Ser fram emot ikväll. Först ska jag möta upp syrran hemma hos Katti i Hornstull. Sedan ska vi köpa take away, dricka vin (överblivet från 30-årsfesten i lördags) och avsluta med Kattis fabulösa Daimparfait. Därefter drar vi till Debaser och kollar på Glasvegas. Kul värre. Måste bara operera bort min kindfinne innan dess.

Jag gillar fotojobb som är lite utöver det vanliga. I amerikanska Glamour fylls det senaste numret med något de kallar ”american icons”. Kända amerikanska kvinnor fotas som någon annan legendarisk amerikansk kvinna. På bilden ser ni Alicia Keys som Michelle Obama. Sedan kan man bland annat se Lindsay Lohan som Madonna och Emma Stone som Carrie Bradshaw. Det lite annorlunda och roliga fotojobbet kan ni se här.

Idag tycker skvallertanten i mig att det är lite hisnande att Linda Skugge skiljer sig från sin man och att han redan är ihop med Maria Andersson i Sahara Hotnights.

Okej. Nu börjar jag tappa tålamodet på riktigt när det gäller Aftonbladets bloggverktyg. Sedan klockan 12 idag har jag ingen som helst besöksstatistik. Det tickar inte ens en gång upp på Bloggportalen eller andra externa mätare. Som om det inte vore nog så går det inte att länka från senaste versionen av Firefox, det går inte att lägga in bilder i senaste versionen av Explorer och verktygsfältet försvinner helt i Safari och Chrome. Detta innebär att jag måste använda tre olika webbläsare varje gång jag skriver ett inlägg, liksom spara i utkast, logga in med ny webbläsare och så vidare. Det tar så onödigt mycket tid. Så småningom går jag över till annan adress. Är ni med mig då?

Häromdagen fick jag en inbjudan till återföreningsträff med högstadiet. Den första återföreningsinbjudan jag någonsin har erhållit. Jag ställer mig väldigt skeptiskt till den här typen av jippon.

På högstadiet gick jag i en förortsskola eftersom den låg närmast min by där jag växte upp. Människorna där var i bästa fall helt dumma i huvudet. Man kan sammanfatta det hela som att vi tillhörde skilda världar och inte fungerade särskilt bra ihop (läs: skolan hatade mig för att jag vägrade klä mig i bomberjacka, lyssna på Ultima Thule och boffa bensin från MT5:orna). Dagen efter jag gick ut nian avslutade jag således all kontakt med dessa människor. Jag har aldrig sett till dem efter det.

Anledningen varför man väljer att gå på återföreningsträffar är enligt mig två saker. Antingen vill man träffa folk som man faktiskt gillade en gång men som man av olika anledningar har förlorat kontakten med. Eller så vill man dyka upp och liksom sätta misslyckade människor på plats genom att visa hur framgångsrik man är idag. Om man tillhör den sista kategorin bör man i min mening hellre söka hjälp hos psykiatrin än att gå på återföreningsträffar.

Eftersom jag avskydde alla på mitt högstadium och vice versa så är jag ju fullkomligt ointresserad av att sitta och kolla på foton på allas ungar och höra det senaste skvallret från förorten. Jag är precis lika ointresserad av att gå dit och liksom visa upp mig med näsan i vädret och tro att någon slags maktbalans ska uppstå femton år senare.

Med andra ord: jag kommer inte att dyka upp på återföreningen med högstadiet, lika lite som jag godkänner Facebooks-förfrågningar om plötslig vänskap med dessa människor. Jag lämnade det där den sjunde juni 1994 and I’m not going back.

Status idag: svår träningsvärk på grund av besatt användande av spikmattan igår.

Jag läser om en dansk kommunpolitiker som kastade en räkmacka på på en medborgare och fick böta sisådär 800.000 kronor. Men första tanke är hur man kan göra sig av med en räkmacka på det där sättet? Det spelar ingen roll hur arg jag är – räkmackan skulle jag aldrig offra. Den skulle jag hellre mumsa på efter att i så fall ha slagit en pinne i huvudet på den trilskande medborgaren. Mat är inget man skojar om i min värld. Eller i och för sig attackerade jag en karl med en McDonald’s fiskburgare i slutet av nittiotalet när jag bodde i Frankrike. Han kallade mig salope  (franska för slampa/bitch) och skrek detta fullkomligt oprovcerad över McDonald’s uteservering i Montpellier. Jag blev till slut vansinnig och gick fram och mulade in den halvätna burgaren i ansiktet på karln och gick därifrån. Men jag lovar – hade det varit en godare hamburgare – exempelvis min all time favourite Big Mac så hade jag inte offrat den.  

Jag köpte den där spikmattan idag. Sedan gav jag mina spända käkar en rejäl omgång och följde instruktionerna i foldern som kom med. Såhär ser jag ut nu på mina kinder. Som att jag har dragit på mig en avancerad hudåkomma. Nu ska jag till tvättstugan. *Hoppas jag inte träffar någon granne* (Fast käkarna slappnade av efter bara någon minut – herregud vad effektivt!)

Är det bara jag som sitter och funderar på helt andra saker än just fildelning när jag ser ett nyhetsklipp från The Pirate Bay-rättegången? Vad jag menar är att jag inte kan komma över Gottfrid Svartholm Warg. Detta namn – ondare än ondast och mörkare än mörkast har han ju uppenbarligen tagit. Vad jag har förstått är det inte ovanligt i avancerade black metal-kretsar och bland Sagan om Ringen-fans. Hans skägg är ju egentligen en kapitel för sig. Det enda jag saknar hos honom är en slängande Matrix-rock, några E-type-hand-tecken och domedagsmusik i bakgrunden. Jag är så fascinerad av den här killen så jag vet inte vad jag ska göra. Kanske byta namn jag med? Vad sägs om Malin Rosaholm Collie? Det låter ju som kvinnan i Gottfrid Svartholm Wargs liv.

Jag har väl sagt det innan  – men ni vet väl att ni kan följa mig på Twitter också. Där mikrobloggar jag – små inlägg om ditten och datten. Skaffa ett eget Twitterkonto så kan jag följa er också.

Här hittar ni mig: http://twitter.com/millencolin