Den här kjolen har jag suktat efter ett par månader men jag kom inte till skott att försöka köpa den förrän på nyårsafton. Då gick jag till Granit i Skrapan men då var den såklart slut. Då ringde den trevliga expediten runt till varenda Granit i hela Stockholmsområdet tills hon hittade en kjol i rätt storlek på Sickla Köpkvarter som jag lade undan. Igår åkte jag dit och inhandlade den och nu sitter jag alltså med en kjol vars mudd slår i byglarna i min behå. Lite speciell känsla sådär.

Nu har jag just avslutat en sen lördagslunch med mina fyra tjejbästisar plus en spanjor (som alltså är vän till en av tjejerna) på vårt favorithak – det lilla italienarcaféet Arrivo med supergott kaffe och stans bästa Delizie. Nu ska jag bara mellanlanda här hemma ett ögonblick innan jag ska iväg och äta igen. Den här gången uppe på Folkungagatan. Vi skulle egentligen till fantastiska Back a yard och jag hade redan börjat yra om kokosris och jamaikanska såser när det visade sig att restaurangen var stängd ikväll. Som det ser ut nu verkar det bli vitlöksöverdos på Bröderna Olsson istället vilket fungerar bra det också. Det betyder att jag kanske får hålla mig ifrån Debaser ikväll trots att klientelet där antagligen kommer att bestå av mitt crew. Eller tugga ett tuggummi.

Okej – nu har jag sett klart alla 12 avsnitten av True Blood och sitter och småskakar i väntan på sommaren då säsong två sätter igång. Som jag nämnde i mitt förra inlägg så älskar jag detaljer och exakthet. Det är precis sådana saker som Alan Ball inte har varit rädd för att lägga in i True Bloods manus. Tänk att serien utspelar sig om ett par år då vampyrer lever bland människor in open men bemöts av rasism och misstänksamhet. I en scen sveper kameran över ett vardagsrum och förbi ett soffbord där ett skvallermagasin ligger. Rubriken på den är typ: ”Angelina adopts vampire baby”. Så klockrent. Jag vred mig av skratt i flera minuter.
Sedan finns det en scen när sheriffvampyren Alexander Skarsgård knackar på hos 1800-talsvampyren Bills gamla plantagevilla med veranda och pelare. Bill avbryter då sitt parti golf på Nintendo Wii för att gå och öppna. Hahaha, dör! Sedan har gänget bakom serien gjort en hel hemsida tillägnad syntetbloddrycken Tru Blood. Kolla in den själva här. Älskar att man måste fylla i vilket sekel man blev vampyr för att få komma in på sidan – precis som det fungerar på alla vin- och spritsidor på riktigt. Sedan får man inte missa reklamfilmerna de har gjort för Tru Blood – typ en fransk och en amerikansk med en vampyr och ett gäng människor runt en lägereld med gitarr och jag vet inte vad. American Vampire League är en lobbyorganisation i tv-serien som syns i debatter på tv-apparater i bakgrunden och tror ni inte att de har byggt en sida åt dem också. Kika på den här. Som sagt – detaljer är hela grejen.

Jag roar mig just nu med att läsa Stureplans innelista för 2008 – sammanställningen liksom. Varför jag läser detta beror på att Viktor Barth-Kron emellanåt får in så träffsäkra små iakttagelser. Jag är väldigt besatt av detaljer i skrivande, att liksom vara exakt istället för svepande och just den biten är Barth-Kron en liten stjärna på. Den här beskrivningen av Andreas Kleerup är ett ypperligt exempel: ”Med årets mest intressanta skivsläpp och en aldrig sinande ström av porträtt i allt från Filter till Okej (om just den senare verkligen finns kvar, vi är osäkra, men ni fattar) var han den förste ärkehipstern som gjorde sin grej kommersiell. Ta nu inte detta som något negativt – det är trots allt roligare att mäta framgång i royaltymiljoner än i gratis Averna på Riche. Och det senare får han nog fortfarande.”

Jag har länge varit förtjust i vampyrer. Populärkulturen har ju inte heller direkt gjort något för att dämpa denna förtjusning. Nog för att jag gillade Interview with the vampire trots Tom Cruises fula blonda hår för många år sedan så dröjde det ändå till jag trillade över Buffy the Vampire Slayer som förtjusningen gick över i viss besatthet. Det tog dock lite tid innan jag insåg Buffys storhet då jag från början trodde att det var en kalkonserie i stil med Charmed (ni vet den där hemskt kassa serien med Beverly Hills-Brenda med två häxsystrar). Men när jag väl hade plöjt säsong 1-7 utan att kunna andas insåg jag att Buffy som var den där pusselbiten som fattats i för att mitt liv skulle vara komplett.

