Jag tänkte ringa mamma på jobbet men såg då den här artikeln och insåg att det kanske inte är läge att ringa och störa på akuten just nu.

Ja, jag vet att jag tjatar om Britney Spears – men det finns ingen stjärna som jag tycker är så fascinerande som hon. Hårt drillat barn blir superstjärna med kysk image, bryter sig loss och blir white trash, börjar droga, åker fast för rattfylla, håller sitt barn gisslan, åker in på psyket och gör numera comeback. Jag ville bara visa på skillnaden i hennes framtoning. Det översta fotot är ett paparazzifoto taget för ett par år sedan – under hennes white trash-period. Det understa är taget idag i Paris. Kolla skillnaden! Helt otroligt!

Här har vi haft en trevlig kväll. Vid fyra dök en av mina bästa vänner Paula upp som gör en liten mellanlandning i Stockholm mellan Köpenhamn och Mexiko. Vi drack glögg, åt pepparkaksmuffins och blev nostalgiska. Vi plöjde igenom mitt fotoalbum från Frankrike där vi bodde tillsammans. Ta en titt här för att se delar av min klädsel på den tiden. Man kan säga att Paula var i samma klass vilket gör att det där albumet är sjukt roligt. Allt vårt porslin i vår lilla lägenhet var i färgglad plast. Ja, hela inredningen var som ett nedstamp i ett framtida museum som vill skildra slutet av nittiotalet på det mest extrema sätt. Sedan stack Paula och då började jag laga potatisgratäng till de två perfekta bitar oxfilé som min kille hade köpt. Vi drack ett urgott vin som inhandlades förra helgen på det lilla vinsystembolaget i Hötorgshallen. Sedan kollade vi på senaste James Bond och babblade om veckan. Jag avslutade med en liten skvätt mandellikör och nu gick min kille till sovrummet för att knoppa då han imorgon bitti ska köra racingbil med sina polare.

Den här bloggen tycker jag är fin. Det är befriande att läsa en blogg om föräldraskap som inte är kantad av moralpredikningar eller tillrättalagda glossiga foton för att visa upp någon löjlig yta. Den här bloggen är kärleksfull, välskriven och rolig. Hellre en pappa som blir utkastad från Debaser än en mamma som går i taket när det kommer nya rön om att det är okej att dricka ett glas vin om man ammar.

Jag är av några anledningar lite engagerad i ett tjejtidningsforum sedan några veckor tillbaka. Där diskuteras det flitigt kring killar och skönhet och andra ganska  stereotypa ämnen. Något som satt mig en aning ur balans är de bakåtsträvande idealen som dessa 19-22-åringar verkar stödja.

Till exempel diskuterades det vem som skulle betala notan på första dejten. Majoriteten tyckte att det var helt självklart att det skulle vara killen som automatiskt öppnade plånboken, annars var det liksom en kass dejt. Jag skrev ett inlägg där jag ifrågasatte tjejernas 1800-talssyn på relationer. Jag undrade mest varför de ville starta en potentiell relation fullkomligt ojämställt och hur de sedan trodde att en relation skulle kunna bli jämställd senare. Men visst – de tjejer som vill städa, diska, laga mat och ta hand om sin pojkvän à la 1950-tal kan ju också åtnjuta förmånen att bli bjudna på dejterna.

Själv föredrar jag varannan öl för att sedan ha en 2000-talsrelation med delade sysslor och ömsesidig respekt. Efter jag hade skrivit det där inlägget höll alla med mig och diskussionen dog ut. Med andra ord – att få folk att börja tänka är starten på jämställdhet.

Sedan är det skämmande hur dessa unga tjejer ställer sig till feminism. De tror på allvar att man inte kan vara feminist om man gillar smink och mode. Som att jämställdhet mellan könen sitter i en jäkla mascara. De tror också att feminister är sådana som inte rakar sig under armarna och vill låsa in män i burar (jo, de skriver så!). Jag trodde dessa åsikter var förenat med fyrtiotalistmän som vill visa sin makt.
Vad har hänt? Varför tänker inte unga tjejer längre än näsan räcker? Varför är de så rädda för feminister?

