Jag satt här och bläddrade i en fransk kokbok för att få lite middagsinspiration. Då hittade jag det här receptet på en dragonsås. Av någon anledning kändes balansen lite ojämn här. Kanske lite för lite vin i jämförelse med buljongen. Tror inte vi har någon gryta som räcker till liksom. Om jag hade varit alltför okoncentrerad kanske jag hade slutat som den där kvinnan som rev tjugo muskotnötter i sin äppelkaka utan att ifrågasätta receptet först.

Jag sitter här och kollar på nyaste säsongen av 24 och hör plöstligt att min kille börjar hyssja åt mig. Tydligen gallskriker jag oavbrutet och tjuter fula ord så fort det kommer en väldigt spännande scen. Själv trodde jag att jag satt knäpptyst. Här kan man snacka om att leva sig in i tv:n. (Och hoppas på att man inte går ut och blir en sådan där ungdomsligist som slåss på stan på grund av våldsam tv, lagom till 31-årsdagen).

Så har man haft sin familj på besök i helgen, fått fina små presenter i fredags, ätit middag hos syrran på Telefonplan med alla syskon, mamma och pappa. Man fick rosmarin- och citronmarinerad fläskfilé, mandelpotatis och två olika sorters tårtor. Sedan åkte man tunnelbanan hem och sa godnatt till mamma och pappa och hoppades att de skulle hitta till sitt hotell. Sedan hostade man mycket under lördagen och snöt sin näsa och mötte sedan upp sina föräldrar på Söder och promenerade i dimman över Vita bergen och runt Malmgårdsgatan och tittade på gamla hus. Man talade om förra sekelskiftet och fattigdom och den framväxande arbetarklassen. Sedan köpte ens mamma två par tajts till en när hon såg att hennes dotter hade hål på sina. Sedan möttes hela familjen upp på skumpa och japanmix hemma hos en och travade därefter i samlad tropp till ett steakhouse. Efter kött i många olika former och några glas rött blev man bjuden på Jägermeister av ägarna. Ingen tyckte om det men alla utom en själv var artiga nog att svälja ner den. Idag bar man lite platt-tv och åt en cheeseburgare och kramade sina föräldrar hejdå innan de åkte mot Skåne. Man kan säga att det har varit en fin helg.

Min syrra ser väldigt knäckt ut efter Jägermeistershotten

Jag brukar inte läsa så många modebloggar men en sak stör mig väldigt mycket. Varför ska alla modebloggare kalla t-shirt för tee? Så amerikaniserat på något sätt. Ungefär som folk som säger globalisation istället för globalisering. Eller inte riktigt men ungefär.

Har just käkat middag med min familj. Mina föräldrar kom till Stockholm tidigare idag och checkade in på sitt hotell. Min syrra Mia väntade i lobbyn med en kaffe under tiden Mamma och Pappa gick upp med sina grejer. I lobbyn pågick tydligen inspelningen av Linda Rosings sista avsnitt (ni vet det där när hon ska hitta någon man). Enligt uppgift lyckades inte Linda Rosing säga någonting alls utan regi. Hennes frisör Bobby bar tydligen finkostym och sedvanligt läppglans och ”gick in i bild” av misstag när han sprayade Lindas hår lika hårt som att han skulle vilja ta livet av henne. Mia är nu en av de få som vet vem som blir ”Den rätte för Rosing”. Ni anar inte hur stolt en storasyster kan vara över sin lillasyster.

Problemet med att både blogga, mikroblogga och nanoblogga är den kreativitetspress man lätt lägger på sina inlägg. Först ska man skriva något smart i sin vanliga blogg. Sedan ska man på 140 tecken komma på en cool mening på Twitter. Därefter ska man knäcka med ett roligt ord på Nanobloggen. Efter att ha kikat runt lite på andra som liksom jag sysslar med alltihop så ser jag att folk återanvänder ideerna: Twitterinlägget blir en kort version av blogginläggget och så vidare. Om ni vill kan ni följa mig både på Twitter och Nanoblogg.se genom att klicka på länkarna nedan.

Malin på Nanoblogg.se: http://nanoblogg.se/modesty
Malin på Twitter: https://twitter.com/millencolin

Om ni vill se mig i lite rörlig form så kan ni titta på den här filmsnutten där jag dyker upp på 1.34 (väldigt snabbt) i tofs och lila klänning. Kanske syns jag lite senare – har inte hunnit kolla på hela ännu. Filmen är från i fredags

Vi sitter här och äter jättesmå vindruvor. Även de allra största var yttepytte. Till slut började jag samla de allra minsta vindruvorna och slutligen fick jag ihop en hel vindruvefamilj: Mamma, Pappa, tre småbarn, en tonåring och slutligen en grön bebis. Kolla fotot på min hand så ser ni att druvorna är små (eller att jag har händer som dasslock). (Min kille klarade inte av att äta de som var bebissmå – det kändes tydligen som mord av något oklart slag).

Det är lite svårt att undvika tv400:s maratonvisning av tv-serien 24 när man är hemma och är sjuk. Jag har aldrig fastnat för 24 innan då jag alltid har haft lite svårt för tv-serier som ständigt slår på stortrumman – ni vet när det ska vara spännande exakt hela tiden och ingen tid ges till att stanna kvar i scener som är karaktärsutvecklande. Publikfrieri, säger jag. Tittarhit, säger resten. Men nu har jag helt enkelt fått ge upp och sitter här och plöjer avsnitt efter avsnitt. Det är såklart hemskt nervkittlande emellanåt men också en väldig uppenbar plot. I varje avsnitt lyckas jag åtminstone två gånger säga till mig själv: ”åh, nu kommer det här såklart att hända vilket leder till det här och sedan det här och då dör den och den”. Trist när det blir så uppenbart med andra ord. (Därmed inte sagt att det är en dålig serie). Jag kom fram till att 24 är den raka motsatsen till Days of Our lives. I 24 händer miljoner saker på 24 timmar och varje avsnitt är en timme och ska då utspelas i realtid. I Days of Our lives brukar det ta sju säsonger för någon att svara på repliken: ”Hello”. Förstår ni hur jag tänker?

Jag kan ibland tycka att det blir trist med billiga skämt på andras bekostnad men när jag såg klippet nedan trodde jag att jag drömde. Typ en mardröm. Jag skrev ju om det här programmet Semestersvenskar efter att ha kollat på första avsnittet och var då djupt chockad över att det verkligen finns så ovärldsvana och bortkomna människor i vårt land. Det här klippet gjorde ju inte saken bättre. Självklart kan inte alla veta allt när man hamnar i främmande situationer (dock vet nog de flesta att ett dubbelrum innebär ETT rum med TVÅ sängplatser) men jag brukar ofta lyssna, känna in och försöka förstå den situation jag hamnat i. Jag lovar att jag aldrig rycker tag i någon ansvarig och börjar klaga på saker jag inte har någon aning om och försöker få min okunskap att verka okej. Ödmjukhet kan vara en bra egenskap om man är puckad.