De här Cocostopparna har jag blivit ganska besatt av sedan ett par dagar tillbaka. De ligger i den där naturlösgodishyllan. Normalt sett brukar jag inte ens titta åt sådant godis. Det värsta jag vet kan vara tjejer som på allvar köper naturgodis i tron om att det är nyttigare än vanligt lösgodis. Det är samma typ av människor som använder uttrycket ”unna sig” när de talar om kakor eller bullar. Hate. Men i alla fall så stod jag där vid naturgodishyllan för ett par dagar sedan, fastklämd i den sedvanliga trafikstockningen som uppstår på Ica Ringen vid halv sex-tiden på eftermiddagarna. Då fick jag syn på de här små godsakerna. Två av mina favoritsmaker är vit choklad och kokos. Dessa godisbitar innehåller just dessa två (plus femtontusen e-ämnen såklart). Jag plockade ihop fyra stycken i förrgår, sex stycken igår och åtta idag. Jag ser en mycket dålig trend här.

Grej jag är sjukt sugen på just nu: en plantagevilla. Helst vill jag ha en i Louisiana, strax bredvid Mississippifloden. Har jag tur ligger den nära något träsk. Jag tänker mig att min plantagevilla ska vara en lite bedagad skönhet, något märkt av åren så att säga. Sedan ska det finnas en veranda som går runt hela huset där man kan sitta och dricka hemgjord lemonad på dagarna och iskall skumpa på kvällen. Jag vill även ha en sådan där långsam fläkt i taket, i mörkt trä, som snurrar som en helikopterpropeller fast långsammare. Sedan ska det lagas en massa goda grytor fyllda med kräftor och ris. (Det enda jag inte ska ha är slavar, trots att jag tvekade en halv sekund för länge när min kille ställde frågan. Obs! Det hade enbart att göra med tanken på städhjälp vilket jag sedan kom på att man kan fixa genom ordentliga anställningsvillkor. Eh.)

Amen, kom på att jag var inbjuden till Grammisgalans efterfest igår. Det var ju synd att jag inte brydde mig om att osa och slängde inbjudan för just igår kväll var jag sugen på att gå. Om inte annat för att få lite insiderskvaller. Nyårslöfte: inte slänga bort inbjudningar till grejer bara för att jag känner mig trött just när jag läser den.

Min kille har börjat kolla på Six Feet Under! Jag plöjde hela tv-serien i mars och blev fullständigt uppslukad. När jag hade sett sista avsnittet kändes det som att hela min familj och alla mina vänner hade dött. Tomheten, alltså! Six Feet Under kan vara en av de bästa tv-serier som någonsin skapats. Helt fantastiska karaktärer, underbart manus, skruvade vändningar och ett ganska ohyggligt lidande emellanåt. I våras kollade min kille på ett par avsnitt innan han gav upp och gjorde annat medan jag plöjde. Nu har han – killen som aldrig faller för grupptryck, han som alltid står fast vid vad han ursprungligen tyckte, denna orubblige karl – börjat om och satt igång pilotavsnittet as we speak. Jag håller tummarna för att han ska stå ut några avsnitt till och sedan svepas med av Six Feet Under-vågen. Finns det någon som håller med mig?

Och här ser vi allas vår Chuck Bass (Ed Westwick) som gör sin allra bästa Chuck Bass-min för att stanna kvar på ”hetaste unga Hollywoodkillar”-toppen. Det ser ut som att han har tänkt såhär: lika delar Chuck Bass-min och Robert Pattinson-vinkel och blanda ut det med full koncentration och kör så hårt så händerna måste pressas samman. And there you have it: Chuck Bass passes gas.

Bild från People.com

Gårkvällens Grammisgala var lite spännande av olika anlendningar. När en sur Kleerup skulle tacka för ett pris och istället började klanka ner på vårt lands torra polis började jag får Popsicle-Arvingarna-bussolycka-vibbar (obs! Klippet finns efter 1.11). Sedan läste jag lite insideinfo på Facebook att Kleerup drog från galan innan den var slut. Sedan möts man av dagens artikel i Aftonbladet i bästa Hollywoodstil: Kleerup knuffar paparazzi hårt i bröstkorgen, flera bilder av hans ”flykt” och slutligen det som gör att vi förstår att vi är i Sverige igen: Kleerup ringer upp tidningen själv efter två timmar och ger sin version av händelserna (ursäkta, men i de här delikata situationerna krävs det en agent, en manager, ja vad som helst förutom en full och arg artist med sårad personlighet).

