Nej! Då fick man gå över på Rosita. Synd liksom. (Fast pappa babblade något om att beställa hem några lådor vin från Spanien till mig och mina systrar. Puh.)

Kvällens middag bestod av sprödbakad torskfilé. När potatis kokade och jag stod och rotade fram fisken i frysen så upptäckte vi att en torskfilé (av två – de låg i olika paket) hade utgångsdatum november 2008. Det kändes trist. Ingen av oss orkade gå iväg och handla igen så vi slängde helt enkelt in båda fiskfiléerna i ugnen och bestämde oss för att köra rysk roulette. Typ att slumpen skulle avgöra vem som fick den gamla fisken. När maten var klar tyckte jag ändå att fiskrouletten kändes taskigt och bestämde mig – likt en Salomon över fiskriket – att dela båda fiskarna på mitten och äta en gammal och en färsk. Trots att middagen hade ett skeptiskt skimmer över sig så smakade ingen av fiskbitarna dåligt. Nu däremot kände jag ett olycksbådande kurr i min mage. Än så länge förklarar jag kurret som psykosomatiskt men vi sitter båda två här, lite bävande, och satsar småslantar på vem som ska börja spy gammal fisk först. Alla sätt att leva lite på gränsen är väl bra?

Kolla in en av mina bästa vänner Katti som här gör sitt första gig. Det är en tolkning av Seven Nation Army som hon gjorde på en rockklubb i Kina utan att ha hunnit repa med bandet eller riktigt lärt sig texten. Trots det – FAB!

Sådär. Nu är jag klar. Nu kan gästerna komma.

Jag har gjort en lite överdriven Iittaladukning där till och med servetterna är av samma märke som porslin och glas.

Jag har svängt ihop en mozzarellasallad som ska serveras till maten

Och hällt upp chips och börjat blanda Kir (och tydligen druckit ett halvt glas redan själv…)

Igår kväll halvlåg jag i soffan framför Let’s dance (!) med ett glas vin när min ena syrra droppade förbi i väntan på att få kontakt med min andra syster (hon befann sig nämligen i en källare på Söder utan mottagning). När systrarna äntligen kom i kontakt med varandra och stämde träff på Pet sounds uppe på Skånegatan spurtade jag in i badrummet och slängde på mig lite smink och hängde på. Det slog mig nämligen att Skånegatan ligger fyra minuters gångväg från mitt hem och det är löjligt att jag inte tar mig utanför lägenheten oftare sådär spontant som man alltid tänker att man ska göra när man bor i innerstaden. Så istället för att kolla klart på tv4-underhållning spenderade jag ett par timmar med några vänner och en öl på Pet sounds med fin musik som bakgrundssoundtrack. Ikväll: middag med tjejerna hemma hos mig. Måste städa.

Nackdelen med att läsa en massa litteratur som baseras på historiska händelser när man är löjligt allmänbildad är att man redan vet slutet. Det är precis det som gör att jag är vaken vid den här tiden och liksom vägrar att gå och lägga mig för att läsa några sidor i min bok då jag inte pallar avsluta fredagen med ett drottningmord utan grunder.

Jag såg den här paparazzibilden på skådespelerskan AnnaLynne McCord (som spelar Naomi i 90210) när hon går till gymmet. Ser ni vilken bok hon läser? Just – New Moon – del två i Twilight-serien. Det enda som gör mig lite avundsjuk är att hon är superbra kompis med Kellan Lutz som spelar Emmet i Twilight vilket i praktiken innebär att hon bara kan be honom att fixa en dejt med självaste Edward Cullen (Rob Pattinson) när hon känner att bokförälskelsen inte räcker. *Orättvist*

Jag har i många år trott att jantelagen är något som kännetecknar ”det gamla Sverige”, något som vi fortfarande pratar om men som egentligen har tappat sin betydelse, något som helt enkelt känns förlegat.
Efter att ”snack”-funktionen (som innebär att ”vanligt folk” får tycka till om artiklarna) introducerades på Aftonbladet.se har jag dock fått omvärdera hela min syn på Sverige och svenskarna. Svenskarna måste utan tvekan var det mest avundsjuka, missunnsamma och hatande folket på jorden! Så fort en person med stabil ekonomi hamnar i någon form av problem bemöts artiklarna med hatiska kommentarer så som: ”Rätt åt honom! En annan jobbar och sliter och blablabla”. Jag läste just intervjun med Andreas Kleerup. Om honom kan folk säkert ha en massa åsikter. Men att åsikterna handlade om att ”det är rätt åt honom” för att hans familj hade råd att ge honom extrapengar när han fick sparken från 7eleven för typ tio år sedan känns ju helt sjukt.

