Det var urkul. På vägen hem, vid halv fyra kom jag och min kille på att vi hade glömt äta middag så vi köpte urgoda grekiska kebabliknande grejer på vår grekiska fastfood runt hörnan.

Så här såg mina snittar ut igår innan gästerna kom. Högst upp till vänster: Soltorkad tomat- och ruccolapesto med lite pinjenötter, vitlök och olivolja. Ful färg (såg ut ungefär som tapenade) men gott. Bredde lite pesto på en crostini och toppade med mozzarellaost och basilika. Dessa hade en strykande åtgång. Högst upp i högra hörnet: det simplaste av allt: prästost och gurkbit på tandpetare. I mitten har vi tunnbrödrullarna med rökt lax. Jag blandade Philadephiaost med riven pepparrot och lade på ett ordentligt lager på tunnbröd. Sedan lade jag ruccola och rökt lax och rullade ihop som att jag gjort kanelbullar/sushi (obs! rulla hårt annars är det svårt att skära upp dem senare). De nedersta snittarna gjorde jag på samma sätt – men jag smaksatte philadelphian med cayennepeppar och lite starkt spanskt paprikapulver. Sedan lade jag på sallad och strimlad skinka. Låt rullarna stå i kyl ett par timmar innan de skärs i drygt centimetertjocka bitar.

När jag startade mitt twitterkonto så drog jag bara till med ett gammalt nickname jag brukar ha – Millencolin. Eftersom jag heter Malin Collin och gick i gymnasiet 1994-97 så blev det ett ganska givet smeknamn. Efter ett tag insåg jag att det var ju ett fullständigt puckat nick att ha på twitter – helt plötsligt började ju en massa Millencolin-fans lägga till mig och blev urbesvikna när jag skrev på svenska och var en urtråkig 31-årig brud i Sverige istället för ett skatepunkband.

Spiken i kistan kom för en stund sedan då jag fick ett mail av Erik Ohlsson – gitarristen i Millencolin som satt i en loge i Bilbao och bad väldigt vänligt om att få mitt nick. Jag gjorde vad mitt samvete sa till mig och bytte min url. Millencolin får mitt gamla nick (som jag ju i teorin egentligen snodde av dem från början) och mig hittar ni i fortsättningen HÄR. 

Igår, vid 18-tiden, jag och min kille står och pratar i köket och jag skär grönsaker till fredagsmiddagen:

Jag: Så tänkte jag göra några snittar till lördagkvällens fest. Bland annat en med hemgjord tomatpesto. Sedan en med…..

Niklas: … med lax. Jag vet – jag har ju redan läst din blogg.

Jag: Men, så här kan vi ju inte ha det längre! Jag vet redan allt om vad du gör och vad du funderar över via din blogg eller twitter och vice versa. Vi har liksom rationaliserat bort precis allt småprat i den här relationen.

Niklas: Ja.

Jag: –

Niklas: –

Chris Pine (till vänster) som spelar i kommande Star Trek-filmen och Michael C. Hall (Dexter, Six Feet Under). Jag trodde i flera månader att det var Michael C. Hall som skulle vara med i Star Trek. Fattade typ förra veckan att det fanns en till som såg likadan ut.