I helgen köpte min kille en ny tv. Den är så stor så att det känns som att halva vårt vardagsrum är en filmduk. Dessutom fixade han digital-tv och en slags blu-ray-dvd. Nu har vi över 200 kanaler och man ser varenda rynka i ansiktet på alla i tv-rutan. Igår roade vi oss med att titta lite på en rysk daytime-såpa. Den var skitdålig. Rekvisitan var så fattig liksom och den snygga tjejen var ful och såg liksom, ja rysk ut. Då zappade vi vidare och hamnade i det arabiska svaret på Days of our lives. Det handlade om en kvinna som var fattig och sålde näsdukar till bilister när det slog om till rött på en trafikerad gata. Hon hade trasiga kläder men var alldeles för snygg och sminkad för att hennes roll skulle vara trovärdig. Tydligen hade hon en vän i den talibanliknande kioskinnehavaren vid övergångsstället. Då valde vi istället att titta på ett polskt matlagningsprogram vilket resulterade i svårt illamående. Mycket gelé i maten i det där landet.

Det här är Rachel Zoe. Hon är Hollywoods mest populära stylist. Det var hon som fick Nicole Richie att skaffa ny stil och gå från den här kroppen till den här. Med andra ord skulle man kunna säga att denna kvinna är en fyrtioårig ond varelse som uppmuntrar unga kända tjejer med kass självkänsla att sluta äta. Jag vet inte egentligen vad jag vill säga med det här förutom att jag får lust att tvångsmata Rachel Zoe som en fransk gås och sedan skicka henne i terapi så hon lär sig att acceptera sig själv och slutar lägga sina egna viktissues på andra och kalla det ”jobb”. Ungefär så.

Om ni undrar varför jag uppdaterar så dåligt så beror det på att jag läser den här. Det tar lite tid att plöja en hel bok på dataskärmen. Igår kväll inspekterade min kille mina ögon. De såg trötta och rödkantade ut. Min rygg är också lite dålig efter för många timmar i upprätt ställning. Men vad gör man inte för att få läsa lite om vad som pågår i Edwards huvud?

Oj, vad snabbt den här helgen gick. I lördags färgade jag mitt hår och begav mig sedan till Telefonplan för att egentligen gå på Konstfacks julmarknad, men där var så mycket folk som jag gick direkt hem till min syrra och drack glögg tillsammans med en bunt andra vänner. Efter glöggen gick vi tjejer och köpte mat, gick hem igen och åt och drack vin. Sedan gick jag och Anna ut. Vi skulle till Bangers på Marie Laveau för dansa till britpop. Det började bra med Geraldine – Glasvegas, Such great hights – The Postal service och Hush – Kula Shaker. Sedan gick gäst-dj:n på. Han spelade house. Vi hatar house. Och man kan bara skämtdansa nittiotalstechnodansen en begränsad tidsperiod för att vara rolig. Så vi satt och blev sura i den kassa musiken. Anna sa något surt om att man borde få inträdet tillbaka och jag trodde att hon menade allvar och började gå mot dörren för att leka Sverker i Plus. Som tur var hade Anna snabba reflexer och stoppade mig. Sedan drog vi hem och nu har båda väldigt ont i halsen vilket jag tror är den dåliga musikens fel – den var liksom så kass så att vi fick ont i halsen. Jag hade med mig kameran och tänkte fota flitigt men glömde liksom bort det och hittade enbart det här fotot där jag står väldigt stel och koncentrerad och försöker få med den nya hårfärgen.

Okej. Är riktigt besatt nu. Typ autistiskt besatt.

Nu har jag äntligen klippt mig. Jag har planerat denna hårklippning varje dag i exakt tre veckor men inte kommit iväg förrän nu. Lite lång startsträcka där. Tyvärr hamnade jag hos en sadist som kammade mitt långa trassliga hår med en minikam och drog som att det inte fanns en morgondag. Han slog också borsten i skallen på mig ett par gånger under hårföning. Jag upptäckte att jag satt högröd i skallen och grimaserade under den omilda behandlingen. Särskilt spännande blev dock inte min nya frisyr – enbart några centimeter kortare och snyggare. Bra så. Nu är det bara infärgning av rötterna kvar men det sparar jag tills i morgon. Nu roar jag mig med att läsa mina gamla dagböcker från gymnasiet. De är skrivna exakt som en blogg med fantastiska referenser (tex: ”han lutade sig över bardisken iklädd en röd Fred Perry-tröja till tonerna av Lovesick med Broder Daniel”). Mycket roande.