Vad är grejen med det här? Är folk på allvar så illvilliga och lider av så låg självkänsla att det enda som får dem att må bättre är att snacka skit om andra, känna skadeglädje och hat mot folk som kanske har lyckats lite bättre än dem?  Är det så det ser ut på arbetsplatserna där ute i Sverige?  I bekantskapskretsarna? På insändarsidorna?  På Aftonbladet snack?

För att få läsare att fastna för din blogg krävs det att du lägger ner lite arbete på dina blogginlägg. Det spelar ingen roll hur många intressanta tankar du har – om du slarvar med att formulera dem är det ingen som orkar läsa. Än mindre ta det du har skrivit på allvar. (Varför tror ni politiker har professionella talskrivare?).

Dela upp och koncentrera
Idag ska vi tala om ett sätt att få ut flera blogginlägg av ett enda. För att bli framgångsrik bloggare krävs det att du uppdaterar ofta (helst fem gånger om dagen eller mer). Därför ska du aldrig ”göra dig av” med ett blogginlägg i onödan. Tänk er följande scenario:
En kvinnlig bloggare har haft en vanlig tisdag: gått till jobbet, handlat middag och kommit hem och satt på tv:n. Det enda som hon har upplevt under dagen som känns intressant att skriva om är:

• En ovanligt otrevlig kassörska i mataffären
• Läst en debattartikel i DN som hon inte håller med om
• Hennes favoritfilm går på tv ikväll

Hon sätter sig efter middagen och skriver ett blogginlägg där hon berättar om kassörskan, nämner DN-artikeln med några meningar och avslutar med att hon nu ska luta sig tillbaka i soffan och njuta av sin favoritfilm. Ett vanligt blogginlägg, säger många. Skittrist, säger jag. De enda som kan kosta på sig den här typen av uppradande blogginlägg är kändisbloggare och exempelvis superbloggaren Kenza (som ständigt skriver så).
Alla andra bör lyssna på mina råd: De tre ovanstånde punkterna är TRE inlägg – inte ett. Först skriver man om kassörskan; broderar ut lite, skämtar till det och avslutar med en bra mening. Sedan skriver man om debattartikeln i DN och kommer ihåg att länka till rätt artikel samtidigt (mer om det i kommande lektioner). Slutligen berättar man att favoritfilmen är på tv och tar gärna med en liten anekdot om varför man började tycka så mycket om den etc.

Alltså – slutlig sammanställning:

• I ett blogginlägg ska bara ett ämne i taget avklaras. Då känns det automatiskt mycket proffsigare (se Blondinbella som började göra så när hennes blogg växte). Den andra fördelen är att du får fler inlägg att jobba med.
• Om du ska skriva ett blogginlägg – bemöda dig då med att verkligen anstränga dig de få minuter det tar. En eller två meningar som bara återger rubrikerna i tidningen är meningslöst. Skriv ett kort men kärnfullt inlägg helt enkelt utifrån dig och dina åsikter.
• Tänk på miljön i de scener du beskriver (skrikande ungar och knuffande människor i kö på mataffären exempelvis), tänk på kassörskan (eventuellt: hemmafärgat hennahår, Wall-E-överviktig, avsaknad av överläpp och med en barnröst). Med detaljer blir inläggen alltid mer gripande, roliga och intressanta. Mitt tips är att liksom ”dyka ner” i scenen som du har upplevt och använda dina fem sinnen och sedan välja ut några av dessa i inlägget.
• Att använda sig av en punch – en liten poäng i slutet av varje inlägg kanske är lite överkurs än så länge, men ett bra tips. Jag menar inte att man ska sitta och fundera i flera timmar på ett roligt och smart sätt att avsluta mataffärsinläget – men om man kommer på en liten smårolig twist eller poäng så ska man verkligen lägga in den i slutet. Då får läsaren med sig en känsla av att ha dragit på smilbanden. En bloggare som gjort punchlinen till en konstart är ju Fotbollsfrun exempelvis.
• Överdriv gärna. Så ofta det går. (Men kom i håg att verkligheten ofta är roligare än dikten om man är uppmärksam och formulerar det på rätt sätt).
• Om allt detta är svårt att hålla isär så är mitt tips att tänka att bloggen är som en liten tidning och dina inlägg är som artiklar. I en tidning blandar man ju knappast kriget i Gaza, Britney och IKEA-shopping i en och samma artikel.

