Idag är en sorgens dag. Det är nämligen sista dagen man kan ladda ner sina älskade tv-serier utan att Farbror Polisen kommer och knackar på. Igår satte jag ihop en allra sista lista för att liksom desperat vrida ur nedladdningstrasan. Har jag tur hinner allt komma hem innan klockan slår över till midnatt. Jag försökte övertyga min kille om att vi fortsätter ladda ner och att jag tar på mig fängelsestraffet i värsta fall. Mitt popkulturberoende är tillräckligt starkt för att sitta i finkan något år. Jag missade ju då att man kan åka på några miljoner i skadestånd och då kändes hela grejen onödig. Men nu måste man alltså antingen vänta tills slöa, sega Sverige tar in tv-serierna och titta på dem ett år efter de har sänts. Eller så får man sitta och vänta på DVD-boxarna vilket tar lika lång tid.

I sommar ska True Blood säsong 2 gå. Då måste jag alltså flytta till USA i tio veckor och köpa mig en liten tv så jag kan sitta och kolla. Det behöver kanske inte bli så dyrt. Jag måste ju inte bo i New York eller L.A för att ställa in tv-antennen direkt. Jag kan hyra en sjaskig liten lägenhet i amerikanska södern och sitta där och svettas med ett glas lemonad och fryst färdigmat från WalMart. En tv och en mikro och jag är hemma. Så var den sommaren färdigplanerad.

Jag är inte så förtjust i att komma med pekpinnar och ha åsikter om hur folk väljer att leva sina liv. Ibland smickrar jag mig själv genom att kalla mig ”liberal” och till och med ”tolerant” och trots att jag vet att det sistnämnda är en stor lögn så känner jag mig lite kontinental och open minded när jag tänker på det.

Men idag har har fått nog. Jag har några grannar på bottenvåningen här i huset. De bor precis mittemot hissen och där brukar jag stå varje gång jag kommer hem med tunga matkassar. Det vill säga varje dag. Och ungefär varje dag ägnar sig dessa grannar åt att röka hasch. Och det får de ju gärna göra – det är knappast min sak att ha åsikter om. Problemet är dock att ytterdörrarna i såhär gamla hus inte är särskilt isolerade. Det finns ett gammalt brevinkast och ett litet glapp mellan vägg och dörr. Och här kan jag säga att haschröken passar på att titta ut.

Under tiden jag stod och väntade på hissen idag hann jag bli hög som ett hus enbart på passiv haschrökning. Istället för att bara ha svår spänningshuvudvärk känner jag mig numera lite fnissig och obekymrad. ”Gratis är gott”, kanske många av er tänker men själv känner jag mig irriterad här i mitt haschrus. Jag ska på spinning om ett litet tag och ni vet ju själva hur illa Cannabis och Friskis & Svettis rimmar.

Igår fnissade jag åt Ebba von Sydows blogginlägg där hon misstog Disneystjärnan Zac Efron för Fru Tom Cruise – Katie Holmes. Och jag förstår precis vad hon menar – herregud de där två har ju exakt samma klädstil och frisyr. När man lägger till solglasögonen blir de ju inget annat än tvillingar. Jag vet inte vem som tycker att det är tristast – småbarnsmamman som ser ut som en snygg tjugoårig kille eller tvärtom.

Ni vet väldigt vuxna människor som har insett att det finns något för alla på internet, de gillar att skicka kedjemejl med knasiga foton och crazy test. Jag får emellanåt sådana av min mamma och idag fick jag även ett likande mejl från mina kanadensiska släktingar (även de runt pensionsåldern). Eller förresten, min mamma är ju inte i pensionsåldern – bara så det inte blir några missförstånd och eventuella sura miner när hon läser här. Men åter till sak: den här länken jag fick från andra sidan Atlanten roar båda hemmafruar med trädgårdsintresse och mig. Har suttit i kanske en kvart och designat och fixat.

Så här gör ni: Klicka på länken och då kommer ni till en helt svart sida. Sedan klickar ni en gång med musen var som helst på sidan och då ska ni se vad som kommer fram. Testa även att hålla inne musen och dra så ska ni få se på en färgglad överraskning.

Jag känner mig så kär i min kille när jag sitter här och spanar in mysiga små undangömda italienska restauranger i fina Rom-stadsdelen Trastevere och påminns om härliga promenader vi gjorde där för nästan snart ett år sedan. Snart ska vi tillbaka.

Vi kommer fredag kväll och då hoppas jag på mysig middag med goda viner på någon väldigt trevlig restaurang – antipasto (kronärtskocka), primi piatti (pasta för min del), segundi piatti (en Saltimbocca alla Romana) och efterrätt (Tiramisú). En limoncello till kaffet på det låter som fin avslutning. Lördag morgon äter vi italiensk frukost på det fyrstjärniga hotellets terrass innan vi promenerar runt och tittar på de mysiga små stadsdelar vi inte hann med sist.

