Det snöade tydligen i Stockholm i morse. 

Men eftersom jag alltid sover för länge (tänk en tonårs-Pete Doherty så har ni en bild av mina förmiddagar) så missade jag givetvis detta mirakel/katastrof. 

Fast det vågar jag inte säga till någon, för jag är så fruktansvärt rädd för att få frågan:

”Men gud, hur länge sover du egentligen på dagarna?”

Så i dag har jag sagt kanske 20 gånger:

”Helt otroligt med den här snön i morse! Man tror inte att det är sant i maj!”.

Detta bara för att förekomma alla som eventuellt skulle kunna döma mig.

Jag gör ett experiment just nu. Tanken är att jag under hela den här veckan enbart ska äta mexikansk mat till midag. Normalt sett äter jag det bara fyra dagar av sju men den här veckan ska bli en 7/7.

I dag gick jag ner till personalmatsalen i Schibsted-huset alldeles själv. Mitt middagsgäng var splittrat på grund av olika jobb och jag hittade ingen att äta med.

Det är ju sorgligt i sig.

Gick förbi några från rättsredaktionen och fattade beslutet att vi inte är på middagsrelationsnivå ännu. Rättskillarna – de är som en blandning mellan rektorsexpeditionen och värstinggänget. De sitter bland välsorterade domar i ett eget rum och sysslar med något svinfarligt antagligen.

I stället dukade jag upp tortillas, gräddfil, riven ost och började sedan skära väldigt många olika grönsaker på några assietter. Jag placerade ut skedar och långkokt chili, extra servetter och gud vet allt. Till slut satt jag själv vid ett bord mitt i en äkta tacofiesta och stirrade in i en vägg. 

Några medarbetare på Svenskan satt en bit bort och skrålade något om sport och skrattade högt.

Jag var den mobbade flickan med den absurda maten.

Då läste jag lite om bin Laden i dagens tidning och kom på mig själv att dra några finurligt formulerade skämt i huvudet. Jag svarade mig själv på ett riktigt witty sätt, om jag får säga det själv. 

Började skrocka. 

Detta var antagligen början på slutet på min sociala karriär på min arbetsplats.

Min kollega Helena intervjuade Eric Saade i veckan. Nu i helgen gick det – i mina ögon kanske roligaste citatet i världshistorien (i konkurrens med TV4-Davids hysteriskt tråkiga citat allra sist i det här knäcket).

Artikeln handlar om att Saade och hans tjej Molly bor på hemlig adress med tanke på att deras fans annars häckar i trappuppgången:

Nu kommer vi till det roliga:

Eric Saade kommer i från Kattarp. Själv växte jag upp två kilometer därifrån i grannbyn Hasslarp. Jag och Saade har till och med pratat om våra byar med varandra. 

Lite kuriosa om Kattarp:

706 invånare i trevliga villor. Byn ligger idylliskt placerad bland kilometerlånga åkrar och gulliga bondgårdar. Hagar med kor och hästar omringar samhället. Lägenheter existerar inte. Däremot en vitkalkad bykyrka och en gammal fin skola (där både jag och Eric Saade gick våra första sex år i skolan).

Var någonstans är detta en beskrivning av ett getto?

Jag som trodde att en förort åtminstone krävde några miljonprojektshus, gäng med vapen och urbana dekorationer som exempelvis några trafiksignaler.

Här är en bild på Kattarp – döm själva.

Men det kanske är bättre för ens image att kalla sig ”förortsunge” än den bonnaunge man egentligen är?

*börjar skriva en generationsroman om min hårda uppväxt i förortsgäng där folk tatuerade tårar under ögonen för hur många de hade mördat borta vid sockerbetsåkern*

Ovanstående skrev jag alltså den 12 april. 

Det enda jag har bloggat om sedan dess är photobooth-bilder på mina fula kläder. 

Hur lär man sig att orka med sig själv över huvud taget?

Det enda minne som består efter vigseln (som jag hetstittade på mellan hårborstning och mascarakladdande) är den osannolika dekorationen av Westminster Abbey.

