I måndags tog jag tåget från min spanska by till Barcelona. I centrala Barcelona finns tre stora stationer. Den första som tåget stannar vid heter Sants och är en trist, gigantisk historia med spår under jord. Dessutom ligger den i något så tråkigt som finanskvarteren vilket gör att jag i princip aldrig hoppar av där.

Nästa station heter Passeig de Gràcia och ligger under avenyn med samma namn som på alla sätt är en av de pampigaste i hela staden, kantad av Gaudís vackra byggnader. Stationen däremot är ett litet helvete bestående av två perronger sju meter under tågets dörrar vilket innebär att man måste genomföra det berömda ”Passeig de Gràcia-lyftet” med resväskan som ofta genererar ryggskott och sängliggande. Dessutom håller stationen en jämn temperatur på ungefär 53 grader oavsett tid på dygnet. Informationstavlorna skulle få en avlägsen bystation i Azerbaijan att skämmas om det vore år 1955. Nu är det bara ytterligare en skandal att läggas till resten av nackdelarna med ångeststationen.

I måndags skulle jag lyckligtvis åka till slutstationen – Estació de Franca (ber om ursäkt för att jag inte lägger till cedillan, har ej tangentbordssiffrorna inkopplade). Denna dröm till station renoverades lagom till världsutställningen 1929 och är ett gytter av klassisk stil med art déco och modernistiska detaljer och ger mig samma känsla som Gare du Nord i Paris och till viss del spårområdet på Hovedbanegården i Köpenhamn.

Det är den här typen av stationer som får mig att älska resandet. Jag föreställer mig alla de möten, alla de avsked som har utspelat sig just här under det enorma välvda glastaket. Kvinnor som vinkat farväl till sina män som drar ut i inbördeskriget och aldrig kom hem igen. Familjer som återförenats på just den plattformen jag drar min resväska på. Ja, ni förstår. Jag stod där med min packning och bara uppfylldes av de där historiens vingslag fram till någon som såg ut som en potentiell ficktjuv frågade om jag behövde en vägbeskrivning.

(Att jag sedan när jag kom ut på avenyn utanför och skulle ta en taxi till mitt hotell fick ett hånfullt svar från taxichauffören: ”Raring, tror du på allvar att jag tänker göra en U-sväng här för att köra dig 500 meter till dit hotell?” snabbt väcktes ur mitt dagdrömmeri. Istället fick jag dra min 25 kilo tunga resväska över knagglig gatsten i 34 graders hetta och dök upp i incheckningsdisken som om jag vore nyduschad.)

Som vanligt när det är semester har jag läst många böcker. Den allra bästa var inte oväntat Hanne-Vibeke Holst avslutning i trilogin om kvinnor i danska socialdemokratin (Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret). Boken har fått lite halvtaskig kritik där den i sämsta fall har kallats för ”Wikipediaroman” då Holst gärna gräver ner sig i en massa research om de saker hon berättar om – inte helt olikt det grepp som Stig Larsson använt sig av i Milleniumtrilogin. Personligen är jag barnsligt förtjust i just den där typen av ovidkommande utbroderingar och sväljer det med hull och hår. Jag antar att det är en smaksak. Om ni inte har läst de två tidigare böckerna i serien så kan det vara att rekommendera trots att Drottningoffret fungerar halvokej även som fristående roman. Slutligen vilja tipsa om Holst tidigare trilogi – den om journalisten Therese Skårup (Thereses tillstånd, Det verkliga livet och En lycklig kvinna) som jag tyckte var helt underbara när de kom i slutet av nittiotalet.

Min sista natt i Spanien tillbringades alldeles ensam på ett hotell i Barcelona. Det börjar nästan bli tradition då jag gjorde exakt samma sak förra året. Det är ett ganska bra sätt att slussas tillbaka till verklighetens Sverige: att lämna byn, en lägenhet med sex personer, massivt umgänge med alla möjliga varenda dag och kväll och ensam ta tåget upp till storstaden. Då är man fortfarande kvar i Spanien (som varje sommar är lika svårt att lämna) men får lite lugn och ro att samla tankarna efter härlig semester och förbereda sig på att komma hem. Sedan får man automatiskt underbar shopping, mysiga restauranger, utmärkta barer och liksom den där känslan som just Barcelona sprutar ur sina varma, gotiska porer.

Den här sommaren blev det ett litet hotell på Calle Ample, en fantastisk liten gata långt ner i gotiska kvarteren men barer och restauranger som avlöser varandra. Först fick jag ett rum med balkong mot just Calle Ample men eftersom det var problem med låset fick jag byta till baksidan som vette mot minigränder och utsikt över indiebaren Manchester. Middag intogs snett över gatan på Boga – en trevlig liten italienare.

Utsikt från mitt första hotellrum – med utsikt över restaurangen där jag åt alldeles själv förra året.

Utsikten från det hotellrum jag slutligen sov i. Längst bort i gränden på det sista fotot ligger Manchester bar.

Vi bor precis vid korsningen Götgatan/Ringvägen som råkar vara något slags Mecka för utryckningsfordon då Södersjukhuset ligger en bit bort och med all sannolikhet allt annat i utryckningsbranschen också. Normalt sett tror jag inte att uttryckningsfordon får lov att slå på sirenerna efter 22.00 eller liknande men jag antar att vår korsning är så pass trafikerad så de har fått dispens. Därför ackompanjeras alla våra middagar, filmkvällar och samtal med högljudda tutningar av alla de slag.

Under kvällen har det dock slagit alla rekord, säkert fyra olika sorters tut har kunnat urskiljas ur ljudbilden (vilket jag antar beror på fordon) och om jag hade orkat hänga ut genom fönstret hade jag antagligen sett en karavan av allehanda polisbilar, ambulanser och gud vet vad.

