Jag såg nyss filmen Equilibrium (eller Cubic som den av någon anledning heter på svenska). Den var ju.. sådär. Det var liksom 1984 fast med maskingevär och kung fu. Nog för att Christian Bale alltid är perfekt som nazist och allt som påminner om det men man skulle kunna säga att de pajade den ultimata dystopin 1984 med sina löjliga tvångsinjektioner (som gjorde så att människornas känslor försvann). Det töntigaste med filmen var:

1. Att känslodödartvångmedicinen hette Prozium (hej, löjlig flirt med Prozac)
2. Att alla soldater gick klädda i svarta motorcykelhjälmar med svart visir, Matrixrockar (eller SS-rockar för all del) matchat med svarta Buffaloskor (!)

(Fast den var lite spännande och bra också). (Och nu förstår ni varför jag exempelvis inte arbetar som filmrecensent).

Jag är ingen tatueringstjej. I kortare perioder av mitt liv har jag halvhjärtat funderat på tatuering men eftersom jag är en sådan som antingen går all in eller skiter i det så hade det i så fall slutat med en sådan här tatuering. Och det känns liksom kul en utekväll med rätt outfit och supertrist de gånger man klär upp sig till smokingmiddag eller liknande. I vilket fall som helst – nu är jag 30 och kommer aldrig att göra någon liten jäkla ros på skinkan eller vad nu folk brukar göra. Det jag nu skulle komma till var att den kanske fulaste tatueringen jag vet är Nicole Richies änglavingar. Inte nog med att det är så löjligt tjejklyschigt att liksom vara lite ”gullig” och sätta vingar på skulderbladen så är också en rätt ful tatuering rent färgmässigt och storleksmässigt.

Kolla på den här artikeln där Stureplan.se jämför gamla bilder på kända syskonpar med nya. Har inte systrarna Fahrman överdrivit sin nedbantning lite? Och herregud vad bröderna Schulman såg Svensson-bonniga ut. (Älskar sådana här bildreportage).

Lite sorglig grej jag sysselsätter mig med nu: plöjer igenom lostpedia för att gå till botten med olika teorier om tv-programmet Lost.

Min syrra Mia har alltid haft en väldigt speciell musiksmak. Hon hänger liksom med i indesörjan och gillar lite elektro. Utöver denna kanske mer creddiga musiksmak har hon också en tendens till att älska musikaler, en och annan pampig körsång och en del psalmer (!). Förr om åren brände hon miljarder egna skivor och när man ibland lånade någon så kunde exempelvis Hosianna dyka upp mellan The Smiths och Blur-spåren. Ni kan inte ana den mobbning hon har blivit utsatt av från mig och vår andra systers sida.

Igår frågade jag om hennes Spotify-playlist till lördagens födelsedagsfest var färdig. Hon svarade: ”Ja, den är klar. Det blev hela Dirty Dancing-soundtracket och sedan mest psalmer”. Det sjuka med det här svaret var att jag tog henne på allvar. Jag föreställde mig liksom en hel fest med folk, vin och kyrkliga sånger. Typ oblat istället för chips i skålarna.

Morgondagens fest?

Nu har jag just avslutat en fredagsfika med min gamla bästis Paula. Hon har varit i Mexiko de senaste månaderna. Man skulle kunna kalla henne en något excentrisk globetrotter. Hon brukar komma till Stockholm med en drös sjuka historier från någon gudsförgäten plats på jorden. Idag skrattade vi åt folk som är lika bitchiga som när de var 15 när de är över 30. Det är alltid kul med folk som missat det där med personlig utveckling.

Annars blir det nog en ganska ensam eftermiddag och kväll för min del. Vanligtvis brukar jag och Niklas (min kille) laga extragod middag och öppna dyrviner på fredagkvällar och sedan kolla på veckans amerikanska tv-serier. Ikväll ska han dock på någon slags skräckfilmsbio. Vänligt nog frågade han om jag ville följa med. Det ville jag ej. Men jag kan tycka att det är underskattat med ensamfredagkväll. Jag ska laga kyckling eller scampi (något som Niklas hatar), hälla upp ett glas vin och lyssna på lite musik.

Nu är klockan alldeles för mycket igen. Känner mig lite nere. Kanske beror det på att jag såg reprisen av The Tudors – det där avsnittet när Anne Boleyn blev halshuggen. Eller så beror det på halvtomt bankkonto och grusat framtidshopp. Eller så beror det på att jag lider av insomnia kombinerat med afrikanska sömnsjukan vilket pajar hela min dygnsrytm. Eller så har det med arga CSN att göra som jag måste börja telefonbattla imorgon. Kontentatan kvarstår. Jag känner mig lite under ytan. Ska borsta tänderna och krypa ner i vår nya säng och krama min kille lite som redan ligger och snarkar. Då brukar det kännas bättre. Ja, det gör jag. Så kommer det kännas bättre imorgon

Anne Boleyn minuterna innan halshuggningen

Här kan ni som är det minsta nyfikna se hur jag brukar se ut när jag bloggar. Jag sitter liksom i en ombyggd gammeldags garderob (ni vet en sådan med dörr som brukar finnas i gamla lägenheter). Här inne (eh, jag sitter ju såklart här nu också) städar jag alltför sällan vilket innebär att det ligger tusen grejer och lite matrester strösslade runt mig. Kolla på fotot som är taget klockan 16 så får ni se spektaklet.

Ni vet väl alla vid det här laget att det är alla hjärtans dag på lördag. Först och främst skulle jag vilja säga att jag inte kan bry mig mindre. Jag brydde mig inte ens särskilt mycket i gymnasiet när man (förhoppningsvis) fick rosor utdelade på lektionerna av hemlig snygg kille från någon av gymnasieskolorna i Helsingborg. På lördag ska jag på födelsedagsfest hos min syrra. Nothing romantic about that.

Men det som kanske irriterar mig allra mest med alla hjärtans dag är människor som orkar ta till den alldeles otroligt uttjatade meningen: ”men det där är ju bara något amerikanskt påhitt som handeln tjänar pengar på”. Herregud, människor som orkar bry sig så till den milda grad om alla hjärtans dag men ändå (av vaga politiska skäl) inte ens orkar fira det är väl de mest tragiska i hela jippot. Samma människor brukar säga samma sak om Halloween (eller Halogen som min extralillasysters mormor säger). Låt folk som vill köpa sina klyschiga rosor, fjantiga nallar och gelehjärtan vara i fred och lägg er energi på viktiga frågor.

Klart slut.

På söndag kommer jag att sitta bänkad framför MTV och kolla på Pete Doherty in 24 hours. Så här står det i pressmeddelandet: MTV i Storbritannien fick följa Pete Doherty under 24 timmar.Teamet följer sångaren och börjar med en rundvandring i hans minst sagt säregna hem. Under turen diskuteras droger, vänner och ex-flickvänner. Samtidigt arbetar ett team febrilt med att sätta upp en alternativ modeshow och en spelning med Pete som dragplåster på en brittisk pub under Londons modevecka. Som gammal Pete-lover ser jag hemskt mycket fram emot det.