Hur tänkte man när man släpade in en hel liten skog som man surrade fast mellan kyrkbänkarna?

”Nu har björken slagit ut – låt oss hugga ner femtio träd och slänga in lite här och var i kyrkan!”

Inte för att vara negativ – men det såg helt sjukt ut. 

Som att man ville få in en trolsk ”Sagan om ringen”-atmosfär för att ”lätta upp” styltigheten som uppstår när hela Europas kungahus samlas för lunchbröllop.

Om det hade varit ett höstbröllop, skulle de då ha placerat ut Finluden stensopp, Knölchampinjon och Stolt fjällskivling och dekorerat golvet med konstnärligt utplacerade höstlöv?

Eller om det hade varit ett vinterbröllop, hade de då…. okej, jag slutar nu.

Pratade i telefon med ”Big brother”-Annie i går och frågade hur det kändes att kolla på alla klipp nu efteråt.

Hon: Nja, det är ju alltid lite tufft att se vad folk sa bakom ryggen på en inne i huset.

Jag: Gud, det förstår jag verkligen! Det är ju det ALLRA bästa här ute i verkligheten – att man i princip aldrig behöver höra vad folk säger om en eftersom det inte filmas!

Hon: Eh, nja… okej.

Med andra ord: det bästa med att komma ut ur huset är INTE att slippa vara fängslad med svinkonstiga människor som super, ligger, skriker, bråkar, heilar etc. Eller att få stiga upp när man vill, äta vad/när/hur man vill, gå på stan och shoppa trasor, surfa på det underbara nätet, sms:a med folk man känner, röra sig fritt utomhus, inte filmas i duschen, välja sitt eget umgänge, ja osv. 

Det bästa är att här ute kan folk snacka skit om en utan att man behöver höra det.

Alltså?

Herregud, vad jag tycker att J. Lo är ursnygg i ”On the floor”-videon. Exakt den frisyren och hårfärgen och sminkningen vill jag ha nu. (Känner en dragning åt jumpsuiten i silver men passar eventuellt den).

Egentligen är min riktiga hårfärg snarlik, men projektet att avfärga ett vitblont hår (via grått, blått och grönt som det brukar bli) känns inte hanterbart just nu.

Det jag älskar mest: 1999-blinkningen till kalla blonda slingor i brunt hår. Har inte sett det sedan Britneys ”Oops I did it again”-videon. 

Och SOM jag älskade Britneys hår då. Typ satt med öppen mun och dreglade framför MTV.

Ett exempel på att man blir fullständigt skadad när man jobbar på nöjet:

När jag flyktigt ögnade igenom ettan på Aftonbladet.se fick jag en chock när jag såg att ”Big brother”-Jimmy hade släppts från Guantanamo.

”Hur kunde jag inte ha den här storyn först?”

Osv.

Dagens ”stil”:

En jättejätteäcklig docka man hittar på en vind som man rensar ur för att en avlägsen gammelfaster plöstligt dog. I samband med att man hittar den jättejätteäckliga dockan (anno 1874 – går att läsa på en vattenstämpel i ryggslutet) i en kista upptäcker man också en svinvidrig bok i mörknat läder där det står häxaktiga förbannelser osv.

Med andra ord: puffig svart goth-kjol och svart kofta med stora vita spetsar.

(Gick förbi Aftonbladets glasfönster där spegelbilden reflekterades, fick syn på mig själv och skrek till av panisk rädsla. Någon på samhällsredaktionen kan ha himlat med ögonen).

Jag köpte ett par leggings i fejkskinn. Tänkte att det kunde kännas ”ungt och tufft” osv.

Sedan kommer jag på mig själv med någon skinnjacka, vitblonderat hår och ”mycket svart” runt ögonen. 

Vad är det för stil jag försöker skaffa?

Om jag inte hade varit livrädd för och verkligen avskytt ”övervintrad hårdrockstjej”-stilen så skulle jag inte bli chockad om jag helt plötsligt såg ut som Andreas Carlsson på armarna och fingrarna.

Typ köper dödskallar i metall för 48 000 kronor och pyntar mig.