Helgen avslutades igår med middag hemma hos lillasyster Anna. Hon hade fixat en fantastisk mexikansk festmåltid. Hennes potatis, ost och purjo-quesadillas är outstanding. Drack ett glas rött och åt desto mer i gott sällskap av Mia, Niklas, Affe och Anna. Avslutade med att attackera en exklusiv chokladask. Sedan stack jag och N hem och kollade på ett avsnitt av Big Love innan vi somnade.

Jag är så glad att jag har mina systrar. Speciellt nu när båda bor i samma stad som jag. Det finns inga bättre, pålitligare, lojalare eller roligare tjejer. Istället för konkurrens så unnar vi varandra allt bra som händer. Om någon inte är på topp så finns vi där för varandra till sista blodsdroppen. Vi skulle aldrig baktala någon eller ljuga för varandra. Bättre pepping-människor finns inte. Vi inser hur värdefull vår relation är och skulle därför aldrig sätta den på spel i något sammanhang. Inget är viktigt nog om det riskerar att rubba vänskapen. Däremot är har vi en kanske ovanligt hög smärttröskel och flippar inte av småsaker som många andra tjejer gör. Vi har viktigare saker att prata om än skitsaker.

Minsta lillasyster Mia var här förra vecka och sa fundersamt: ”är det inte konstigt att med tanke på hur lika vi ändå är att ingen har blivit intresserad av samma kille, eller gillat någons pojkvän lite för mycket?”. Jag tyckte inte att det var konstigt alls. Om vi träffar en snygg och trevlig kille och någon av oss systrar får bra kontakt med honom så backar vi andra och är enbart glada för vår systers skull. Om någon redan har träffat en kille så får han genast rollen som asexuell släkting för oss andra. Vi surar inte. Vi gnäller inte. Vi tänker inte på oss själva först för det gör de andra två systrarna. Vi är lojala. Och vi är bäst.

Ikväll blir det en lugn kväll för min del. Däremot imorgon är det dags för ost-och vinkväll med båda systrarna och Hen. Vi ska tillbringa denna kväll hos lillasyster Mia som precis flyttat in vid Roslagstull och väntar otåligt på besök från någon. Hon sitter varje dag och hör hissen komma upp och har ett förväntansfullt leende på läpparna tills hon inser att det inte var någon som kom för att hälsa på henne. Då gör hon en ledsen min och väntar vidare. Så beskrev hon det i alla fall igår och jag tyckte det hela lät mycket sorgligt. Nu har hon ju bara bott där i typ tre dagar så det är ju ingen katastrof. Men, imorgon får hon i alla fall sitt hem invaderat. Jag ser fram emot det. Älskar ost, älskar vin och älskar sällskapet!