”Jag går barfota i en affär, tar en glassbåt, jag är kär”

Jag älskar Skåne! Och Bob Hund!

Puh. Klarade mardrömsminipropellerplansresan till Skåne. Jag, syrran och 200 barn med damp i minsta flygplanet. Inte kul.

Har erhållit en pervers mängd Pop Tarts av mina föräldrar. Kommer att behöva köpa två sittplatser på resan tillbaka till Stockholm.

Tog en liten promenad i hamnen med syrran och kollade uteserveringarna och alla båtar. Chockerades av hur mycket skånska folk faktiskt pratar här. Men det är ju Skåne så vad skulle de annars prata?

Ska lägga mig nu och scanna de senaste numren av Året runt och Hemmets veckotidning så jag kan klippa ut obehagliga artiklar och skicka till H.

Det är alltid lika sjukt när man kommer tillbaka till Helsingborg. Särskilt när den man tänker på fortfarande är kvar i Stockholm.

Jag följde precis H till bussen efter en supermysig eftermiddag och kväll med snacks, godis, mat, cola light och något glas rödvin.

Det slog mig när jag gick hem att det verkligen luktar sommar ute. Jag blev påmind om min barndoms somrar ute på landet i Skåne, där jag växte upp. Jag minns hur jag och min syster lekte utomhus varje dag och hela kvällarna under sommaren med vårt gäng. Gänget bestod av några killar i mer eller mindre vår ålder (det fanns i princip inga tjejer i byn och jag var den enda som var född -78) – man kunde inte vara kräsen i en liten by med c:a 500 invånare. Jag och syrran var som väntat de självklara ledarna fastän vi var yngst och vi bildade det omtalade ”Hojgänget” under sommaren 1988 skulle jag tippa på. Vårt mission var att leta upp spöken, alkoholister och monster (jag tror att vi trodde att det var ungefär samma sak). Vi skulle också rädda vår by från Å-kärringen och de hemska vattenråttorna som kunde äta upp ett barn i en tugga (pga dessa och skräcken de ingav fick min syrra sova i min säng många nätter). Jag minns också att man aldrig hade någon tid när man skulle komma hem. Vi hade inte ens några klockor, jag och min syrra. Ibland kunde man höra mamma skrika våra namn när man lekte ute på ett tvåkilometersfält (mamma kan ha en gäll stämma om hon vill) och då sprang eller cyklade vi hem. Gosh, vad nostalgisk jag blev nu, men sommarlukten påminde mig så starkt om livet på landet så jag var tvungen att ta upp det.