För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om de kandidater jag hade som potentiell framtida partner. Jag tänkte bara roa er med att jag valde man nummer tre. Träffade honom för första gången på riktigt ett par dagar efter det där inlägget och man kan ju säga att we go from there. Det är faktiskt bra jobbat! Mycket bra!
Jag tror inte att jag kommer att träffa någon lämplig ung man för att jag tror inte att jag egentligen vill det. Jag pratade säkert med 5-10 mer eller mindre trevliga och snygga killar i lördags, men alla tråkade ut mig totalt. Det känns ändå skönt att komma till den insikten. Nu vet jag att det inte är fel på alla andra – vilket jag trott innan – utan det är bara mig det är fel på! Eller, nja, jag tycker nog fortfarande att det är fel på rätt många där ute också…. Läste kontaktannonserna i typ Aftonbladet i helgen (det är en given favoritsyssla – Lilla My brukar läsa först och stryka under nyckelord med överstrykningspenna så att jag kan läsa mer effektivt..). Hittade en man som var kanske 40 år och sökte en kvinna att dela sitt liv med. Han ville att hon skulle vara en glad typ. Det visade sig att han bodde i ett gruppboende för psykiskt sjuka. Helt ärligt – vad är poängen med att skriva det från början? Ska man inte framhäva sina bra sidor i en kontaktannons? Det är ungefär som om man är ute på en bar och man börjar prata med någon snubbe och det enda man berättar om sig själv är de icke-önskvärda egenskaperna man har. Hej, jag dammsuger en gång om året och snarkar. Är också ganska fattig och biter på naglarna. What a catch! Tänke också på hur konstig stämmning det skulle kunna bli om han bjöd hem en på middag och man fick sitta och äta en romantisk middag med ett gäng riktiga galningar. Men å andra sidan ska jag kanske inte säga något alls om gruppboende för psykiskt sjuka eftersom jag bor med flera personer och en av sakerna vi har gemensamt är att vi är ganska psyko allihop. Nu är inte vår bostad officiellt benämnd som gruppbostad för psyksjuka utan kallas i folkmun för studentbostad – men det är en hårfin skillnad. De som bor här som inte har förstått hur psyko de egentligen är, har vi istället själva diagnostiserat som tex Aspbergers syndrom, ADHD och sedan är det en som bara är fransk, men han skrider när han går (”Den Skridande Fransmannen”) vilket leder till en egen diagnos. Jag tänker hålla mig ifrån kontaktannonser och gruppboende för ett tag framöver.
Lillasyster och jag hade ett långt filosofiskt telefonsamtal om hitta en man. Vi kom fram till att om man slutar flirta helt och hållet och bara snackar med folk utan baktanke så både sprider man sina risker och kan till och med lära känna en ny vän. Så vi ska alltså inte flirta mer. Jag har provat allt annat och det fungerar uppenbarligen inte i längden så denna strategi ska inte förkastas förrän den är testad.
Vi diskuterade också för- respektive nackdelarna med att träffa en äldre resp. yngre man. Mina tankar:
Äldre man – bra
Yngre man – dåligt
Äldre man – dåligt
Yngre man – bra
Finns det ingen som är lite av båda? Med det menar jag inte en 50-åring som vill gå på parmiddag och tigger om bekräftelse och bor i en etta med sthlm-dusch i andra hand och går ut alla kvällar i veckan.
Måndag. Veckans tråkigaste dag. Läste dock ett upplyftande hroskop där det framgick att jag skulle träffa en ny förälskelse på tisdag eller onsdag så jag har spenderat alldeles för lång tid på att komma på vem denne man kan vara och var jag kommer att träffa honom. Ska bli mycket spännande att se.
Tänkte på en grej innan. Vore det inte en ganska bra idé om man skulle få en skriftlig och helt ärlig utvärdering av sig själv av alla killar man har dejtat? Med de längre förhållanden man har haft har man förhoppningsvis ganska bra koll på varför det inte funkade, men det är de där snubbarna som man dejtar ett par, tre gånger och sen blir det liksom inget mer som jag vill komma åt. Jag försöker vara så självkritisk som möjligt och är fullt medveten om att jag antagligen pratade för mycket och tog för mycket plats med vissa (pallar han inte det så skulle det ändå inte funka), blev för berusad med några (sällan charmigt) eller vägrade dela hans intresse för fotboll/rally/actionfilm/bilar etc. Tänk om de där killarna som man är osäker på varför inget mer hände (och det känns inte helt hundra att ringa upp och fråga ut honom) kunde fylla i ett redan förtyckt formulär som avslutades med en kortare essäfråga om hans uppfattning om mig, för att sedan skicka (alt. maila) det till mig. Jag är övertygad om att jag skulle bli en bättre date i framtiden då. Helt övertygad. Folk vågar bara inte säga sanningen.