Har fullt upp med att planera outfits för New York. 

Haha, tänk om man hade haft tre, fyra provdockor i sin lägenhet och lade en eftermiddag på att ”styla” dem?

Alltså?

Gå runt och fundera, vanka, klia sig i huvudet. Så gör man ett plötsligt utrop, som att man just uppfann glödlampan. Man drar ett ”enkelt skärp” om den skira toppen i mjuk färgskala och lägger fram ett par örhängen som ”liksom lyfter hela känslan”. Så ställer man fram ett par eleganta skor med alldeles lagom liten klack. 

Gud så sjukt. Hålla på och drömma om en walk in closet hela sin vakna tid?

Jag packar väl tre, fyra kilo svarta kläder då?

Fick ett mms av TV4-David precis. Han hade upptäckt något alldeles ofattbart – någon har valt att uppkalla en väg efter mig. 

Jag kan knappt ta in det. Det är sådant jag trodde skulle komma först vid pensionsåldern. 

Visst, jag har skrivit några riktigt fina artiklar om ”Big brother” och ”Let’s dance”. Och nåja, jag har ju bloggat relativt länge. Och visst – jag ÄR ju en ganska bra människa och har rätt snyggt hår.

Men att någon okänd välgörare ändå väljer att ge mig en helt egen väg redan nu är så stort att jag knappt kan greppa det.

Om tio år har jag väl ett par torg och någon stadsdel uppkallad efter mig?

Vid min död döps Stockholm om till ”Malin” rätt och slätt. 

Eller varför inte hela Sverige?

Ska fira nu.

I eftermiddags slog det mig att jag från och med i kväll har 10 dagars semester. Mitt i allt jobbtumult hade jag liksom glömt bort det. 

Eftersom jag sett exakt lika sur ut som på bilden den senaste veckan, kan man väl säga att det är ett lyckokast för både mig, mina kollegor och Sveriges kändiskår.

Nu ska jag ägna mig åt att:

– Shoppa trasor

– Dricka vin och tjejöl

– Äta blodiga biffar

– Åka taxi

– Dansa till skränig gitarrmusik

Det bästa?

Allt detta kommer att ske på Manhattan.

En av de finaste sakerna med min kollega Jon Forsling:

Varje eftermiddag vid 14.30 tar han fram ett rör Treo och frågar försynt alla på redaktionen om någon vill ha en brustablettsdrink.

De flesta tackar nej.

Innan Aftonbladet flyttade in till stan och fick helt vanliga Ikea-glas på redaktionen, gjorde Jon alltid sin Treofika i ett champagneglas. 

Där satt han med fingrarna elegant krökta på champagneglasets hals, sippade sin acetylsalicylsyra och blickade drömmande ut över Globengallerian.

Det var lite ”krydda i vardagen”.

När jag kommer till jobbet trillar det ofta in ett mail från webbchefs-Martin. 

Han brukar ta sig en snabb titt på mig och sedan läsa av om jag är lycklig, rosenrasande, trött eller sinnessjuk.

Efter det kommer en länk med ett passande soundtrack för dagen. 

I dag föll valet på ”Respect yourself”.

Har suttit i en timme nu för att analysera vad han egentligen menar med den låten.

Jag som inte ens skriver något om ”Big brother” i dag, liksom.

Så kommer man hem lite senare än vad man egentligen hade planerat. Då inser man att någon typ av matintag är en vuxen idé. 

Eftersom ens kylskåp i bästa fall påminner om Shaun Ryders à la 1996 så förstår man att man måste besöka en matinstans.

McDonald’s Skanstull stänger tydligen vid midnatt på vardagar så någon liten cheeseburgare med alldeles mjukt bröd som den finaste släta bullen som tänkas kan, går inte att finna.

I stället är man hänvisad till 7eleven. 

Köper en ”wrap”. Den innehöll visst 18 procent aioli, läste jag i efterhand. 

Vitlöksmajonäs är för tonårskillar. Det är bara de som kan lovorda unken vitlökssmak som att det vore ”the next big thing”. 

Typ tävla i vem som kan äta mest vitlökssås på kebab eller svälja flest klyftor på tid. 

Fy fan, vad sjukt. 

Jag traskade ner till mitt obehagligt autistiska middagsställe Serrano (jag äter på riktigt middag där varje dag jag jobbar). 

Där möttes jag av en glädjechock – min före detta Nöjesbladetkollega Kristin Rehnqvist.

Nu är hon radiostjärna i Gävle och har ett helt eget program och i månader har vi försökt få ihop en dejt utan att lyckas. 

Så springer vi på varandra av en slump. 

Kristin är för övrigt den snyggaste människa jag har träffat. En gång var det en man som frågade henne: ”Excuse me, are you chinese?” bara för att hon kisar så mycket när hon ler.

Bara det!

Sedan menade hon att det räcker att läsa den här bloggen, Zandras, Jons och Christoffers för att att koll på vad som händer på tidningen. Det kan hon ha rätt i.

Så sitter vi här och ojar oss över att strandsäsongen nästan är här. Vi visualiserar magrutor och solblekt hår.

Min skrivbordskamrat och reporterguru Jon Forsling blir plöstligt tyst. 

Sedan tar han fram det nya numret av Levande historia och bläddrar lite. Han stannar upp, fäster blicken lite drömmande på ett uppslag med en slank men förtorkad mumie.

Jon: Exakt sådan här kropp vill jag ha i sommar.

Margot Tenenbaum – exakt som henne vill jag se ut. 

Det finns något så tjusigt, vemodigt och bedagat över henne. Som min egen romantiserade självbild (förutom att Gwyneth är tusen ligor snyggare osv).

Ska skaffa smutsblont hår och päls nu. Har redan råkat klippa av håret i nästan samma längd, så det är väl bara att köra all in?

Eftersom jag är ganska sjuk är jag också förbluffande sur och otrevlig nu för tiden.

I dag har jag hatat väderprognoserna av lite olika anledningar.

I morgon tänkte jag eventuellt gå till en uteserveringe efter jobbet. då ska det bli så här kallt. Med andra ord krävs vinterjacka och vantar. Kommer väl stå där och hata livet medan jag önskar nån låt?

Om en vecka är jag i New York. Då ska det tydligen bli det här värdelösa storstadsvädret. Fatta att gå runt och svettas i några flipflops och vara absolut fulast i hela världen i universums bästa stad. Gå in på ett varuhus och stå och fläkta sig precis vid AC-utblåset vid entrédörrarna. Stoppa in huvudet i minibaren och klimakterieoja sig. Vifta på taxi och ha nån jäkla svettfläck? Bära löst sittande sarong?

Så INTE som jag hade föreställt mig det.