Herregud. Sedan jag kom hit till Helsingborg har jag knappt orkat använda datorn. Den är nämligen extremt svajig och har någon gammal Internet explorer-version där det inte ens går att ctrl-t:a. Sjukt jobbigt att ha femton fönster öppna istället för ett fönster med flera flikar liksom. Sedan dör explorer hela tiden också. Just när man har skrivit något smart så skickar den felmeddelande och stänger av hela programmet. Nyss fick jag nog och installerade Firefox istället (vilket är kanske världens näst bästa webbläsare – Google Chrome är bäst och jag använder det jämt hemma). Helt plötsligt svarar datorn direkt, jag kan öppna flikar och inget verkar hänga sig. Med Firefox blev alltså den här datorn som ny. Helt otroligt vilken skillnad!

Håret blir konstigt när man byter hem. Vattnet i Helsingborg är inte likadant som vattnet i Stockholm. Här blir håret platt och mjukt oavsett hur lite balsam man använder. Tur att jag har min Volumaster som jag kan använda om jag ska se presentabel ut. Den här helgen har dock gått i stillhetens tecken. Mia som är min enda vän i stan är sjuk så då har jag också varit hemma. Jag skulle ju visserligen kunna gå ner själv på några stambarer och säga hej men jag har liksom inte haft något lust. I fredags kväll släpade jag dock ut min syrra en runda för att liksom reka inför när resten av gänget kommer ner. Det har ju öppnat lite nya ställen sedan man var här sist. Dessutom ser Helsingborg ut som en julsagostad på kvällen med sina tusentals små ljus i alla träd och gulliga korsvirkeshus. Vår rekning gick bara ut på att promenera runt centrum och kolla på ställen utifrån. Annars har jag ätit lax och kollat på Harry Potter. Inte så dåligt ändå.

Min jullåt i år är Unusual you med Britney Spears. Vanligtvis brukar jag bara tycka att Britney är bra på ett lite skämtaktigt sätt – typ att det det är roligt att dansa till låtarna och sjunga med. Men den här låten tycker jag är bra på riktigt. Den är inte så uppenbart ”hittig” och är snyggt producerad med lite elektrokänsla. Lyssna!

Det här fotot har jag och min syrra Mia skrattat åt i ett dygn nu. Bakgrunden är följande: Mia, min minsta syrra bodde för några år sedan i södra Spanien. Pappa som gör mycket business utomlands hade vägarna förbi södra Spanien och skulle sedan vidare till Afrika och Marocko för att kolla in lite fabriker. Först spenderade pappa och Mia några dagar i Granada där de åt på alla upscale-restauranger då pappa varje lunch och varje middag låtsades att Mia var en ny kund och drog fram representationskortet.

Sedan drog de till Afrika och medan Mia gick och drömde om kryddmättade arabiska marknader så kuskade pappa runt i den kapitalistiska verkligheten och körde runt Mia på jordgubbsfabriker och liknande. När de kom till en fabrik såg Mia att det stod tydligt på en tavla att denna dagen skulle vigas åt besök från en Mr. Collin och Miss Collin. För de marockanska arbetarna var Mia ingen mindre än arvtagerskan – Paris Hilton i jordgubbsbranschen – Cristina Stenbeck bland frukt och grönt. Hon möttes med den vördnad man kan föreställa sig att kunder behandlar en potentiell framtida köpare – hon fick en vit rock och en guidad rundvandring till varje maskin.

Sedan tog pappa det här fotot – när Mia står och skriver sitt namn på ett papper. Inga konstigheter. Förutom att Mia ser ut som en arbetsledare som står och kontrollerar och fördelar arbetsuppgifter till de stackars marockanerna. Lite kolonialt på något sätt liksom. Det sorgligaste med fotot är kvinnan längst till vänster som uppenbarligen har en djup tro vilket förbjuder henne att vara med på foton men trots detta vågar hon inte säga till Mr. Collin att inte fota utan väljer att under tystnad hålla upp sina händer för ansiktet medan hon hoppas på att inte hamna i helvetet efter döden.

Mia – arvtagerskan visar var skåpet ska stå i Marocko

Här i Helsingborg händer det inte mycket (eller mö som man säger på skånska). Jag har varit och handlar massor av mat på Ica Maxi med min mamma. När mamma stod och kollade på räkor smög en tjuvaktig kvinna fram till mammas kundvagn och började rota i hennes väska som låg i den där utfällningsbara barnsitsen i vagnen. Innan kvinnan hann sno något (mycket tack vare den banantårta som jag hade tvingat mamma att köpa och som låg ovanpå väskan och liksom bildade en skyddsmur i gul marsipan) vände mamma sig om och fick syn på henne. Då sparkade mamma tjuvtanten på smalbenet tydligen eftersom hon blev tokig av att se någon rota i hennes väska. Herregud liksom. När jag kom hem somnade jag av frusenhet (maken till kallare hus får man leta efter). Nu lagar jag mat. Kycklingfilé, pasta, basilikasås och parmesanost. Mycket gott.

Efter en tågresa som aldrig verkade ta slut anlände vi slutligen till Helsingborg. När vi svängde in genom vår sjuttonhundhundratalsport med bilen dök ingen mindre än min extrasyster Sanna upp. Då blev det favoritfisk med romsås, vitt vin och slutligen kladdkaka, vispgrädde med familjen plus Sanna. Nu ska jag hänga lite med småbrudarna innan det är dags att sova en blund. Skulle behöva en liten promenad dock. Sex timmar av stillasittande i kombination med mastodontmiddag gör att man får lite damp i benen.

Sitter osminkad och uttråkad på ett stillastående tåg och har snart läst klart tredje delen i twilight-serien. Det verkar som vi aldrig kommer fram. En gubbe i sätet bredvid passade just på att klippa sina naglar och lät nagelbitarna singla över tåggolvet likt nyfallen snö.

Om ett tag ska jag möta upp min minsta lillasyster på centralen för att sedan hoppa på ett tåg mot Skåne. Först ska vi köpa matsäck. Sedan måste vi tyvärr åka över Göteborg vilket tar en timme längre i restid men what can you do? Känns konstigt att lämna Stockholm nu. Det gör det alltid. Sedan när jag kommer till Helsingborg kommer det att kännas som jag aldrig har lämnat stan. Lovar rapportering från Skåne i kväll.

Åh! Min tredje juklapp idag var från min killes föräldrar – en prenumeration på Allt om mat. De har liksom sett mig springa och leta upp senaste numret av den tidningen så fort jag är hemma hos dem och sätta mig och läsa så de tyckte nog att jag kunde behöva några egna tidningar. Sjukt kul. Jag älskar Allt om mat. Bästa mattidningen utan konkurrens. Mina föräldrar har prenumererat på den sedan sjuttiotalet så jag har alltid plöjt den och fått massor av inspiration.

Hurra! Jag och min kille hade just minijulafton med klappar och glögg och jag fick inte mindre än den här av honom. En Volumaster! Jag har redan gått loss på mitt hår och inser att jag måster öva lite innan jag tar det offentligt. Våfflorna syns liksom trots att jag trodde att jag hade lyft bort tillräckligt med överhår. Men hey, det är mycket volym i det i all fall! Fab för mitt spikraka hår.