Jag är en sådan person som alltid måste ställa väckarklockan oavsett hur sent jag ska stiga upp. Ska jag vara någonstans klockan 10 – ställa klocka, lunch med någon klockan 12 – ställa klocka, fika med någon klockan 14 – ställa klocka. Jag kan med andra ord sova precis hur länge som helst. De senaste två nätterna har jag haft en taktik som gått ut på att jag vill försöka sova bort min sjukdom. Jag har helt enkelt struntat i klockan. Båda nätterna sov jag drygt 12 timmar och vaknade sedan fullkomligt utvilad av mig själv. För första gången sedan… ja, antagligen någonsin. Alltså: jag behöver 12 timmars sömn per natt för att fungera som en vanlig människa (och inte zombie som jag vanligtvis går runt som). Det är ju inte möjligt. Jag måste börja lägga mig vid sjutiden på kvällarna så jag hinner läsa ett kapitel innan jag somnar. Jag kommer aldrig att ha en mysig kväll i soffan eller en utekväll för den delen om jag ska hinna leva upp till mina 12 timmar/natt. Halva mitt liv kommer att handla om sömn. Är detta normalt?

Eftersom jag är sjuk och endast sysselsätter mig med att sova, läsa Sookie Stackhouse-böcker och snyta mig så behöver jag några bra filmtips. Jag orkar inte se något väldigt pretentiöst. Jag är heller inte jätteförtjust i actionfilmer eller alltför banala chick flicks. Gillar kostymfilmer och smarta filmer. Är ni med? Sätt igång med filmtips i kommentarerna, mina vänner!

Ikväll tror jag att det blir sjuttiotalsmiddag hemma hos oss. Saken är den att jag orkar varken handla någon mat eller laga något avancerat på grund av sjukma. Därför tänkte jag göra varma mackor. Jag ska knapersteka små baconbitar tillsammans med en burk konserverade champinjoner (får ni sjuttiotalsvibbar nu?) och en vitlöksklyfta. Sedan ska jag slänga på några skivor tomat och toppa med ostskivor och därefter gratinera i ugnen. Det är egentligen bara ananasringen som fattas och eventuellt lite currypulver för att hamna i 1973.

Idag saknar jag mitt gamla hår. Jag hade väldigt långt hår fram till en dag när jag blev lite övertalad av en frisör att klippa upp det. Då blev det slitet efter en månad och jag började projektet att klippa av vartenda lager tills det blev jämnlångt. Det tog kanske fyra år och fyrtio centimeter i längd. Nu är det äntligen ganska jämnt men betydligt kortare och med en fruktansvärd hårfärg. Varför lät jag frisören klippa upp det, då för längesedan? (Den här typen av tankar är ju fruktansvärt meningslösa eftersom det liksom redan är gjort och aldrig går att förändra – men när man är sjuk har hjärnan en tendens att fokusera på allt dåligt som bara går att komma på).

Nu har jag besökt doktorn och fått mig lite hostmedicin och kortisonnässpray. Helt plötsligt skulle jag släpas in på ett annat rum och fingrar skulle stickas sönder, långa tops skulle köras ner i halsen och jag vet inte vad. Eftersom jag redan hade fått tre svimmningattacker innan under dagen tyckte sköterskan att det var bäst om jag lade mig på britsen. Jag har så lågt blodtryck så jag vet inte hur många gånger jag har halvlegat avsvimmad i en tandläkarstol eller i en gynekologstol medan den som undersökt mig får skvätta en mugg vatten över mitt ansikte för att hinna med nästa patient. Den här gången gick det okej med hjälp av överdriven andning och positiva tankar. Nu: dö en smula i soffan med en bok.

Igår fick jag ett mail av min syrra Anna med en länk till den här sidan. Det är en sida som kan räkna ut vem du tänker på genom att ställa någa frågor. Skrämmande ofta har den helt rätt – och ofta är det på helt absurda grunder den ändå lyckas gissa rätt. Ett par gånger har jag vunnit mot sidan men då var den så sjukt nära rätt svar ändå. Exempelvis hade den lite problem med Jean Paul Sartre. (Den är lätt beroendeframkallande så jag vill höja ett varningens finger). Testa själva!

Idag jobbar jag mycket hårt för att lyckas få tag i hostmedicin. Det är nästan lika svårt som att få tag i heroin. Eller heroin är nog vid närmaste eftertanke lättare att få tag i om man ställer sig vid heroinisttunnelbaneutgången på Plattan en kvart. Senaste budet är att jag ska hänga på en jourmottagning från och med klockan fem. Tänk vad mycket enklare mitt liv hade varit om effektiv hostmedicin vore receptfri. Är med andra ord en aning sämre rent förkylningsmässigt och har uppenbarligen smittat ner min kille som ligger i soffan med nästan 39 graders feber.

Jag kom just hem från Stora Bloggpriset på Nalen. Det var en trevlig tillställning med många bekanta, bubbel och proffsiga Jenny Östergren som prisutdelare. Duktiga Rebecca/Popjunkien presenterade mig till och med för superbloggaren Kenza (som var precis lika snygg som det framgår i hennes blogg).

Såhär såg jag ut precis innan jag drog. Skoja att jag fick använda mycket underlagskräm för att dölja mitt förkylningsansikte. (Det är inte enkelt att vara 30)

God, lättäten stå-upp-mat (eller jag är ju inte så kräsen – jag äter nästan allt)

Tjejen i rosa kjol är superbloggaren Kenza

DJ:s som spelade house och emellanåt tog upp en flöjt eller saxofon och spelade en snutt

Aftonbladetcheferna intervjuas av Jenny Östergren. I förgrunden: bloggaren Kissies inte så naturliga hårsvall.

Elin Kling vann modekategorin

Bästa Popjunkien och jag

Så där. Näsan snuten, eyelinern på, stövlarna framtagna, kamerabatterierna laddade och håret tvättat. Nu sticker jag iväg till Nalen och kollar in vilka bloggar som vinner Stora Bloggpriset.

Jag avskyr att duscha när jag är knallförkyld. Det känns som man ska kvävas. Typ drunkna i ett duschmunstycke.