Sedan tar vi oss nog en långlunch i solen som vi avslutar med en gelato i någon av de där underbara glassbarerna med hundratals sorters hemlagad glass. Vi kanske sätter oss vid Tibern och kikar ner på vattnet. På söndagen ska jag kika på Porta Portese-marknaden i Trastevere (när vi inte står vid hotellet och ser cyklisterna i Giro d’Italia susa förbi i folkfesten). Måndag förmiddag kommer jag att hänga på Campo de’ fiore för att köpa på mig parmesanost som har lagrats i så många månader som möjligt. Jag ska även finna prisvärd tryffelolja.

Sedan avslutar vi resan med att stanna till på ett gigantiskt köpcentrum som ligger precis vid flygplatsen där det finns en mataffär ungefär lika stor som tre Ica Maxi tillsammans och alldeles fullspäckad av billig men bra pasta och annat viktigt man vill ta med sig hem.

För övrigt: även om jag inte är särskilt engagerad i miljön (tänkte ett tag dock på att bli miljöterrorist och kasta sten på de fönster vars ljus inte var släckta bara för att skapa lite action en tråkig lördagkväll) så bara HATAR jag människor som känner sig coola för att de INTE släcker. Som att de gör en egen häftig manifestation genom att vara så crazy så att de med flit tänder alla lampor i huset och småputtrar förnöjt över sitt tuffa tilltag. Skaffa er ett liv, suckers!

Men alltså – det här Earth Hour. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det men för typ tio minuter sedan hoppade min kille ur soffan och bara: ”fan, vi måste ju släcka!” och skuttade runt lägenheten och skapade ett kompakt mörker. Förutom den enorma TV:n då såklart som står på. Jag hade fått för mig att hela Stockholm skulle släckas ner – att när man tittade ut genom fönstret skulle få se en stad i mörker. Liksom spöklikt. En äkta manifestation – en sådan som går under skinnet på en. Men nej. De flesta verkar ha mysbelysning på. Framför allt de som har lägenheterna inredda i sen åttiotalsstil – ni vet pastell och ormbunkar. Sedan ser man en del renoverade lägenheter som är becksvarta – förutom 47-tumsTV:n. Som vi då. Resten är väl inte hemma helt enkelt. Inga rysningar direkt. En flopp.

Den här dagen frångick jag mina vanliga aktiviteter (exempelvis fika, slötitta i butiker på Söder och fika igen). Jag blev efter väckning inslängd i bilen som vi har denna helg och ivägkörd till Harley Davidson-butiken i Segeltorp (och fråga mig inte var det ligger – någonstans vid en motorväg). Min kille skulle nämligen köpa en plånbok efter 16 år med samma. Denna föll sönder för någon vecka sedan och var från Harley Davidson (!) så nu skulle han köpa en likadan.

Jag roade mig med att sitta på motorcyklar som matchade min handväska och fundera över småbarnsåren då jag åkte sjukt mycket motorcykel – först fram på bensintanken och sedan där bak när jag nådde ner med fötterna. Det var min tuffa styvmorbror som körde runt mig med ett aldrig sinande tålamod och min dröm i sexårsåldern var att ta MC-kort och ha långa flätor under hjälmen som liksom skulle bölja i fartvinden när jag drog fram på Autobahn med mitt motorcykelgäng. Sedan råkade jag bo i samma by (400 invånare) som Hell Angels under tonårstiden mitt under det brinnande MC-krig som då pågick med Bandidos i grannbyn så när jag var sexton kunde jag skilja på sprängning av handgranter och pansarskott. Och någonstans där tappade jag MC-intresset.

Fredag kväll kommer närmare och närmare. Igår frågade jag el pojkvän vad han skulle göra och möttes av svaret ”inget”. Inget i vårt hushåll betyder dyrt rödvin, god mat och amerikanska tv-serier. Men nu ringer han och säger att han ska på bio. Och jag orkar inte direkt göra något. Båda mina systrar som annars är de som man kan hänga med utan att prata (dvs: slippa vara social-vänner) drog till Madrid igår och messar om ”trerätters vinlunch i 25 grader och sol”, ”drinkar på indiehak till tonerna av MGMT” och ”parkhäng i Retiro i eftermiddag i sommarvärmen” så dem kan man ju inte hänga med. Tror jag viger kvällen åt musiklyssnande. Det har kommit en massa nytt som jag måste lyssna in mig på. Ett glas vitt på det och vi snackar okej kväll.

Idag gick jag på yoga för första gången i mitt liv. Det gick mest ut på en massa tänjande och någon slags hang-up på andning. Men till slut – under avslappningen – lyckades till och med jag slappna av lite grann och blev då helt tagen på sängen/yogamattan när instruktören slog ihop handflatorna och sa: ”Namaste”. Herregud, skrämma slag på en stackars nybörjarelev på det sättet! Jag trodde för en sekund – där i avslappningens dimma – att det var tidigt sjuttiotal och jag jobbade på Dharma Initative och satt och kollade på Orchids orientationsfilm. Skräcken, människor! Skräcken!