Nu mina vänner ska det bli ordning på torpet för denna kväll anlände jag helskinnad till Stockholm. En bildkavalkad från Spanien får ni nog stå ut med de närmaste dagarna tillsammans med en och annan anekdot. Tills imorgon behöver jag dock akut vila då jag steg upp vid tjugo över fyra i morse och har suttit i Prag i sex och en halv timme under dagen.
Ikväll börjar grannbyns årliga fiesta. I Spanien har varenda by en veckolång fiesta oavsett om byn består av femtio invånare eller råkar vara en större stad. Traditionsenligt festar hela byn tillsammans på torget med orkester hela kvällen och natten och när morgonen dagas samlas allihop för att springa med tjurarna som brukar släppas ut på gatorna vid sjutiden. Normalt sett sitter den stora tjuren fast i långa band som de allra modigaste bykillarna springer och håller i. Sedan springer hela byn, gammal som ung, med i tjurrusningen. Konstigt nog dör nästan ingen.
Jag tänkte inte ge mig av till grannbyn alls i kväll eller ens imorgon bitti. Däremot har jag turen att känna ett stort gäng som alltid samlas för en stor restaurangmiddag just den här kvällen varje år, som en upptrappning till den långa natt som ska följa. I år är middagen dessutom lagd tjugofem meter från vårt hus vilket innebär att jag slipper få hjärnblödning av spanjorers inställning till att sätta sig bakom ratten med vin innanför västen. Idag kan jag promenera och slippa be Fader vår i baksätet medan jag ömsom predikar om trafikolyckor och helt sonika skäller ut folk. Lugnare för alla parter liksom.
I Barcelona brukar det vara olika fiestor för varje stadsdel. Jag gillar hela idén med fiestor. Tänk om Stockholms alla stadsdelar varje sommar arrangerade fester med orkestrar, rockband, långbord på avstängda gator där alla äter en jätteköttbulle (kommer inte på en bättre liknelse till de där jättepaellorna som lagas på alla bytorg) och dansar och sjunger i dagarna sju. Tjurarna kan vi ju lämna i Spanien. Men kärnidén är ju fantastisk.
Men sedan kommer jag på att om detta ska bli verklighet måste jag ta på mig jobbet som eldsjäl och just det epitetet har väl aldrig riktigt passat mig. Men om någon annan känner sig sugen så är jag den första att ställa mig på Nytorget och koka färskpotatis för hela Södermalm.
Här kommer några bilder från de senaste dagarna i byn:
Utsikten från vår terrass, poolen vi badar i och gräset vi solar på när vi inte orkar gå ner till stranden runt hörnet. Och sedan jag och Mamma som äter vildand på en restaurang på Ebrodeltat igår kväll.
Vår terrass är de fyra balkonglikanande utskjutningarna på översta våningen med en liten spiraltrappa upp till takterrassen. Sedan Pappa och Anna på samma restaurang.
Anna och vår gamla vän Remy och sedan jag i en avancerad frisyr.
Mia kom äntligen i fredags kväll och foto två: jag och Youri, min före detta svåger som jag har känt i halva mitt liv som numera är rockstjärna i Kanada.
Igår kväll när jag och min syster Anna promenerade den långa färden hem från favoritbaren till huset tappade vi modet flera gånger. De där c:a tre kilometerna är långrandiga när man bara vill sova. För att fokusera på något annat än vår långa väg hem gick vi och räknade husen vi bott i under de 26 somrar vi varit här. De täcker i princip hela strandremsan, vilket är den vägen vi går. Istället för att rasa ihop av trötthet drog vi alla minnen vi kunde komma på från varje hus tills nästa dök upp. Det blev många: ”just på den här gatstenen slog Mia i sin svanskota 1996 när hon skulle åka inlines med en konstig bandana på huvudet för att verka cool – kommer du ihåg hur hon skrek?” och ”det var på den här stranden vi nattbadade för första gången med våra katalanska vänner när vi var 11 och 13 år gamla och de nyvunna kompisarna hade med sig glass så det precis räckte till allihop och vi kände oss om två i gänget” och ”det var under den här palmen du satt, Anna med en kille när jag letade på hela strandpromenaden efter dig och trodde du var bortrövad 1997”. Nostalgi är en källa till energi.
Om exakt fem minuter anländer syster nummer tre till den spanska byn. Hon ringde från grannbyn och kuskade fram på en buss. Alltså börjar vi samlas på allvar här i Spanien. Kvällen har dedikerats åt vår barndomsvän som har renoverat klart sitt trevåningshus och eftersom vi inte har sett det utan byggdamm och livsfarliga trappor åkte min familj dit på fördrink. Massor av cava, musslor och snacks med husesyn. En takterrass med loungemöbler och utsikt över exakt hela Medelhavet skulle jag inte heller tacka nej till. Eftersom han har i runda slängar tre, fyra gästrum tänkte jag slagga där en natt innan jag beger mig mot Barcelona den 17:e. Med andra ord: livet är fint.
