Igår fann jag amerikanska GQ:s fotojobb med Robert Pattinson – aka Edward Cullen. Jag dog såklart en liten smula men återupplivade mig själv och skickade länken till slideshow:en till mina syrror. Men så tänkte jag – ni bloggläsare ska ju också ha er lite fredagsgodis. Så varsågoda och kolla gärna in här för att få se fler bilder.

Jag lånade en bok av min syrra för några månader sedan som jag har glömt att läsa (eftersom jag lider av adlibris-missbruk och beställer miljarder pocketböcker i tid och otid). Igår började jag dock läsa den trots att både titeln och omslaget skrek ”chicklit” och ”patetisk singelkvinna nojar om livet”. När jag hade kommit ungefär 100-150 sidor in i boken kunde jag inte sluta tänka på hur mycket den här boken påminde om ”Eat, Pray, Love” som jag hade läst mycket om innan. Döm om min förvåning när jag bläddrade till förstasidan och läste att originaltiteln faktist var just ”Eat, Pray, Love”. Varför är det alltid så att amerikanska böcker både har snygga titlar och ursnygga omslag medan de svenska översättningarna ser ut som övervintrade Chicklit-böcker? I vilket fall som helt – boken är väldigt bra och trots att jag inte har läst klart den så är det verkligen ett boktips.

Så har man varit och tränat och nästintill kolat vippen på den där jäkla spinningcykeln. Men som sagt – vad gör man inte för att minska på fläsk. Sedan hem och lagade klart maten. Det blev en pastagratäng som jag fick inspiration till från det mest absurda håll. Jag såg nämligen en mikrorätt i fryshyllan på Hemköp som jag tyckte verkade god. Skinka och bladspenat. Jag tog upp en sådan kartong, läste ingredienserna på baksidan och köpte på mig dessa. Sedan lagade jag alltså en hemmagjord maträtt baserad på en fabriksgjord mikrosmörja. Tyvärr överdrev jag mängden vitlök så till den milda grad att jag nästan spydde efter första tuggan. Trots det tog jag om.

Nu slöar jag sedan ett par timmar framför 24 säsong 6. Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om den serien. Hur mycket jag hatar Charles Logan. Hur Aron Pierce är min favoritkaraktär. Hur roligt det är att Principal Woods i Buffy är president. Hur porrigt Tony Almeida pratar, liksom stönviskar. Hur uppfriskande det är med en riktigt sur asperger-tjej i form av Chloe. Hur elakt det exempelvis är att borra Morris i skuldran. Och så vidare. Jag ska återkomma till några 24-tankar senare.

Om ett tag ska jag och min kille på spinning. Så sjukt tråkigt, men vad gör man inte? Min kille ringde just och frågade om jag behövde låna några träningskläder av honom. Han är ju cyklist och har således en hel garderob full av tröjor ”som andas”, byxor med insydd blöja och den där biten. Jag tackade nej och sa att jag tänkte ta en vanlig t-shirt. För jag kan liksom inte komma mig för att sätta på mig proffsiga träningskläder när jag är urdålig. Om jag joggar så gör jag det i joggingbyxor. Då tänker inte folk på en. Och om de gör det så tänker de kanske att ”den där tjejen var ju hurtig och duktig”. Men om jag sätter på mig en high tech löparmundering och joggar samma trötta lunk så blir jag ju ett objekt för hån. Det ser ju så sorgligt ut med människor som liksom köper på sig hela utrustningen till en sport innan de ens har provat den. Med andra ord: om jag skulle dyka upp på spinningen i min killes cykelkläder så skulle jag känna mig som Ole i Sällskapsresan – Snowroller. Ni vet – han som har inbyggd radio i stavarna och vibrationsdämare på skidorna fast han åker sämre än en 90-årig reumatiker.

Min gata är en kissgata. Det har jag sagt förut. Men mitt på blanka dan står nu en helt vanlig karl och lättar på trycket mellan två bilar. Precis utanför Ringens köpcentrum. Outhärdligt!

Jag tror jag håller på att bli sjuk IGEN. Det är nog bacilller från den bedårande lille ungen jag passade i förrgår. Att pussa på gulliga småbarn är lika riskfullt som att klappa en igelkott. Eller suga på en gammal disktrasa. Eller slicka på en toalettring på en offentlig toalett.

