Vid lunchtid strosade jag och Henrietta upp till Mosebacke och satte oss på en bänk i solen. På bänken låg även en kvarglömd tröja. Efter ett tag dyker en gammal gymnasiekompis upp och ropar: ”men Malin sitter du och vaktar min glömda tröja!”. Det var lite sjukt. Han satte sig ett tag och snackade lite med oss innan han återvände till sitt jobb.

Det var länge sedan jag träffade honom och kom genast att tänka på en incident som utspelade sig under gymnasiet. Det var precis i början av höstterminen 1996 och på Malmöfestivalen skulle Broder Daniel spela. Jag och min syrra Anna ville åka dit men tågen gick inte de tider som passade oss. Då sa min gamla vän att vi kunde åka med honom för han skulle ändå köra ner för att se samma spelning. Vi blev jätteglada och åkte hem till vår by och meddelade mamma att vi skulle få skjuts. Hispig som min mamma kan vara så sa hon att vi inte fick åka ända till Malmö med någon som nyligen fått körkort. Ett större tonårs-förälder-bråk utbröt. Jag fick ringa till min vän och med en klump i halsen meddela att vi inte skulle få lov att åka med. Då sa han att han skulle ta bilen, köra ut till vår by på landet och visa min mamma att han kunde köra både tryggt och säkert – vilket han också gjorde. När mamma fick se vilken skötsam chaufför han var så gav hon med sig och lät oss åka. Och vilken spelning det var!

Nostalgi, ack du ljuvliga nostalgi!

Efter någon vecka utan sötsaker (inte för att jag har satt upp något strikt sötsaksförbud utan för att jag mystiskt nog inte har varit sugen) så tog jag mig en riktigt munk idag. En sådan där som är ordentligt friterad och täckt i strösocker. Dunkin’ donuts i all ära (som mamma köpte en hel låda av i Barcelona och tog ner till byn) men äkta munkar är faktiskt de allra godaste – de som inte är riktigt massproducerade. När jag tog den första tuggan så kom barndomsminnena över mig. Jag minns hur mamma och jag ibland tog oss en donut från donutvagnen utanför Magnum efter en lång veckohandling. Och hur pappa brukade köpa en påse minidonuts till mig i bageriet i den spanska byn, vilka jag alltid åt till frukost under spaniensomrarna som liten. Men vad ska man säga – att blanda frityr med socker kan bara bli bra. Fett och socker i en enda tugga. Heaven.

Det blev en lyckad tillställning igår. Trots att systrarna bjöd på sång -och dansuppvisning till både det turkiska och det israeliska eurovisionbidragen från 1989. Mia fortsatte sedan med sitt ess i ärmen – att rappa Lillemans musikalster. Efter det gick alla in i 1990-talskoma och blandade Cats in the Cradle med Tori Amos och Spin Doctors. Kul hade vi i alla fall. Sedan sov min saknade vän Jos över på vår soffa och imorse åt vi frukost med betongkepsar på huvudet och begav oss sedan till Götgatsbacken där vi mötte upp Anna. Vi plöjde klädbutik efter klädbutik och fick i oss lite libanesisk lunch. Sedan drog Jos sig till centralen och jag och Anna fick umgås hemma hos mig – tysta som små möss- eftersom min kille ligger och slaggar efter en natt helt utan sömn (där tydligen mina snarkningar var en bidragande orsak) och timmar av Springsteens-biljetts-köande. Ikväll är det inte omöjligt att jag visar min nuna på Pop Dakar. Härliga universitetets humanistiska förenings endags-popfestival.