I början av december började jag läsa Twilight-serien och håller nu på med de sista 100 sidorna i den sista boken. För att vara ungdomsböcker är de hemskt kittlande och underhållande även för en vuxen. Vampyrer, kärlek och lite onda fiender kan liksom aldrig gå fel i min värld. Att filmen Twilight sedan blev så bra drog ju bara mig ännu djupare in i vampyrgeggan.

Sedan igår har jag marathontittat på tv-serien True Blood. Det finns bara en säsong med tolv avsnitt som har visats i USA under hösten (och på canal + sedan i november tror jag). Den är fullkomligt briljant! Serien bygger på Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker: The Southern Vampire Mysteries. Kortfattat börjar serien i en överskådlig framtid (kanske om två år) när en japansk forskare har kommit på ett sätt att framställa syntetiskt blod som släpps på glasflaska under varumärket Tru Blood. Detta gör att alla vampyrer i världen inte längre behöver hålla sig gömda utan börjar liksom leva bland människor – dock bland väldigt skeptiska människor som inte gärna välkomnar en vampyr till sin stad. Serien utspelar sig i den lilla staden Bon Temps i Louisiana där den käcka tjejen Sookie bor och vampyren Bill flyttar in (han kommer egentligen från staden men blev vampyr på 1860-talet och fick liksom dra). Dessa två blir kära. Resten får ni se själva för ni MÅSTE titta på den! Om inte annat för att se Alexander Skarsgård som den svenske sheriffvampyren Eric. Jag vill också tillägga att det är Alan Ball – mannen bakom mästerverksserien Six Feet Under som ligger bakom True Blood. Och det märks! Herregud – jag är helt såld. Två avsnitt kvar sedan får jag sitta här och vänta tills i sommar när nästa säsong förhoppningsvis kommer. (Jag har enbart funnit en enda nackdel med True blood – det är att vampyren Bill klär sig exakt som Javier Bardems karaktär i No Country For Old Men – lyckligtvis har han dock annan frisyr).

Käck småstadstjej träffar dreamy vampyr från 1800-talet och blir kär

Igår firade vi nyår tillsammans med min killes kompisar. Vi lagade middag, drack Champagne, Amaronevin, lyssnade på svinbra musik ihopsatt av Linda och Jonn och spelade sedan ett musikspel där alla försökte bräcka varandra i musikkunskaper. En jättetrevlig kväll och liksom alldeles lagom då vi kom upp till Stockholm kvällen innan och i princip bara behövde ge oss i väg på redan fixad fest. Tyvärr glömde jag fota varmrätten så ni får hålla tillgodo med för- och efterrätt. Kolla också in min nya charlestonklänning som jag fick i julklapp. Ursnygg (och skittung!)

Gott nytt år alla fina och underbara bloggläsare! Om ni oroar er över min ickeexisterande överarm så är det bara en lampa som spökar. Ha en riktigt kul natt!

Något jag är otroligt allergisk mot är bonnighet. Just nu, när man står här med sminkborsten i ena handen och nyårsfördrinken i andra och slänger en blick ut på gatan, får jag syn på en Joe Labero-limousin – ni vet en sådan där vit hemsk sak – som svänger in på vår gata. Chaffisen som är betalad per timme kliver ur bilen, går runt och öppnar bakdörren lite sådär oengagerat. Ut kliver en kille i 23-årsåldern i billigt sydd kostym och en cider i handen och släntrar över gatan för att gå in på 7eleven. Jag började må illa. Finns det något mer tacky än att hyra en limo för att liksom visa upp sig innan man åker vidare till sin fest? Dör.

Jag var just iväg på stan och bytte en skiva jag fick i julklapp av min syrra. Hon hade gett mig Frida Hyvönens nya som är svinbra – problemet var bara att min kille redan hade den så det kändes onödigt med två exemplar i samma hushåll. Eftersom jag var lite stressad i skivbutiken kom jag inte på vilken skiva jag skulle köpa istället utan tog ett tillgodokvitto. Nu funderar jag ihjäl mig på vilket album som borde finnas i mitt hem. Jag använder mig av Madeleines årslista eftersom vi går liksom way back när det gäller gemensam musiksmak. Fleet foxes känns lockande efter hennes lovord. Någon annan som har andra tips? (Obs! Jag är en gammal indieräv som föredrar pop framför rock men hatar exempelvis E-type, r’nb och hiphop).

Eder bloggförfattare i blå anorak och den lysande musikbloggaren Madeleine till höger i Blurtröja anno 1995 typ

Så här avslutar jag år 2008: dubbelvikt av magsmärtor och svår yrsel. Så här börjar jag år 2009: menstruerande. Gott nytt år.