Jag skulle inte vilja påstå att mitt ”ett foto i timmen”-projekt har gått särskilt bra än så länge. Har tagit noll kort. Men nu ska det bli ändring på det. Här i byn har vi det bra. Vi solar vid poolen, jag simmar dödligt tråkiga 40 längder och läser böcker. I går gick jag och min syrra Anna och tog oss ett glas rosé innan maten. Det kostade 2 euro och stället var dessutom hippt. Stockholm borde lära sig något från den typen av prissättning.
Sedan gick vi till favorititalienaren som bara har en negativ detalj: ägarinnar-nazin. Hon är exakt som Seinfelds Soup nazi och man måste liksom beställa i rätt ordning och inte komma på tanken att be om vattenglas när man har fått ett vinglas – ett glas räcker mer än nog. Men vi har sedan det öppnade 2003 finslipat vår givakt och numera går det friktionsfritt att få sig en tallrik pasta med skaldjur. Efter maten gick vi till de fina barerna nere i marinan och drack Caipifresa – en Caipirinha med massor av jordgubbar. Sedan tillkom den lite tråkiga detaljen att vi var tvungna att gå hem vilket är ungefär tre kilometer. Som tur är går man längs vattnet hela vägen så i kombination med ofrivillig motion gick det också.
Nu har jag precis tagit en fika i Xiringuiton (strandbaren/kiosken) med gamla killgänget. Det är den typen av byafolk som man har känt i 16-26 år ungefär. Nu sitter jag mellan stranden och mitt hus och surfar på ett av favoritbarernas loungeterrass och kikar upp mot bergen. Ikväll ska vi på lyxrestaurang med våra föräldrar. Tyvärr får man nästan alltid salmonella när man har varit där vilket på något sätt motsäger prefixet ”lyx”. Men god mat är det. Vet redan att jag kommer att beställa kataloniens paradrätt Zarzuela (eller Suquet som den också kallas – recept här) med marulk, havskräftor, musslor och jätteräkor som har sjudit i en sås baserad på vitlök, persilja, tomater, olivolja och vitt vin. Ibland ligger några skivor potatis i botten på karotten och man har tur.
Nu är det så fantastiskt att ett av våra favorithak som ligger runt hörnet från vårt nya hus råkar ha gratis wifi. Detta innebär att jag slipper vandra i tre kilometer till irakiern och hans vansinniga excuse för ett internetcafé. Nu sitter jag istället i lounge-aktiga möbler, dricker en Coronita med lime och bloggar utan att dö av svett/svettlukt från andra/omoderna datorer/sjuttiotalskontorsinredning.
Idag har jag solat i brassestol vid vår faktiskt ganska enorma pool. Simmade sedan 43 längder. Vet ej varför siffran blev så udda men nöjd var jag. Därefter tog vi bilen från Katalonien och åkte in i Communidad Valenciana till en lite större by där de har ett gigantiskt Carrefour (matbutik). Där handlade vi bara en hel kundvagn full med mat. Sedan middag och nu är jag och Anna här. En femtonåring med plastdiamant i örat försöker flirta med min syrra. Hon verkar konstigt nog ointresserad.
Jag funderar på att köra en ”ett foto i timmen” här någon dag framöver och lägga upp på bloggen så alla kan få tillfälle att följa mitt dödligt intressanta byliv för en dag. Dock kommer det inte att bjudas på foton på mig i bikini. Bara så ni vet.
Nu är jag framme i den lilla spanska byn. Jag och min syrra sitter på ett av de lite hippare ställena och tar ett glas rosé innan maten och passar på att interneta lite. Upptäckte att vi hade en 70 m2 stor takterrass ovanpå den gigantiska vanliga terrassen. Skoja i min doja att det blir grillfest där mången gång. Nu ska vi leta bekanta ansikten (har hittills bara sett en 70-årig tant med hund som jag känner igen) och antagligen ta oss ett glas vin på indiestället lite senare. Härligt värre, om det inte framgick i tidigare meningar.
Jag reser med trasigt pass men missade den lilla detaljen att Tjeckien inte är med i Schengen. Jag trodde att det räckte med EU för att resa på vanligt id. Incheckningsdamen bara: vi får hålla tummarna att de inte tittar så noga i Prag. Själv känner jag mig som potentiell Tom Hanks i The Terminal.
Gott folk, kolla in tidpunkten jag publicerar detta inlägg. Jag är redan fullt påklädd och frukostäten. Man skulle kunna säga att månen visserligen har vandrat sin tysta ban men jag är övertygad om att det bara är Tomten som är vaken. Och i sanningens namn är jag så trött så jag vet inte om det är jag som är Tomten. Skulle inte ens reagera om jag vid incheckningen blev tilldelad namnet Tomten Collin, liksom. Men nu kör vi! Drygt två veckors bysemester. Bloggen kommer att uppdateras på viss halvfart då jag måste gå över en del spanska stockar och stenar för att nå ett igensvettat internetcafé som förutom datorutrustningen (well, den också) ser ut som hämtat från sjuttiotalets kontorslandskap i Irak. Men tyst blir det inte. Ha det fint tills dess!