Jag satt och funderade över den ganska skumma personen Lisa Moorish igår kväll. Hon är en engelsk sångare och låtskrivare men det är kanske inte musikkarriären som har gjort henne mest känd. Hon är nämligen mamma till två ungar med kända pappor. I slutet på nittiotalet dejtade hon nämligen Liam Gallagher i Oasis lite fram och tillbaka. 1998 gifte sig Liam med Patsy Kensit (som också är en starfucker av stora mått) men detta hindrade inte Lisa Moorish från att bli på smällen med Liams barn två månader efter bröllopet. Tydligen bölade sig Patsy Kensit genom sitt äktenskap med Liam (no shit, liksom). I alla fall föddes Lisas och Liams dotter Mollie 1998 och så var det med det. I början av 2000-talet hade Lisa gett upp Liam och började istället dejta den hete Pete Doherty. 2003 föddes deras son Astile och i samma veva varvade Pete fängelse med rehab och eviga kokainnätter. Lisa ansåg att han inte var en särskilt fin förebild för deras son vilket gjorde att Pete inte hade något direkt kontakt med Astile förrän han var kanske fyra år. Nu ses de ibland. Jag tänker: så kan man ju också lägga upp sin karriär.

Just nu saknar jag min favoritbutik i Paris: Colette. Det känns som en klyscha att gilla Colette eftersom hela västvärldens hipsters gör detsamma och känner sig smått unika just därför, men det är utan tvekan det coolaste lilla varuhuset ever. Det finns så mycket prylar: coola magasin, speciella mobiltelefoner, underbara coffeetableböcker, ovanliga parfymer, kläder från häftiga designers, småprylar som man inte visste att man ville ha och dessutom en vattenbar på bottenvåningen där alla med coola snedluggar och indieskivkontrakt käkar lunch. Jag skulle vilja köpa två saker därifrån såhär inför julen. Det ena är små provrör med riktigt dyra viner – man kan köpa ett set och provsmaka dyrgriparna utan att behöva köpa en hel flaska. Det hade varit en kul julklapp till min kille som gillar dyra viner. Sedan funderar vi på att köpa en ny vardagsrumsmatta som påminner om en gräsmatta. Då hade jag velat ha den svindyra gräsmattan på bilden nedan. Den kostar typ 600 spänn så det känns ju lite onödigt men jag har tänkt på den ända sedan jag var där senast i oktober (då jag även tog det övre fotot). Besök gärna Colettes webshop för at se en liten del av det grymma sortimentet här.

Jag var ute och gick med hunden. Nere vid Årstaviken släppte jag honom eftersom det knappt var något folk. Då började han tjafsa med några änder och två svanar. Det var ett jäkla liv. På vägen hem stack han helt plötsligt ifrån mig, i full attackgalopp ner mot vattenbrynet och jag såg en hel flock änder flyga rakt upp i ett träd. Sedan hördes ett plums. Det var hunden som var så sugen på lite and till middag så han inte brydde sig om att han hoppade rakt i Årstaviken. Han fick simma in till kanten och gjorde sedan den roligaste uppvisningen ever när han skulle få av sig det kalla vattnet. Vi fick skynda oss hem – jag en fnissande kvinna i toppluva med en genomblöt hund. Folk utanför Åhléns glodde. Sedan var det bara att lyfta ner hunden i badkaret och ge honom en värmande dusch och handdukstorkning. Sedan fick han mat och vatten och har nu krupit ihop i sin filt i soffan. Puh.

Hunden jagar änder på promenaden. Typ badar. Sick.

Hurra. Jag har skrivit synopsis till min ungdomsbok nu. Jag älskar att få leka med klyschor. Men eftersom det är jag som håller i tangentbordet kommer den inte bli så klyschig som den verkar. Imorgon ska jag skicka den till mina systrar och se om de blir lockade av att läsa. Blir dem det är det en potentiell bestseller. Imorgon ska jag även vara hundvakt. Tyvärr ska det bli snöblandat regn så jag skulle önska att hunden vore svart istället för vit. But what can you do? Nu: sova. Hade nämligen en sömnlös natt igår. Somnade vid fem kanske. (Därav en hel bok i skallen).

