Under semestern i vår spanska by så hängde vi en del med några ytliga killkompisar. Det brukar alltid vara spännande innan man kommer dit varje sommar eftersom man inte riktigt vet vilka som kommer att bli sommarens gäng liksom. Det är ju inte alltid som alla är i byn samtidigt, har semester samma veckor osv. Denna sommar umgicks vi alltså en del med några vi sällan har sett till förut. Kvällen innan vi skulle åka därifrån så skulle vi byta e-mailadress med folk och följande händer:

Jag: Men du har väl Facebook? Jag kan ju bara adda dig när jag kommer hem så slipper vi sitta här och skriva ner e-mailadresser.

Spansk bykille: Facebook? Det har jag aldrig hört talas om. Vad är det?

Jag: Åh, ni spanjacker är ju ibland helt tekniskt efterblivna. Ro hit med din e-mailadress då så får vi det här ur världen.

Spansk bykille: E-mail? Alltså jag har ingen e-mailadress. Jag har varken dator eller internet. Jag bojkottar allt sånt.

Jag: Eh, okej. Du kan ju alltid ge mig ditt mobilnummer så man kan skicka ett sms nästa sommar när vi kommer typ…

Spansk bykille: Nej, alltså jag har ingen mobil heller. Det är inte min grej liksom.

Jag. Okej. Ha ett fint liv. Vi hörs aldrig igen.

Alltså min dygnsrytm är helt wacko sedan spaniensemestern. När jag kom ner till byn i början av augusti så gick jag rakt in i en sömndvala. Kanske en östtspansk sömnsjuka? Något hände i alla fall som fick mig att spendera åtminstone tio timmar per natt sovandes – alltid vaknandes kl 14. Sedan måste jag tillägga de frekventa siestorna som jag tog på någon timme vid 18-20-tiden. Dessutom var jag aldrig ute riktigt sent, vilket annars brukar vara normalt sådär på sommaren i festarbyn. Jag drällde hem mellan två och fyra på morgonen men behöll ständigt sömnmönstret. Åtminstone tills den där dagen då hela gängen skulle sammanstråla klockan 13 för att köra väg och äta lunch ihop. Då fick jag ställa klockan på 12 och snooza i en halvtimme för att sedan helt död sätta på mig fullinne och fulkjol och möta gänget ner på gatan som en zombie. Jag räknade snabbt ut att uppstigning klockan halv ett var som att stiga upp klockan halv sju för vanliga människor. Nu, sedan jag återvänt till Sverige, är det inte riktigt lika illa men titta vem som sitter uppe och bloggar alledeles för sent på natten. Men produktiv är jag åtminstone. Så då kan jag sova med gott samvete imorgon. Men sen – då ska dygnsrytmen på plats igen. Annars slår jag näven i bordet.

Nu blev jag lite nostalgisk och kände för att förnedra mig och min syster. Här sjunger vi kareoke på Intims bar i vår spanska by. Vi gör ju självklart succé. Jag kan tillägga att låten var Crazy med Britney Spears. Kanske en av våra mest klockrena, minnesvärda stunder…

And for the record: sådär tjock är jag faktiskt inte på riktigt!

Här kommer en bild på vår lilla spanska by. Fotot är taget från en restaurang mittemot som står på pålar i vattnet dit vi tog oss med motorbåten för att äta Paellalunch med kompisarna. Bergen bakom har vi bestigit. Ville bara visa hur fint det är där.

Välkommen in till en riktig lyxbungalow i vår lilla by i Spanien. Jag, Sanna och Anna skojar i den spanska augustinatten på smågator. Mia är fotograf.

Nej, rakade av misstag taflirta med den okanda personen mittemot mig pa internetstallet. Maste dra! Ska kopa fodelsedagspresent till mamma och leta efter Manu Chao. Om jag hittar honom ska jag dela en joint ganja med honom. Hahaha.

Berattade jag att Paco som jobbar med bagaget pa flygplatsen tydligen hade kissat pa min vaska? Den var ialla fall fuktig nar den till slut kom pa bagagebandet. Standigt denna Paco!

Jag har kommit pa hur jag ska kunna undvika sexuella trakasserier pa gatan fran frusterade spanjacker. Jag satter upp haret i Hitlerjugendfrisyr. Jag misstanker att den frisyren vacker icke onskvarda associationer till Francodiktaturen och dennes samrore med Tyskland under 1930-talet. Det ar tydligen det som kravs for att fa tyst pa dem. Utmarkt! Inkasserade dock nagra sura miner fran ett gang tyska turister.

Annars ramlar jag och syrran varma gatan fram i samma kvarter som Ramlar-videon ar inspelad. Vi dricker numera mest vatten och cola light men funderar pa en caña eller liknande efter detta internetbesok.

Imorgon bar det ivag till byn. Tva timmars tagresa men en helt annan varld. En somnig fiskeby med en indiebar och favoritplayan Delicies. Antligen ska vi fa traffa vara vanner Vitor, Brostvartan ”the Nipple”, Kungen, Trillingarna Kiss, Rockstjarnan, ja allihop.

Vi har redan blivit inbjudna pa middag imorgon kvall. Inte med ovanstaende personer, utan hos vara spanska broder.

Rapport kommer darifran!

Nu borjar hjarnan bli spanskanpassad. Det tar alltid nagot dygn att stalla om fran inbiten, effektiv och valordnad svensk till slarvig, oorganiserad spanjack.