Hela den här härvan berodde alltså på att polisens krogkommission bestämde sig för att i direktsänd primetime-tv drogtesta de svenska artisterna. Om polisen letar efter lite extra pengar i kassan och behöver några dagsböter så var det ju helt rätt ställe att gå på. Om jag hade suttit som Krogkommissionens överordnade hade jag dock valt att slå till på efterfesten av några olika anledningar. För hur löjligt är det inte av polisen att tassa omkring bland långborden under sändning och skicka in artister på toa för urinprov? Hade polisen gjort upp något schema så de inte tog in någon artist på toa på samma klockslag de eventuellt skulle upp på scen?

Sak jag undrar: Polisen drogtestade ju såklart bara några av alla som befann sig på Hovet igår. Hur gjorde de utgallringen? Jag tänker mig fyra poliser i medelåldern som sitter i ett konferensrum och tittar på MTV och försöker höra vad artisterna sjunger och slutligen baserar de drogtesten på de artister som verkar sjunga något drogliberalt. Eller kör de annan taktik?

Bild från aftonbladet.se

Så här någonting såg dagens outfit ut i familjen Collin 1990. Jag bär min favoritmagtröja med två doatjejer som tryck vilka råkade ha varsitt örhänge i metall fastsydda i tröjan (köpt på marknad i vår spanska by c:a 1989). Under magtröjan en snygg baddräkt och ett par svart- och vitrandiga cykelbyxor. Min syster Anna körde på sin neongröna magtröja (som både jag och lillasyster Mia hade likadana) och lilavita cykelbyxor. Håret slängde vi bara upp en i slarvig knut mitt på huvudet. Lagom casual för en dag på playan i Ungern liksom. Modemedvetna ut i fingerspetsarna redan då.

En av mina absoluta favoritbloggar – Bloggkommentatorerna har varit vänliga nog att donera en länk åt mig. Det tackar vi för! Och välkomna ska ni vara – ni nya läsare som har hittat hit.

Jag har funderat lite på att börja använda mig av ordet ”vi” istället för ”jag” här i bloggen. Det låter så självupptaget på ett lite pompöst sätt. Lite som Gollum i Sagan om ringen. Eller nja, schizofrent kanske är en bättre beskrivning. Skvallerbloggaren Perez Hilton skriver alltid ”we” i sin blogg. Under lång tid trodde jag att han syftade på sig själv och sitt lilla crew av annonssäljare och webbknackare. Sedan läste jag något i stil med: ”We just moved our family from Miami to L.A and we’re so thrilled”. Då förstod jag att han antagligen inte hade flyttat alla anställdas familjer utan bara sin egen. Med största sannolikhet syftar han ”we” på sig och sin goldendoodle-hund. Men det känns liksom mer dramatiskt att bara syfta på sig själv. Om inte annat känns det ju som ett nytt, fräscht stilistiskt grepp i den svenska bloggvärlden. Så nu ska vi borsta tänderna och sedan går vi och lägger oss. (Jag känner redan här att det inte känns hundra). (Med största sannolikhet kommer jag ha släppt ”vi”-grejen redan imorgon bitti).

Jag kollar just nu på Grammisgalan och sitter här och undrar om Amanda Jenssen (20 år) och Pär Wiksten (typ 43 år) är tillsammans? Jag vet ju att Wannadies-Pär har varit med och skrivit Amanda Jenssens album men jag har inte hört några rykten om att de dejtar. Dock får jag den känslan av att kolla på Grammis. Han sitter och håller om henne lite väl kärleksfullt för att bara vara låtskrivare och producent liksom. Någon som vet? (Orkar inte börja kolla flashback för info). (Om det stämmer ska det tydligen vara lammkött).

Bild lånad från finest.se