Sitter här hemma med en kopp te i handen och läser den kommande Pulitzervinnaren Svensk Damtidning. Journalistiken är självklart lysande med vackra formuleringar och utropstecken i brödtexten: ”Så nesligt! Storhertig Henri har tvingats byta Vietnamresan mot sjuksängen.” och ”Lord Fredrick Windsor är kär som en klockarkatt”. Sedan läser jag ett reportage om Prins Carl Philips nya liv som singel i Skåne och läser en mening om den skånska adelns snorkighet: ”Skåneadeln har alltid ansett sig vara lite förmer än övrig svensk adel. Och nu har de vatten på sin kvarn. säger en icke-skånsk grevinna lite surt” och slås av att man inte ens behöver vara en adlig skåning för att känna sig förmer.

Det gör ju varenda skåning oavsett om han är fabriksarbetare eller bankir. Känner sig lite förmer, alltså. I Skåne är det mot lagen (i alla fall den sociala sådana) att svara ärligt var man bor om det är så att man är så dum i huvudet att man har bosatt sig i Stockholm. Säger man ordet Stockholm i ett samtal måste man förbereda sig på att denna plats måste häcklas ett antal gånger innan man fortsätter samtalet igen. Som att ordet Stockholm smittar ner skåningar med Tourettes syndrom. Min fråga är varför.

Jag har bott 20 år i Skåne något utomlands och resten i Stockholm. Båda ställena är fina och bra på många sätt. Men det finns ju en anledning till varför jag lämnade Skåne och drog till huvudstaden (Stockholm då – inte Köpenhamn som annars räknas som den acceptabla sådana). Det betyder ju inte att jag inte gillar Skåne längre men det jag behövde för att leva mitt liv fanns i Stockholm. Det var inget statement. Bara en simpel flytt. För enligt mig finns det inget tråkigare och mer pinsamt än människor som tror att någon annan vill lyssna på deras trångsynta och fördomsfulla åsikter.

Om typ en halvtimme kommer mellansystern i den här familjen med tåg från Stockholm och allas vår extrasyster kommer från Lund. Då ska vi äta räkcocktail (mitt val – tänkte vara lite sjuttiotalsironisk liksom) och sedan kalvfilétournedos med kantarellrisotto och slutligen en chokladtårta med en botten snarlik kladdkakans med vit chokladkräm emellan och frosting på toppen. Till detta något uragott rödvin som pappa just hämtade i vinkällaren. Känner på mig att den här kvällen kan bli bra. För tanken är ju att vi går ut efteråt.

Grej jag inte klarar: att se skådespelaren Jonathan Rhys Meyers i kontemporär omgivning. Efter att ha sett varenda The Tudors-avsnitt som existerar där Rhys Meyers spelar Henrik den åttonde så är det ju problematiskt för ens stackars hjärna att bearbeta info med en 1500-talskung som spelar korgboll. Och i mjukisar. Herregud, den där karln ska ju ha tunga järnhalsband på sig. Inte linnen från American Apparel.

Nu har min minsta lillasyster kommit till Helsingborg hon också. Vi kollar i album och hittade ett foto på henne när hon var åtta men såg ut som en vuxen dvärg. Alltså, på fotot satt hon bredvid Mamma och Pappa på en restaurang men såg inte ut som ett barn, bara en ful kort vuxen person. Jag har skrattat så jag knappt fått luft i lungorna åt det här fotot.

Jag sitter här och tänker på ålder. Ni vet, sånt man gör när det är mindre än en timme kvar på ens 31:a födelsedag. Och så ser jag nytagna bilder på Lisa Ekdahl och inser att vissa människor aldrig åldras. Lisa är 37 år gammal numera men ser exakt lika ung ut som när hon släppte ”Vem vet” 1994. Själv kan jag titta mig i spegeln i femton minuter och hinna åldras på den korta tiden. Det känns som att jag aldrig ens har sett så ung ut som Lisa Ekdahl gjorde 1994. Inte ens när jag var sju år.

Kolla vad många paket som är till mig! Alldeles strax är det dags för officiell uppvaktning.

Idag fyller jag år och blir bortskämd av mina föräldrar. Får typ grejer från olika butiker, får välja vilken lunch jag vill, får muffins till lunchefterrätt och ska få paket och restaurangmiddag kväll. Och jag passar på att njuta.

Nu grillar Pappa kycklingspett åt oss. Detta föregicks av scampi och rosébubbel. Fin tisdagkväll.

Jag drog till Danmark efter en halvtimme på skånsk mark. Ville titta lite på arkitekturen. Nej, skojade såklart. Köpte sprit.

Samma sak varje gång man kommer ner till Skåne: Shit, vad fult folk snackar. Jag tror alltid att folk skämtar – så som jag och mina kompisar från Skåne gör när vi låtsasbräker på skånska för att vara roliga. Men det gör de inte. Folk pratar så här. På riktigt.