Igar fick jag ga igenom den sedvanliga klimatforandringen vilket alltid satter min stackars kropp ur funktion. Jag maste vara felkonstruerad eftersom jag enbart kan vistas i temperaturer mellan +15-25 grader. Allt under eller over far mig att ma valdigt daligt. Igar var det alltsa 31 grader (Barcelonagrader – vilket innebar fuktigt och extremt varm sol). Min kropp reagerade med svettningar, frossa, illamaende och svimmningskanslor. Det var inte superkul. Jag tror i och for sig att jag slagit rekord och inte dragit pa mig salmonella forran efter ett dygn har (normalt sett brukar det bara ta nagra timmar). Man far vara glad for det lilla.

Idag ar det en ny dag och jag och min kropp haller alltsa pa att anpassa oss. Vi bor hos syrrans kompis som har en enorm takterrass dar vi har spenderat mycket tid. I kvall ska vi ga ut och ata och sedan vidare ut och klubba.

Igar blev det shopping for hela slanten. En alldeles for kort klanning, ett par zebrarandiga cityshorts och en knallrod miniballongkjol blev resultatet.

Jag har lyckats undvika den jobbiga Fraggeln an sa lange. Han ringde ju sjalvklart till min syrras spanska mobil igar och fragade efter mig. Jag drog pekfingret over halsen till syrran som fick hitta pa att hon inte hittade mig. Sedan valde vi att inte svara pa hans nastfoljande 10 samtal. Nu har det gatt flera timmar sedan han ringde sa jag kanske slapp undan!

Ser framemot att N kommer hit senare i Augusti. Han upptar mycket av mina tankar. Pa ett bra satt.

Ska ner och fika med syrran och kompis om en timme i stan. Sedan blir det nog en roséspritzer pa takterrassen innan vi glider ut i den spanska lordagsnatten.

Vidare rapport foljer.

Barcelonaflyget hägrar om några timmar. I kväll är det sangria och tapas som väntar. Eller i alla fall ett glas rosé och lite chips. Dags att prata spanska igen. Känner mig mer än ringrostig.

Spanienrapport kommer. Kanske inte lika ofta uppdaterad – men ändå! Det är ju faktiskt semester.

Idag kom jag att tänka på en sjuk incident som utspelade sig sommaren 1997. Jag hade precis tagit studenten och skulle på föräldrarnas initiativ åka ner till byn i Spanien och arbeta på ett transportföretag som ägdes av vänner till familjen hela sommaren. Jag tyckte att det lät perfekt – drygt två månader i min underbara by med alla vänner och dessutom tjäna lite pengar. Det enda problemet var transporten till och från Spanien.

Jag trodde ju självklart att jag skulle flyga till Spanien men ack vad man kan missta sig. Föräldrarna tyckte att det var en ypperlig idé att placera mig i en lastbil som tillhörde företaget med en spansk chaffis som inte kunde ett ord engelska – ”det blir ju som ett äventyr, du får öva spanska och dessutom är det helt gratis”. Äventyr, jo jag tackar jag.

Jag minns när jag hoppade upp i lastbilen i Helsingborgs hamn och vinkade farväl till min familj. Syrran grät å mina vägnar. Jag förstod inte vad jag hade gett mig in på. Båtresan över till Danmark gick bra eftersom jag äntligen fick möjligheten att sitta i VIP-avdelningen där endast chaffisar har tillträde. Jag kände mig både speciell och tillfreds med situationen.

Den känslan höll inte i särskilt länge.Vid trafikljusen i Helsingör hade jag redan panik. I höjd med Köpenhamn började jag så smått bryta ihop. Det var visserligen inte förrän i Tyskland jag tappade allt. Jag och chaffisen förstod inte varandra överhuvudtaget. Det var ganska besvärligt. Särskilt när vi stannade lastbilen för natten och skulle sova i våningsbritsarna på ett motorvägsställe och jag inte förstod vad ”ropa” betydde. Nu vet jag att det betyder kläder och han menade att han gick ut en runda medan jag bytte till pyjamas. Det förstod jag inte då.

Jag vet inte om någon kan föreställa sig känslan av att sova på en brits i lastbilstrailer någonstans på den tyska landsbygden, på ett motorvägshak med en snarkande spanjack i underslafen. Inte en natt. Inte två. Utan fyra nätter ner till Spanien och fem nätter tillbaka till Sverige (jag var alldeles för foglig på den tiden och hade svårt att säga nej, särskilt till mina föräldrar, därav en identisk hemresa).

En annan obehaglig grej var min popularitet inom lastbils-subkulturen. I lastbilsvärlden sitter man lite högre upp än i personbilsvärlden. Detta innebär att man på den högre höjden hälsar på alla likasinnade när man kör om eller blir omkörd på Europas motorvägar. Dessa likasinnade kunde vara tjocka franska chaffisar, tyska taniga white trash-chaffisar, otroligt fula holländska chaffisar… ni fattar grejen. Alla dessa likasinnade hade en sak gemensamt: de tyckte att jag var hett villebråd och gjorde inget för att dölja det. Det är inte lätt att vara kvinna i den mansdominerade lastbilsvärlden – det kan jag verkligen intyga. Det är inte särskilt kul när superäckelwolfgangtyskchaufför flirtar med en genom rutan och sedan, tjugo mil senare måste man tanka på samma ställe som honom och han ropar vulgära (I guess) ord på tyska efter en.

Det fanns väl i sanningens namn ett par glada stunder även på denna mardrömsresa. Jag fick spela mina indiekassetter på lastbilsstereon och chaffisen dunkade takten i ratten med en sådan där pinne som man kliar sig på ryggen med. Jag passade äntligen in eftersom jag ”äter som en lastbilschaffis” enligt många. På tillbakavägen hade vi lasten full av päron från Avignon så jag fick äta hur många jag ville (fast de var inte mogna så jag fick sjukt ont imagen). 

Jag har aldrig blivit så glad av att se Sverige igen som jag var när jag äntligen återvände. Jag har bara flygit sedan dess. Mina äventyrsdagar är för alltid över. Tack gode gud för det!