Under semestern gav jag mig på Dennis Lehanes fristående romaner efter att ha blivit så förälskad i Kenzie-Gennaro-serien tidigare i somras. Den bästa tyckte jag var Patient 67, eller Shutter Island som originaltiteln lyder. På Wikipedia beskrivs boken så här:

”Boken handlar om kriminalaren Edward ”Teddy” Daniels som, tillsammans med sin nyblivna partner Chuck Aule, skickas till ett hårdbevakat mentalsjukhus på ön Shutter Island utanför Boston. De är där för att undersöka försvinnandet av en mentalsjuk mördare, Rachel Solando, som tros befinna sig någonstans på ön. Samtidigt som en orkan sveper över ön sker oanade händelser, och Teddy börjar få svårt att skilja på lögn och sanning.”

Patient 67 innehåller allt det där som gör att man tycker om Dennis Lehane; rappa dialoger, rätt stämning och ett lätt, nästan flygande språk. Däremot är både miljö och tidsepok annorlunda vilket bara fungerar bra. Just nu är jag irriterad över att premiären av filmatiseringen av boken har skjutits fram från oktober till februari. För det kan inte direkt bli fel med Martin Scorsese som regissör och Leonardo di Caprio som Teddy Daniels. Ta en titt på trailern så är ni nog beredda att hålla med.

Jag är i grund och botten en gitarrälskande person men under nittiotalet var det fullständigt omöjligt att inte påverkas av den lavin av kommersiell elektronisk musik som drog fram. Här har jag plockat fram ett gäng låtar som jag tyckte extra mycket om under nittiotalet som liksom låg utanför det jag egentligen gillade:

Little Wonder med David Bowie från albumet Earthling, en drum n’ bass-doftande historia som tyvärr är lite väl lång för sitt eget bästa men de första två minuterna – oh my god!

Hey Boy Hey Girl med brittiska The Chemical Brothers (som jag älskade). Fortfarande dör jag om jag hör den här låten ute. Ett mästerverk.

The Prodigys bigbeatlåtar var lika vanliga på ett nittiotalsdansgolv som kineser i Kina. Min favorit var Smack my bitch up (hittar ej officiella videon som Jonas Åkerlund gjorde men jag antar att den är censurerad då verkligen hela texten och videon handlar om kvinnomisshandel, vilket på sitt sätt är helt SJUKT att jag tipsar om här. Dock är låten så fruktansvärt bra så jag kan inte låta bli. Mitt tips: skit i texten).

Slutligen gillade man såklart Fatboy Slim to bits. Praise you är ju numera en modern klassiker sedan Spike Jonze gjorde den oförglömliga videon som danslärare på en bio där det genomförs en typ av flash mob. Den här dansen försökte alla lära sig 1999 på varenda fest värd namnet.

Igår hade vi en fin (men alltför kall) kväll. Skoja att man råkar bli van vid 34-gradig värme efter ett par veckor i Spanien. Men åter till sak. Min fina syrra hade födelsedagstillställning hemma hos sig – drinkar, quesadillas, crostinis med olika sorters tapenade (min favorit var den nyskapande paprikasorten från något avancerat italienskt märke), blandat med iskallt vitt och en spotifyplaylist filled with LOVE. Det var There’s no other way med Blur, New Order, MGMT, The Cure, Independent love song med Scarlet (lyssna om du kan, se nedan), blandat med urdåliga spanska hits som av tradition alltid har en koreografi vilken flitigt genomförs av gamla som unga i spanska byar (och storstäder också). Vi körde självklart alla de spanska hitsens danser så bra vi kunde vilket genererade fasa/skratt hos andra gäster.

Sedan gick vi ut till Debasers uterservering där jag även fick träffa en saknad Popjunkie. Där var det trångt men roligt. I alla fall i början, för efter ett tag frös man ihjäl. Då åkte jag helt enkelt hem.

Ikväll ska jag till min syrra igen då det är idag hon fyller år. Mumsig middag och födelsedagspresenter.

En av mina all time favoritlåtar i balladgenren

Det finns ett alldeles underbart ställe i vår spanska by som öppnade för ett par år sedan. Det är en liten dröm i råbetong och glas, en gourmetrestaurang och beach club-aktig uteservering precis vid hamnen där det serveras varenda smarrig drink som tänkas kan. Ungefär varje kväll hänger vi där och tar något att dricka och gång per semester går vi dit och äter. I år såg det ut så här:

Amuse bouche i form av grönsakskräm, oxfilétournedos med gula kantareller, grön sparris och salladslök och slutligen en chokladdröm med vitt och mörkt choklad”pulver”, kaka, glass, valnötter, pistagesås och silvergaller av socker.

Jag råkade sitta uppe lite väl länge igår. Tiden försvann när jag satt och kollade bortklippta scener och intervjuer med Robert Pattinson från Twilight-bluray-DVD:n som min kille hade köpt i present till mig. Således ställde jag alarmet. När det ringde var jag så död som en människa kan bli. Min morgontrötthet är outhärdligt. Mitt morgonhumör likaså. Jag är knäpptyst i några timmar och blir tokig när folk försöker kommunicera med mig. Nu har jag dock ätit frukost och stirrat in i datorn tillräckligt länge för att kunna formulera ord. Tror jag ska säga något till min kille.