 Läs även:
Malins bloggskola – lektion 1: Målgrupp och bloggtema
Malins bloggskola – lektion 2: Nischa dig!
Malins bloggskola – lektion 3: Privatliv på bloggen

De bloggar som når någon form av framgång brukar uteslutande skrivas av personer som stiger fram med någon typ av bild och namn. Att vara fullständigt anonym och nå framgång i bloggvärlden är en dödfödd kombination. Utan en verklig person bakom tappar bloggen trovärdighet.

Hur beter man sig då när man har bestämt sig för att lägga upp foto och namn på sin blogg? Om man känner sig lite nervös behöver man ju inte välja ett foto framifrån i perfekt ljus. En profilbild eller annan lite mer anonymiserad bild fungerar utmärkt till en början (ett steg i taget, liksom). Vill man, kan man börja med att skriva ut sitt förnamn (då blir det svårare att googla fram bloggen på både gott och ont – din chef hittar inte den men du kanske går miste om potentiella läsare). Om du verkligen vill satsa på bloggandet finns det egentligen inga ursäkter – ut med foto och namn och börja skriva.

Privat vs personligt
När man väl börjar skriva sin blogg kommer vi till det här med privat vs personligt. Mitt tips är att man tar sig en rejäl funderare innan man börjar skriva om vad i ens liv som känns lugnt att resten av Sverige vet, vad som känns halvjobbigt och vad som känns outhärdligt. Sådana här frågor brukar jag ställa till mig själv:

• Skulle jag på allvar bli ledsen för en kommentar om hur jag ser ut? Om jag svarar nej kan jag lägga ut massor av bilder på mig själv utan att riskera något.
• Blir jag ledsen om någon tycker att mina åsikter är idiotiska? (På denna fråga är det bra att svara nej eftersom det är lite detta som bloggande går ut på – att provocera och intressera.)
• Vill jag att folk ska kunna läsa om min familjekonstellation och ser bilder på dem? Och har jag kollat med familj och vänner att de är okej med att synas på min blogg?
• Känns det obehagligt om läsare vet var jag bor? (Här svarade jag ett rungande JA från början men har senare kommit fram till att jag inte bryr mig så mycket. Dessutom fungerar min stadsdel som bra inspiration emellanåt)
• Vill jag att läsare ska få veta allt jag gör? (Här håller jag mig till en del. Vissa saker i mitt liv behåller jag för mig själv men delar frikostigt med mig av andra)

Som ni ser kan ens privatliv på bloggen vara lite glidande. Ju längre man bloggar och inser hur (förhållandevis) tryggt det är, desto modigare blir man. Mitt tips är dock att tänka igenom en gång innan man trycker på publiceringsknappen: ”är det här något jag kommer att ångra?”

Sedan finns det allas vår Alex Schulman som har gjort en konstart i att publicera blogginlägg som alltid går för långt, som han alltid ångrar och som ger en ilande känsla av obehag i ryggraden. Det är ju ett sätt att locka läsare men jag vet inte om jag skulle rekommendera det. Om man blir psyko på kuppen så tappar ju bloggen läsare till slut, om ni förstår hur jag menar.

Läs även:
Malins bloggskola – lektion 1: Målgrupp och bloggtema
Malins bloggskola – lektion 2: Nischa dig!