Jag och min kille pratar och skillnaderna i kompetens inom fotografering blir tydlig:

Jag: Igår fick jag ett mail från en trevlig liten grabb som undrade om han fick låna en av mina bilder i ett skolarbete. Några gamla wallenbergare som jag fotade någon gång. Gulligt liksom.

Niklas: Ja. För ett tag sedan fick jag ett mail där jag blev tillfrågad om ett foto som jag tog senast vi var i Paris kunde få användas i en Parisguide.

Jag har länge saknat gatuvyfunktionen på Google maps i Sverige. Jag brukar annars när jag inte kommer på något bättre att göra – roa mig med att hänga runt på lite gator i USA. Liksom gå en runda och kolla läget. I förrgår promenerade jag längs hela Mulholland Drive i L.A. Den var lång kan jag säga. Tog typ en timme. Nu har hitta.se lanserat gatuvyfunktion för Sverige och jag har suttit klistrad genom Stockholm hela eftermiddagen. Man kan kika på sin egen gata. Sedan kan man kolla in sina polares gator. Jag såg min syrras gardiner i hennes fönster. Det var lite spooky. Är man lagd åt stalkerhållet går det bra att tjuvkika på förra helgens hångels hus. Det roligaste är dock de människor som råkat komma med på bilderna. De är liksom nyfikna och lite chockade – de har liksom stannat upp mitt i en rörelse och tittar förundrat på kamerateamet utan att förstå att de för alltid kommer att vara virtuellt placerade på en viss adress. Sätt i gång att kolla in alla hus här.

Efter all Twilight-obession som jag har grävt ner mig i de senaste dagarna (och ja, vi dog av filmen, jag och mina systrar – dånade, liksom) har jag blivit sugen på att skriva en ungdomsbok. Vuxenböcker kräver ju en viss nivå, både språk- och plotmässigt, medan ungdomsböcker känns som att de är lite friare. Ungdomsböcker får helt enkelt lov att vara lite överdrivna, lite svartvita, lite drömmande utan att det direkt blir urklyschigt. Jag har plockat inspiration och känsla från en favoritbok, en reklamfilm, en tv-serie, en favoritstad, en favoritårstid, några snygga färger och massor från min egen sjuka hjärna. Detta har jag kokat ihop till en synopsis som just nu ligger halvklar i hjärnan. Nu ska vi bara se om den får ligga kvar där, ratad och bortglömd i evig framtid (som alla mina andra stackars böcker) eller om den får förmånen att bli nedskriven.

Ikväll ska jag på bio med mina systrar. Vi ska ha en date med Edward Cullen. Med andra ord ska jag ta min besatthet ännu ett steg längre och se filmen Twilight. Först tänkte jag att jag skulle sminka mig, liksom se söt ut där i biomörkret. Sedan slog det mig att Edward Cullen med största sannolikhet inte skulle se mig genom filmduken och drabbas av akut förälskelse på grund av mina långa mascaraögonfransar. Det är också den enda anledningen till varför jag går osminkad till bion.

När jag var liten samlade jag på Barbiedockor tillsammans med min syster. Vi hade ett enormt antal plastmannekänger med blont hår och vi lekte med dem allihop. Alla hade namn och tydliga släktskap mellan sig som vi hittade på. Vi hade med oss våra Barbies varje sommar till Spanien så att de också fick lite semester. En gång byggde vi en bungyjump-anordning och kastade våra Barbies nedför balkongen i villan på landet. Det var askul fram tills vår granne blev skitsur då en av Barbisarna råkade trilla rakt på hans nylackerade bil.
Vårt favorittillbehör var Rockers-scenen som vi fick i julklapp ett år. Våra Barbies fick stå på den där scenen i flera månader medan vi skrålade åttiotalssånger i kör. Den coolaste dockan i Rockersgänget var Derek. Han var så snygg så att jag blev förälskad i honom på något slags platoniskt plan. Han var så fulländad  – så perfekt så att jag redan då förstod att ingen verklig kille någonsin skulle kunna leva upp till hans nivå. Inte nog med att han hade så vackra blå ögon och sjukt cool klädstil – det var håret som var hela grejen – den där åttiotalsvågen i luggen liksom. Under resten av åttiotalet var det Derek som var förebilden för snygga killar. Men jag hittade aldrig någon med den där perfekta luggen. Är fortfarande lite besviken för det. Men om ni tittar på bilderna förstår ni säkert varför jag blev så kär i honom. (Inte?)