Britney Spears gjorde sitt första uppträdande efter mtv-katastrofen 2007 i Tyskland igår. Jag blev faktiskt lite besviken. Jag trodde att det skulle bli en riktigt kick-ass-performance men istället väljer hon de där alldeles för höga klackarna vilket gör att hon inte kan dansa ordentligt. Det var ju utan tvekan bättre än totalhaveriet på mtv men samtidigt inte så bra som jag hade hoppats på. Lite lamt, lite tamt, lite för okoordinerat och oengagerat. Vad säger ni själva?

Jag har kommit fram till en sak. Jag lyssnar bara på musik när jag är på gott humör nuförtiden. När livet känns deppigt och man är nere vill jag bara ha en oändlig tystnad – inga distade gitarrer, inga telefoner som ringer, ingen volym på tv:n, ja ni fattar hur jag menar. Jag vet inte hur många underbara skivor som jag genom åren har pajat för mig själv genom att repeatlyssna på dem när man är under isen. Och musik fungerar som dofter. När jag hör en viss låt som jag en gång älskade kan jag känna hur ångesten trycker över bröstet och tårarna stiger i ögonen bara för att just den där låten får oceaner av dåliga minnen att skölja över mig. Så istället undviker jag att lyssna på alla de där älskade albumen från den ena eller andra perioden av kassa livssnuttar. Därför lyssnar jag nu bara på musik jag gillar när jag är glad vilket gör att jag för alltid kommer att kunna förknippa de bra albumen med glädje. En liten grej man lär sig när man blir äldre, tydligen.

Trots att jag ännu inte ens har hunnit se filmsnackisen Twilight så går det ändå inte att förneka Robert Pattinsons snygghet. Herregud – nog för att han var söt som trollkarl i Harry Potter men att man kan bli så hawt på så få år är ju chockerande. Nu är ju pojkvaskern bara 22 så tänk hans storhet om, säg fem år. Nu kan ju stackars Chuck Bass se sig om efter något nytt – för coolaste och hetaste unga skådisen är inte längre han.

Snart är det ju jul och då måste man välja ut vilka julsånger man vill lyssna på. Tyvärr är det ju så att de flesta populärkulturella låtar som försöker sig på julsångsgrejen blir ganska töntiga.

Ett undantag kan var 1984:s Band Aid – Do they know it’s christmas? Den spelades ju in av den dåvarande musikeliten i England och Irland på initiativ av Bob Geldof. Han samlade ihop sina allra kändaste kollegor och fick 24 timmars studiotid donerad. Samtidigt som stjärnorna spelade in låten passades också videon på att spelas in så båda kunde släppas direkt. Boy George var den som trillade in sist (en timme till tiden gick ut) i studion efter att ha blivit väckt av Geldof via telefon och sedan blivit satt på ett Concordplan från New York (där han var på turné med Culture Club) och flugen till London. Allra först spelades den sista kördelen av låten in och då hade de kallat in världspressen som fotade som galningar när artisteliten droppade in – en efter en till studion. På så sätt fick de publicitet redan dagen efter inspelningen och när singeln väl släpptes så slog den såklart alla tidigare rekord. Över tre miljoner sålda singlar och förstaplats i fem veckor. Pengarna gick oavkortat till insamlingen och efter ett gräl med Margaret Thatcher fick de även bort momsen på just dessa singlar.

Det som slår mig allra mest är hur snygga alla var! Skitkaxiga, fluffiga frisyrer – överdimensionerade collegetröjor och snygga jackor. Till och med den annars töntiga Sting är lite het. Snyggast: Bananarama och utan tvekan überheta Paul Weller (innan han fick ålderskomplex och började skaffa stripig lugg och slingor).

Okej. Jag trodde att jag var extremt allmänbildad. Ni vet – jag brukar vinna alla jeopardysällskapsspel, kunna förklara allt från Kubakrisen till halveringstid på de vanligaste läkemedlen – räkna upp alla Afrikas länder i geografisk ordning och ge teoretiska resonemang som förklarar bakgrunden till första världskriget och så vidare. Så sitter jag här och kollar min statistik till min matblogg och går igenom hur många i USA som läser den – stat efter stat. Då börjar jag fundera över vilken stat Washington D.C tillhör. Och jag kom inte på det. Det enda som tickade i mitt huvud var ”District of Colombia”, ”Maryland” och ”Virginia”. Nu vill jag testa er läsare – vet ni vilken stat Washington D.C ligger i? Och lova att inte googla fram det för det räknas som fusk i det här sammanhanget. Jag vet svaret och delger er det imorgon.