Som ihärdig gammal feminist får jag först tacka för peppen och sedan tacka för fredagsgapskrattet dessa tidningsurklipp gav mig. Jag älskar den här typen av insändare. Jag klippte ut någon i samma stil för några år sedan och skrattar typ ihjäl mig när jag börjar tänka på den. Det blir så extremt absurt när 1950-talsvärderingar hamnar i vår tid. Så komiskt!

Okej – så här funkar jag: Om jag läser en bok (eller jag läser ju alltid så vi kan skippa ”om”) så kollar jag alltid upp varenda plats i boken som jag inte är helt säker på var den ligger. Jag slår upp min gamla vapendragare ”Google maps” och letar upp stället i boken, kör satellitbild och zoomar in. Har jag tur finns det gatuvy också så jag kan ta mig en fiktiv promenad i området. Sedan googlar jag fram stället, ser hur många invånare som finns och avslutar sedan med en hederlig bildgoogling så jag ser hur det ser ut där. Sedan är jag klar. Först då får jag den bilden som författaren vill förmedla helt klar för mig. (Om en bok utspelar sig runt Odenplan en stormig höst behöver jag inte direkt googla – då fattar jag direkt). Bilden nedan förestället skogarna runt det lilla samhället Forks i staten Washington där boken Twilight utspelar sig. Och plötsligt förstår man författarens överdrivna adjektiv om grönt och mossbeklätt, liksom!

Låt som jag på allvar lyssnar på just nu för att komma i julstämning – se nedan. Favoritdel i videon: när barnkören knackar på och sjunger, Justin Hawkins dirigerar och sjunger överstämma och säger: ”Come on kids”. Japp.

Jag sitter här och funderar över IPRED-lagen. Jag hörde nämligen på nyheterna att 1,6 miljoner personer i Sverige använder sig av något fildelningsprogram. Om vi då tänker att vissa av dessa personer delar hushåll med någon eller några till så får vi en ganska hisnande siffra.

Internet slog igenom i början av 1990-talet. Den äldre generationen – dvs de som satt på höga poster i skiv- och filmindustrin, tidningar, i politiken etc ryckte på axlarna och avfärdade internet som en fluga. (Tror ni att Expressen ångrar beslutet att inte finnas på nätet från början idag?). Sedan sattes internetbollen igång att rulla. Kreativa kids fixade fram fildelningsprogram och snart fanns ett sådant nedladdat i varenda hem.

Så ser verkligheten ut idag. Jag förstår att musik- och filmbranschen är tokiga på att folk laddar ner deras saker men samtidigt har de varit otroligt trögtänkta i många år. Nu finns den fantastiska musiktjänsten Spotify där man lagligt kan streama musik. Tänk om skivbolagsbranschen hade tänkt lite utanför sin fyrtiotalistlåda i början av nittiotalet och fixat program där alla kunde streama deras musik för en billig penning (exempelvis olika priser med eller utan reklam). Då hade folk inte orkat sitta och ladda ner – om tillgängligheten hade funnits på skivnbolagens hemsidor. Likadant med filmbranschen.

Det jag menar är att musik– och filmbranschen helt enkelt får se sanningen i vitögat – de har förlorat första ronden men borde kanske använda lite kreativa hjärnor för att komma på nästa drag. Att stifta en lag som sätter oss i en tidsmaskin tillbaka till 1991 är ju absurt. Det är ju som att uppfinna bilen men sedan stifta lagar om körförbud. Att stoppa verkligheten och framtiden på ett sådant här sätt låter precis som något ett gäng kostymgubbar i sextioårsåldern utan koll på internet har kommit på. Jag hade gärna betalat för filmer och tv-serier. Men det betyder inte att jag tänker gå till videobutiken och hyra en film när internet finns. Been there, done that på åttiotalet. Nu – ge mig filmer och musik omgående på dataskärmen så pröjsar jag.