Vi var en runda borta på Skånegatans Block Party. Det som innan kändes pepp försvann ganska snabbt när vi väl anlände. Nog för att det var mycket folk (stereotypt hipsterklädda) men jag förstod inte eller missförstod arrangemanget. Jag hade nämligen någon slags bild i huvudet av minifestival i kvartersanda. Och i mitt huvud borde det innebära avstängd Skånegata, uppbyggda barer på gatan, eventuellt långbord och ett par utomhusscener på asfalten. Men nej. Det var lika tajt med parkeringsplatser som vanligt och bilar, bussar och taxibilar krypkörde fram mellan folksamlingarna. Banden spelade inne på barerna som självklart var klaustrofobiskt trånga. Om man nu var en av de som överhuvudtaget lyckades tränga sig in. Inte en utomhusbar så långt ögat nådde. Det enda som skiljde Block Party från en vanlig lördagkväll var att det fanns färgglada flaggor i gatlamporna och att det var fler folk som gick omkring. Plus att man på lördagar inte blir brutalt uppknuffad på trottoaren för att man står med en öl i handen nedanför trottoarkanten när uteserveringen är för trång.

Själva konceptet är ju utmärkt. Frågan är varför de inte tog det hela vägen.

Min syrra Mia är oftast väldigt rolig. Jag vet inte om ni läser hennes blogg. Här är i alla fall adressen. För att få en liten glimt av hennes personlighet kan jag tipsa om fotona nedan. Jag antar att jag inte behöver säga vem av tjejerna som är hon.

Mia när hon berättar en anekdot. Helt vanligt.

Insåg i Spanien att jag behöver en ny mobiltelefon. Den jag har nu har liksom slitits sönder. Idag strosade jag in på min mobiltelefonbutik och spanade. Ingen telefon fångade mitt intresse. Istället gick jag hem och började gratismobiltelefonshoppa i min killes heliga altare (a.k.a ett vanligt skåp innehållandes allt Apple någonsin har producerat). Där fanns en iPhone som han inte använde längre (han har liksom redan hunnit byta upp sig till en ny) som jag gärna fick ta över. Nu sitter jag med tungan utanför munnen och koncentrerar mig på att skriva sms med ovant tangentbord. Mycket praktiskt, hela den här lösningen.

Jag älskar som bekant Magdalena Ribbing och hennes etikettsblogg på dn.se. Ibland får både frågorna och svaren mig att gapskratta och andra gånger lär man sig eventuellt något om bordsplacering, tackkortskrav och så vidare. Idag läste jag den här frågan:

”Var på en enklare måltid hemma hos en kollega som bjöd på lådvin. Obetänksam som jag var så tackade jag nej med orden ”Tack men jag dricker inte lådvin”. Efteråt insåg jag att värdinnan tog illa upp men vad skall man säga?

Tacksam för förslag på lämpliga undanflykter.”

Det är när jag inser att den här typen av människor existerar som jag börjar ifrågasätta allt från demokrati till rätten att skaffa barn. För hur pinsamt felriktat snobbig får man lov att bli? Om man blir bjuden på något så äter man eller dricker man det. Om man inte dricker alkohol är det bara att be om vatten. Men om problemet ligger i att man är för fiiiin för lådvin så borde man börja se om sitt eget hus. Klass, stil och uppförande bygger just på att vara artig, anpassa sig efter den situation man befinner sig i och hålla god min. Att göra som den här lådvinssnobben är raka motsatsen till det. Med andra ord är personen i fråga en riktig white trash rent stilmässigt men kostar ändå på sig att leka snobbig med att avböja lådvin. Herregud, ge dig ut och res, träffa lite folk utanför din trångsynta bekantskapskrets (om du mot förmodan har någon kvar) och kom tillbaka med lite mer insikt.

I vår lilla lägenhet är vårt största problem förvaring. Husen som byggdes kring sekelskiftet är ungefär raka motsatsen till det som sedan dök upp och kallades funktionalismen. Funkislägenheter (och deras nyare lillebröder) är ju oftast utrustade med hur mycket platsbyggda garderober och skåp som helst. Under sekelskiftet hade man antagligen inga ägodelar så då tänkte man inte i den typen av banor.

Vi har i alla fall två garderober av det slag som ofta återfinns i äldre hus: en dörr i hallen med gammeldags nyckel och en i vardagsrummet som numera är ombyggd till mitt kontor (ja, jag bloggar från en garderob). Den förstnämnda har dock länge varit en soptipp med risk för gigantisk lavin när man öppnar den.

Idag fick min kille en idé och ritade skalenliga figurer på tjockt arkitektpapper under visst mumlande. Sedan drog han till IKEA och kom hem med två bokhylleliknande metallkonstruktioner. I all hast byggde han ihop dem och efter en tömning av garderob och påfyllning med nya förutsättningar har vi numera en väldigt liten walk-in-closet. Och den är inte ens full.

Små steg för de flesta – en månfärd för oss.