År 1990 gjorde min familj en resa genom öststaterna, Tyskland och Österrike. Detta var precis efter muren hade fallit och man kan säga att nytta förenades med nöje – historisk undervisning med bad och sol så att säga. Detta år var jag tolv år och hade inte lärt mig att dölja min narcissistiska personlighet så mycket som samhället ändå kräver. Dessa tre foton sammanfattar på något sätt min dryga personlighet. På den första bilden står vi i hissen upp till Hitlers Örnnäste och istället för att gripas av stundens allvar så posar jag så fort kameran åker fram. Nästa foto är taget i Hitlers matsal som nu är ombyggd till restaurang. Det är just på den platsen det lämpar sig extra bra med ännu en efterbliven pose. Slutligen står vi vid Berlinmuren och trots att vi har fått höra om dödszonen och flyktbilar så kan jag liksom inte låta bli att kråma mig mot metallstängerna inne i muren. Så fruktansvärt sjukt.

Nu är det nytt år och med det kommer alltid en vilja till förändring – ungefär som man kände efter sommarlovet i skolan  – att man liksom kom tillbaka med nya kläder, ny frisyr och full med nya visdomar och erfarenheter i bagaget. Just nu funderar jag på något spirituellt. Känns inte det lite 2009? Liksom lägga finanskris, högkonjunktur och ytlighet bakom sig och söka efter något större, typ. Just nu har jag hakat upp mig på Kväkare. De är ju lite coola. De är pacifister, sysslar med hjälp till självhjälp i fattiga länder, har en icke-hierarkisk organisation där präster saknas och kvinnor och män sedan typ trehundra år tillbaka har haft samma röst och värde och har till och med vunnit Nobles fredspris. Det bästa: man behöver inte ens tro på Gud för att få vara med. Man går bara på deras andakter och sitter tyst i kanske fyrtiofem minuter. Sedan kan man åka på retreats och käka vegetariskt. Problemet är väl då att jag inte riktigt står ut med kollektiv spiritualitet. Jag sköter det hellre själv hemma så att säga. Plus att det känns som att människor som är med i sådana där grupper är så där onaturligt trevliga och snälla. Jag skulle liksom inte passa in. Jag är nämligen rädd för att de saknar självinsikt och vägrar skämta om sig själva. Typ att de tar sig själva på väldigt stort allvar. Hate those people. Och tyst andakt låter inte som något för mig. Hellre sträckkollar jag på HBO-serier. De ger mig all form av spiritualitet jag behöver.

Jag gick och funderade på fenomenet jag, böcker och mat. Jag älskar ju att läsa. När jag var fyra år lärde jag mig själv att läsa och började omedelbart plöja litteratur som jag var alldeles för liten för men jag läste så snabbt så alla barn- och ungdomsböcker tog slut. Jag och min syrra hade på allvar plöjt igenom hela vårt skolbibliotek i typ fyran. Även de dåliga killböckerna som handlade om stridspiloter och indianer. Jag kan inte sitta på en buss utan att läsa. Jag börjar liksom skaka och pilla på sätets tyg som heroinisterna tills min hållplats kommer. Det spelar inte ens så stor roll om boken jag läser är bra eller ej, bara jag får läsa. Sedan dras jag med en tvångstanke som innebär att jag aldrig kan sluta läsa en bok som jag har börjat på – oavsett hur kass den är. Det är här jag kommer in på mat. Jag älskar mat – älskar att laga, äta och titta på matvaror i saluhallar och affärer. Oavsett hur äcklig maten dock är så äter jag upp det som ligger på tallriken. Helt sjukt. Jag ser det som att en dålig bok är lite som att äta en trist mikrorätt, man bara tuggar och sväljer men tar liksom inte med sig den där känslan som man får av god mat. En bra bok är däremot som att äta långsamt tillagad älgfilé (som jag åt igår) eller en bolognese med mycket rödvin som har puttrat i åtminstone två timmar. Fattar ni hur jag tänker?

För någon timme sedan kände vi att det luktade brandrök i trapphuset. Själv är jag paniskt rädd för eld (för det brukar ju inte människor vara i allmänhet när de börjar föreställa sig att deras hus står i ljusan låga, men ändå) så jag började springa runt i trapphuset och sniffa. Tills slut blev vi ett helt eldletargäng bestående av andra unga människor i bostadsrättsföreningen (här på Söder hälsar vi inte så mycket på varandra så man vet inte vilka några är). Vi delade upp oss – hårdrockaren sniffade i brevlådor, hipstern kollade soprummet, vi kollade vinden och slutligen samlades vi allihop ute på gatan för att se om vi kunde se eldsflammor från något fönster. Ett fönster såg lite misstänkt ut så vi sprang uppför trapporna och ringde på hos någon tjej som blev lite chockad av mobben utanför dörren sent på kvällen som ifrågasatte hennes två värmeljus på matbordet. När vi varken fann rök eller eld gav vi liksom upp. Alla avlägsnade sig under tystnad från trapphuset, kanske mumlade någon något ohörbart. Ingen sa liksom hej då. Undrar om vi kommer att hälsa på varandra i fortsättningen (om vi nu inte brinner inne inatt på grund av för dålig eldkontroll)?

