Åh, jag är ju som de flesta andra en djupt beroende Facbook-junkie. När jag blev medlem i månadskiftet februari/mars så var det bara ett fåtal kompisar som fanns där. Nu däremot så trillar gamla och nya vänner in som en lavin av kött och blod fast i virtuell form. Jag har under de senaste månaderna lyckats utröna några skillnader mellan oss som flyttade från vår uppväxtstad efter studenten och de som är födda, uppvuxna och fortfarande bor kvar i Stockholm.

Det är nämligen så att flera av mina äkta stockholmsvänner har klagat på att de får friend requests från gamla klasskamrater som de i flera år har försökt tappa kontakten med. De har sedan studentens dagar låtit bli att svara på samtal, gått omvägar när det fått syn på personerna på stan, avbokat utlovade fikor, undvikit återträffar med ”gamla klassen” och på alla sätt i världen få vissa meningslösa bekantskaper från gymnasiet att rinna ut i sanden. Inte för att de avskyr dessa personer, utan för att de egentligen aldrig var vänner utan bara klasskamrater och umgicks i samma gäng en gång för tio-femton år sedan. Nu i samband med Facebook-boomen så är de plötsligt bombarderade av dessa gamla onödiga ”vänner” som de äntligen blivit av med – vilka nu vill bli vänner med dem på nätet. Att ignorera en friend request är ju verkligen en totaldiss. Men samtidigt vill det heller inte godkänna dessa personer som vänner. Således ligger det en hel drös med personer som likt en nagel i ögat skaver på de stackars stockholmarna varje gång de loggar in på Facebook.

Jag som kommer från Helsingborg därifrån alla stack efter studenten har istället lyckats återknyta sedan länge saknade relationer, finna personer som jag har tänkt på mycket de senaste åren och genom dessa gamla vänner även funnit ytligare gamla kompisar. Jag tycker alltså att Facebook är helt suveränt – den bästa uppfinningen på Internet ever! Jag älskar att se hur de gamla helsingborgsgängen börjar kopplas ihop än en gång, tio år senare och få tillgång till allas foton och se vad de hittar på nu för tiden. Sedan är det också komiskt att se de personer som enligt ryktet inte gillade en på gymnasiet kontakta alla ens gamla vänner förutom en själv. Rollerna är desamma. Och jag dryper av nostalgi.

Under semestern i vår spanska by så hängde vi en del med några ytliga killkompisar. Det brukar alltid vara spännande innan man kommer dit varje sommar eftersom man inte riktigt vet vilka som kommer att bli sommarens gäng liksom. Det är ju inte alltid som alla är i byn samtidigt, har semester samma veckor osv. Denna sommar umgicks vi alltså en del med några vi sällan har sett till förut. Kvällen innan vi skulle åka därifrån så skulle vi byta e-mailadress med folk och följande händer:

Jag: Men du har väl Facebook? Jag kan ju bara adda dig när jag kommer hem så slipper vi sitta här och skriva ner e-mailadresser.

Spansk bykille: Facebook? Det har jag aldrig hört talas om. Vad är det?

Jag: Åh, ni spanjacker är ju ibland helt tekniskt efterblivna. Ro hit med din e-mailadress då så får vi det här ur världen.

Spansk bykille: E-mail? Alltså jag har ingen e-mailadress. Jag har varken dator eller internet. Jag bojkottar allt sånt.

Jag: Eh, okej. Du kan ju alltid ge mig ditt mobilnummer så man kan skicka ett sms nästa sommar när vi kommer typ…

Spansk bykille: Nej, alltså jag har ingen mobil heller. Det är inte min grej liksom.

Jag. Okej. Ha ett fint liv. Vi hörs aldrig igen.