Min första tanke i den kakafoni av ljud som ödelade vårt filmtittande var att kolla upp vad som hade hänt. Niklas svepte fingret över laptopen men inga hejdundrande nyheter hade kommit upp på någon av de stora tidningarnas sajter. Vi skämtade lite om att jag borde skaffa en polisradio, nyfiken som jag är.

Men nu tror jag att jag har löst fallet. Ett mord i Nacka där det enligt uppgift är ”full styrka med tekniker och allt”. Jag visste att det var något större än en vanlig bilkrock.

Kommande helg i Stockholm bådar gott. Mitt program innehåller ungefär exakt de aktiviteter som gör att jag kommer ihåg varför jag en gång för länge sedan flyttade till just huvudstaden: utbudet.

Fredag:

-Grolsch Block Party

En gatufest på Skånegatan från 17-22 med efterföljande fester. Massor av band spelar och eftersom gatan råkar bestå av massor av bra barer och restauranger lär stämningen bli hög. Sponsorer i form av Vice lär höja hipsterfaktorn.

-Allsång på Debaser

Den traditionsenliga indieversionen av Allsång på Skansen med Catti Brandelius som Anders Lundin och Weeping Willows som husband. Klockan 21-03.

Lördag:

-Smaklust

En jättestor matmässa i Tanto med provsmakning, 15 restauranger och mathantverk från hela Sverige. Klockan 10-21.

–Födelsedagscocktailparty hos min syrra

Med efterföljande utgång till Trädgården under bron eller Debasers uteservering.

Söndag:

-Överdådig födelsedagsmiddag för min syrra tillsammans med mina syskon.

Jag blir på allvar småirriterad när folk envisas med att kalla saker för fel ord. Ett tydligt exempel på detta är alla dessa människor som utan att tveka kallar en hårsnodd/gummiband för tofs (eller jag borde kanske skriva ”toffs” då det verkar vara den allmänt vedertagna stavningen i tonårsbloggar). Herregud, en tofs är ju det som uppstår när man med hjälp av hårsnodden sätter upp håret.

Det är ju lika stört som att kalla en hårnål för svinrygg bara för att man behöver just ett sådan verktyg för att erhålla nämnda frisyr.

En av mina favoritaktiviteter i byn är att ta båten ut i bukten, ankra mitt ute och bada med ett glas skumpa. Sedan gasa förbi Ebrodeltats sista sandtunga dit man bara kan komma med just båt. Därefter äta lunch, Fideuà med havskräftor, Sangria de Cava och kokosglass, på restaurangen på pålar i havet och avsluta med en siesta i solen på båten medan vågorna vaggar en till sömns (förutom den där eftermiddagen då jag blev sjösjuk och fick ligga i Medelhavet för att undvika kräkning överbord).

Igår kväll när jag kom hem från Spanien tog det inte mer än trettio minuter förrän min kille bara var tvungen att visa en ”helt absurd” videoblogg gjord av en tonårstjej. Jag skrattade ihjäl mig samtidigt som jag uppfylldes med fasa för att ens potentiella framtida barn någonsin skulle kunna bli den här typen av person.

Under mina två veckor utanför landet har jag också tagit semester från min rss-läsare vilket innbar att jag igår mödosamt började plöja igenom ett par, tretusen blogginlägg som som skrivits under tiden jag har varit borta. Då insåg jag att exakt hela bloggsverige har fnissat ihjäl sig åt exakt samma videoblogginlägg.

Trots att det numera är ett tämligen uttömt ämne så kan jag ändå inte låta bli att lägga upp videon där den sextonåriga flickan med ungefär tiotusen ”Mmm”, ”Fniss” och hysteriskt pinsamma tystnader med sig själv (!) berättar om sitt vardagsliv.

Titta och förfasas/skratta/tyck synd om/försök förstå varför 70 000 personer i veckan följer denna persons blogg:

För ungefär en månad sedan frågade min kompis Katti om jag ville vara med i en musikvideo. Jag var bortrest när den spelades in så därför är det inte jag som springer omkring som en hippie i skogen men däremot både min minsta lillasyster Mia (som framför allt syns i slutet) och nämnda vän Katti. Även om det inte intresserar er tycker jag ändå att ni ska ta er en titt då både låten och videon är fina.

Det där med kulturskillnader kan ju emellanåt överdrivas något när man talar om vanliga EU-länder. Självklart har väl alla nationaliteter sina särdrag och när man är utomlands ligger det på något sätt närmare till hands att stereotypisera både sig själv och de där miljonerna i landet man besöker. ”Alltså, jag pallar inte siestan – allt är stängt och hela nationen ligger och slaggar – spanjorer är ju inte kloka”. Eller ”Vi svenskar flyttar ju hemifrån dagen efter studenten för att vi värdesätter vår självständighet mycket mer än ni gör här”, med en nick åt den 34-årige spanjoren i gruppen som fortfarande bor hos mamma.

Egentligen är väl vi och spanjorerna ganska lika: vi gillar stranden, Lost och 24 på TV, att gå ut och dricka drinkar, sjunga allsång till favoritlåtarna och skicka youtube-klipp till varandra.

Men det finns en stor skillnad – en fundamental gränsdragning som tydligt visar att spanjorer är spanjorer och svenskar är svenskar: vi skulle aldrig komma på tanken att servera långa grillade bläckfisktentakler på sju centimeter i diameter med sugproppar och allt till förrätt på en bättre middag.

Men som typisk svensk ler man uppskattande, tvingar i sig några artiga tuggor och passar på att knäppa en bild på spektaklet till sin blogg.