Vi satte oss och tittade på den här spanska filmen Barnhemmet ikväll. Det var ju sjukt onödigt. Barn, dockor, dörrar som slår igen, fotsteg på vinden och barnkaruseller som börjar snurra av sig själv är ungefär det äckligaste jag vet. Vi något tillfälle skrek jag verkligen rakt ut i panik. Har aldrig gillat skräck men ändå var det min idé att se filmen. Förstår inte hur jag tänkte här. Nu: ingen sömn den närmaste veckan (och om vi i framtiden någon gång får barn så vill vi inte ha en dotter med svart långt hår och krum rygg eller en säckvävsmask på huvudet).

Jag köpte mig ett sådant här hårband idag när jag var runt och sprang på stan med min syrra. Mitt är mer strassigt, kanske lyxigare om man vill vara positiv. Jag satte på det när jag kom hem och frågade min kille vad han tyckte. Jag möttes av tystnad och trodde att han inte hade hört min fråga så jag upprepade den. Jag möttes då av fortsatt tystnad. Då insåg jag att det är hans sätt att säga att något är skitfult. Tystnad=hiskeligt. Bra, då vet man det.

Jag och min syrra suktar efter acne-klänningen med stort A. Vi räknar slantar och skakar på huvudet.

Kolla vad jag gav mig själv i försenad julklapp. För att lyckas knyta ihop vampyrpåsen så att säga kunde jag inte motstå Sookie Stackhouse-bokboxen när jag hittade den på nätet. Det är på denna bokserie som tv-serien True Blood är baserad. Sju vampyrböcker to go och sedan får jag bara hålla tummarna för att vampyrberoendet går ur blodet (ha). Ibland känner jag mig så tveksam som människa. Jag vacklar liksom ständigt på den där hårfina gränsen mellan roliga popkulturintressen och rent patetiskt nörderi. Just nu hör jag hemma i det sistnämnda alternativet. (Därför kommer jag aldrig att börja titta på Star Trek).

Igår mötte vi upp ett gäng kompisar på Bröderna Olsson för att få oss en ordentlig vitlöksöverdos. Vis av en läxa jag lärde mig som ny i stan för längesedan höll jag mig undan första beställningen av Bloodshot (en shot med tomatjuice, chili, pressad vitlök, vodka och kryddor). Sedan blev det vitlökshamburgare på c:a 25 cm i diameter, vitlöksketchup och stark grön chilisås. Vi undvek vitlöksbrownien med vitlöksglass. När vi var klara (efter att modiga/dumdristiga Isa hade beställt in en shot med jägermeister, gammeldansk och Fernet) stank alla väldigt mycket vitlök och vi började beta av ställen längs vägen hem, typ Nada och lite sånt. Slutligen hamnade vi på Skånegatan och gick och tog oss någon drink och öl innan vi gick hem. Hade egentligen tänkt sticka till Debaser men den extrema kylan som uppstod där på kvällen i kombination med hur mycket vitlök man stank gjorde liksom att man hellre gick hem.

Är det väldigt politiskt inkorrekt att typ inte orka höra mer om Israel och Palestina och Hamas och stridsvagnar mer? Det är ju ett jäkla tjatter på dem. Det känns som att man som barn typ bara ryckte på axlarna och tyckte att det var ett helvetes kackel på Rapport om dem. Sedan blev man äldre och mer världpolitiskt medveten och försökte liksom skaffa sig en åsikt, sätta sig in i dealen, försöka bry sig och komma med smarta tankar när det käbblades på Rapport. Men nu – jag orkar bara inte mer – jag är tillbaka på barnstadiet! Gör vad ni vill – ni skriker, gapar, tjatar och skjuter ju ändå bara hela tiden. Slänga upp en jävla mur liksom! Spränga sig i bussar! Skjuta ner ungar från helikoptrar! Skrika att Gud ska komma och hämnas på Israel och USA! Jag orkar inte. Tror ni att Gud sysslar med Hells Angelsverksamhet? Om Gud nu skulle finnas så skulle han väl ändå inte skicka spikregn över Tel Aviv och kasta brandbomber över USA. Gah!