Sedan jag var ungefär 12 år har jag trott att Matthew Perry (Chandler i Vänner) och Luke Perry (Dylan i Beverly Hills) var bröder. Jag minns att jag läste det i någon tjejtidning – med största sannolikhet Frida runt 1991. Jag minns att hajade till men sedan tyckte att det var rimligt när man såg att Matthew Perry fick en gästroll i Beverly Hills någon gång där i början. Jag tyckte liksom att det var snällt av Luke att se efter sin lillebror. Några år senare tyckte man lite synd om Luke vars karriär dalade samtidigt som lillebrorsan Matthew gjorde succé i Vänner. Men för ungefär en vecka sedan googlade jag lite på dessa två skådespelare och insåg till min fasa att dessa två inte alls var syskon. De var inte ens en gång släkt. Hela min världsbild rasade samman en smula. Och nu har jag lärt mig the hard way: tro inte på allt du läser.

Idag irriterar jag mig djupt på Den Stora Kränktheten som var och varannan människa ska hänvisa till nuförtiden. Att gemene man (och kvinna) har blivit oerhört lättkränkt har ju diskuterats i otaliga sammanhang det senaste året. Jag undrar vad det är för fel på folk. Hur orkar dem lägga sin energi på att ständigt ta illa upp, att liksom leta efter småsaker att haka upp sig på för att få lov att känna sig kränkt?

Om en artikel om fetma publiceras så ska helt plötsligt en massa överviktiga personer bli kränkta. Eller om man läser ett blogginlägg som man inte håller med om så drar man genast fram kränktkortet ur byxfickan. Dessa lättkränkta människor verkar tro att allt handlar om dem. Att jorden snurrar runt dem som hela tiden misstolkar andras åsikter som personliga påhopp. Att om den sista kakan på arbetsplatsens fikarast blev uppäten innan de hann dit så är det vuxenmobbning.

Inflation har det ju gått i mobbning också. Nu hör man ungar som tror sig vara mobbade för att någon annan unge i klassen sa att de hade ful tröja en dag. Eller för att inte hela klassen blev bjudna på någon unges kalas. Mobbning är väl ändå en viss systematisk, upprepande terror som många barn upplever. Inte ska lättkränkta ungar komma och ta patent på mobbning när det finns barn som är utsatta på riktigt. Då urholkas ordet och risken finns att barn som blir mobbade på riktigt inte tas på allvar.

Men lättkränkta föräldrar uppmuntrar och skolar lättkränkta barn. Och om en generation består hela Sverige av folk som polisanmäler Vägverket när trafikljuset slår över till rött.

Alltså Försäkringskassan är ju inte direkt den mest empatiska instans vi har här i samhället men att de var så här taskiga går lite över mitt förstånd. Här har vi en gammal kvinna som först blev satt i Ghetto under Nazityskland och fick sopa gatorna i trångboddhet, död och misär. Sedan skjutsades hon i en trång tågvagn till Auschwitz några dygn där hon lyckades klara sig förbi dödsduschen och arbetade halvt ihjäl sig och fick ett mål vattensoppa per dag. Sedan drabbades hon av tuberkolos och lyckades fly till Sverige strax efter Nazityskland föll. Efter många år gav Tyskland 80 000 kronor som plåster på såren efter koncentrationslägerupplevelsen. Nu säger Försäkringskassan i Sverige att dessa 80 000 kronor ska beräknas som pension för gatsopning i Ghettot och att hon därmed knappt får någon pension alls i månaden. Hur politiskt inkorrekt får en myndighet egentligen vara? Det är så tragiskt så jag nästan börjar fnissa (om inte annat åt Aftonbladets bild till artiklen).

..”.Och pension får vi inte heller”…

Under sen eftermiddag och tidig kväll har jag passat min kompis ettåriga son tillsammans med en annan kompis. Vi var liksom tvungna att vara två vuxna på ett barn för att vi båda är lite skärrade kring hantering av dessa små. Eftersom jag kom en halvtimme tidigare uppstod det någon slags prägling på ettåringen så han uppförde sig lite som en apunge resten av timmarna – liksom klistrade fast sig vid mig. Vi tog ut honom och gungade efter fint teamwork med overall och så vidare (typ: ”håll fast ungen så sätter jag på skorna”). Sedan ställde vi honom på en stol vid vasken i köket så fick han diska en timme medan vi drack te och pratade om livet. Då kände jag mig som Tabita i Mia & Klara. Barn alltså – så söta och roliga när de skrattar. Och så icke-redo jag är för denna utmaning.