Jag sitter här och kolla på tv-serien Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981 och förundras över hur lik Anthony Andrews som spelar Lord Sebastian Flyte är Jude Law. De är exakt lika skickliga rent uteseendemässigt att få till den där dryga brittiska aristokratminen. Eftersom Anthony Andrews såg ut som nedan för 27 år sedan så kan man ju med en enkel bildgoogling tar reda på hur Jude Law kommer att se ut runt år 2035. Tänk er så här fast med mindre hår på huvudet så tror jag vi har hamnat ganska nära sanningen. (Och andra kläder – mest sannolikt något rymdinspirerat i silver – för det kommer väl vara modernt i framtiden?)

Jag har sådan otrolig nackspärr sedan igår så jag knappt kan röra på huvudet utan att få tårar i ögonen. Jag härleder denna smärta till lördagens förfest då jag så att säga headbangade i en liten oändlighet för att Katti skulle få roliga foton på mitt hår. Så här blev resultatet. Det ser så sjukt ut så resultatet nästan gör det värt smärtan.

I morse lyckades min mycket snabba syrra fixa biljetter till Glasvegasspelningen. Hon sa att de tog slut på några minuter. Extrem målmedvetenhet och en portion tur gjorde åtminstone att hon blev en av de lyckliga. Och jag får fördelaktigt nog vara med bland de lyckliga då hon passade på att köpa en biljett till mig också. (Blir lite chockad av fotot på Glasvegas – inte trodde jag att så fula nördar kunde göra så bra musik).

Min kompis Katti är hemskt förtjust i att fotografera. Varje förfest och utekväll brukar förevigas med kanske femhundra bilder. Det som dock är så otroligt självförtroendehöjande är Kattis användning av dessa foton. Först och främst har hon ju kanske femtio foton på alla inblandade. Av dessa väljer hon ut ett par stycken som hon tycker blev bra (för alla brukar få åtminstone en okej bild på så många försök). Dessa två, tre foton sitter hon sedan och pillar med lite i Photoshop för att hon helt enkelt är road av just bilder. Resultatet blir att de foton som dyker upp på Facebook på söndagarna när man känner sig som allra glåmigast är ett gäng tillfixade foton som gör en glad i all sin förljugna prakt. Titta på detta fotot: min hy saknade den där lystern i lördags kväll. Min stora, fula finne mellan ögonbrynen ser man inte skymten av och eyelinern ser väldigt bra ut. Ett utmärkt verk av Katti (som jobbar mer modernt än Mia Törnblom).

Mitt Visakort lyckades avmagnetiseras under helgen vilket försvårade viss konsumtion. Nu i eftermiddags ringde jag till min bank för att beställa ett nytt kort. Under detta samtal lyckades jag även bli övertalad till att få en Mastercardansökning hemskickad och förändra mitt sparande. Jag som hatar kreditkort och avbetalningar blev liksom imponerad av alla smarta tjänster som finns kopplade till Mastercard. Typ om jag köper en tv med mitt potentiella Mastercard och sedan ser samma tv till ett billigare pris i en annan butik så får jag tillbaka mellanskillnaden. Sedan fanns det lite smarta resegrejer också. Jag ska från och med nu även börja handla lite med valutor och råvaror. Sånt gillar jag. Känns inte räntor väldigt 2008? Jag vill slå mig in på apelsinbörsen. Såvitt jag vet ska det nämligen finnas en sådan.

Jag hade en fin helg. I lördags drog vi till Debaser för att besöka klubben Freaks n’ geeks som var på Stockholmsturné ända från Malmö. Madeleine – en av stjärnorna bakom klubben är en gammal vän. Vi lärde känna varandra en sommar på Svedalarock då vi var små tonåringar i galna kläder som skulle se Brainpool. Minnena av Brainpoolspelningen känns i bästa fall vaga men minnet av hur vi lärde känna Madeleine, hennes tvillingsyster Susanne och deras bästa kompis Sandy är betydligt klarare. Vi skrev hundratals brev till varandra och åkte och hälsade på varandra på helgerna (de bodde strax utanför Malmö och vi utanför Helsingborg). Sedan, när alla hade tagit studenten tappade vi kontakten och inte förrän Facebook dök upp i våra liv fann vi varandra igen. Nu återförenades vi på Debasers dansgolv till tonerna av Salad och Pulp och trots att vi numera är distingerade kvinnor runt trettio så har knappast våra indieränder gått ur. Aldrig har jag sett Debasers dansgolv så packat med folk. Lite Malmöinjektion var tydligen vad Stockholm behövde en lördag i januari. Igår passade vi dessutom på att ta oss en sen lunch ihop – fina Madeleine, jag och min syrra Anna. Visst är det härligt när man tolv år senare inser att den enda skillnaden mellan då och nu är att Madeleine inte längre har magentafärgat hår och jag själv har lagt mina gröna Dr. Martens på vinden.

Igår hade vi förfest hos en av mina syrror. Vi lyssnade på musik, drack vin och höll på att fota så till den milda grad att mina kamerabatterier dog innan vi ens hann komma till Debaser. Men kul hade vi i alla fall.

Ny eyeliner.

Och det här nya hårbandet som jag hade såhär ett tag igår kväll.

Katti och Anna är lockiga

Jag och min syrra Mia hade aslika frisyrer kom vi på.

Har hemskt kul på Debaser ikväll. Bästa Madeleine spelar skivor så det kan inte bli annat än bra!

Jag gick ner på systemet innan idag för att handla lite alkohol till diverse förfester ikväll. Min kille bad mig köpa öl till honom. Jag stod där i ölhörnet på systemet väldigt länge och vände och vred frågande på burkar och flaskor i trängseln bland tribaltatuerade gymkillar. Tills slut plockade jag ihop några öl efter noggrant övervägande. Nu när min kille öppnade kylen för att ta en så passade jag på att fråga om det var ett bra val jag hade gjort. Han nickade lite tveksam och log något ansträngt och sa: ”Absolut. Synd bara att det var mellisar”. Och jag kände mig som en sådan där lantis som köper tyskt sött vin i färggrann flaska ”för den såg så fin ut”.

Ikväll har jag lagat till några lammfiléer på ett mycket fördelaktigt sätt och serverat det med en rödvinssås, fetaostfyllda bakpotatisar och sallad. Under tiden jag lagade mat drack jag ett glas rödvin och hade med andra ord en ganska behaglig afton. Recept och fler bilder på middagen kommer på matbloggen senare i helgen (där finns andra recept för den som är i behov av idéer). Nu: kanske en likör och en film. Sedan sova.