Så här ser en Criminal Minds-match ut i det här hushållet: Först ska man helst bestämma om man ska se tre eller fem avsnitt i rad. Oftast räcker tre bra. Sedan sätter man igång det första och börjar klura. Efter ungefär halva avsnittet brukar vi avslöja vilken karaktär vi misstänker är mördaren. När avsnittet är slut delas poäng ut. Ett till den som gissade rätt. Noll till den andre. Sedan kör vi nästa avsnitt på samma sätt. Idag såg vi bara två avsnitt för att Niklas gissade rätt på det första (men till mitt försvar blev jag lite betagen då Jasper Hale – Twilight-vampyr spelade en av rollerna) och båda gissade fel på det andra avsnittet. 1-0 till Niklas med andra ord. Det är väl också en kväll, antar jag.

Jag vet att jag tittar på lite för många tv-serier men nu börjar verkligheten vävas samman med fiktionen på ett förvirrat sätt. Är det bara jag eller blandar man lätt ihop 24:s General Juma (ond rebelledare i den påhittade afrikanska staten Sangala – löst baserad på Rwanda) och den nyvalde sydafrikanska ANC-mannen President Zuma.  De enda klara skillnaderna min hjärna har identifierat är att President Zuma bär någon form av solglasögon medan General Juma inte (i alla fall vad som kommit fram) har varit misstänkt för våldtäkt. (Sedan har Gwen Stefanis yngsta son fått samma namn som President Zuma – inte General Juma).

Jag fungerar på ett sådant sätt att när jag börjar gilla något så brister alla mina förarbetade fördämningar och istället för att lite coolt och världsvant uppskatta en företeelse så blir jag helt till mig. Jag börjar liksom älska den här grejen med oerhörd passion och lägger ner all min lediga tid på att googla fram saker om den, prata om den med andra (som inte är så intresserade) och att liksom dagdrömma om den. Dessa företeelser kan vara allt från en riktigt bra skiva, en sedan länge död författares liv, ett förtryckt men okänt folkslag på jorden till en svinbra tv-serie. Jag kan med andra ord inte tycka om något utan att älska det. Som en besatt.

Anledningen till varför jag aldrig har sett ett enda avsnitt av Star Trek är av just denna. Jag vet ju att jag kommer att bli besatt: tänk spännande påhittat språk, rymden och lite krig och ni har den perfekta mixen för en Malin-hysteri. För det är ju på något sätt också mer socialt accepterat att vara mycket förtjust i något lite halvpretentiöst litterärt dravel eller bry sig om säkerhetspolitiska detaljer från första världskriget (vilket jag givetvis också är besatt av) än att älska Star Trek urskillningslöst. För en Trekkie vill man ju helst inte vara.

Men nu kommer ju filmen. Hur ska jag kunna hoppa över den? Alla som har något typ av populärkulturellt intresse känner väl ändå viss pepp att se vad filmmakarna (mannen bakom Lost) och skådespelarna (Bland annat Syler i Heroes) har gjort med den här rymdhistorien. Men ser jag filmen är det ju bara som att öppna Pandoras ask och jag sitter inne resten av sommaren och plöjer igenom miljarder timmar Star Trek-tv i soffan.

Något jag tycker verkar lite pretentiöst (jag som då självklart vet nada om drama och den där biten egentligen) är method acting. Det går ju i stora drag ut på att skådespelaren går så djupt in i sin rollkaraktär så att han/hon ”är” rollen under exempelvis en filminspelning eller liknande. Method acting är något som Kiefer Sutherland har tagit fasta på när han spelar den hårdkokte, becksvarta, gode men komplicerade agenten Jack Bauer i det lilla tv-seriemästerverk som brukar kallas 24.

I förrgår på Costume Institutes gala stod Kiefer Sutherland tjusigt klädd och hängde bland de andra stjärnorna. I närheten stod Brooke Shields. Enligt Kiefer Sutherland blev Shields knuffad av Proenza Shouler-designern Jack McCollough varpå Kiefer Sutherland (som uppenbarligen fortfarande var in character med Jack Bauer) tar tag i designern och och skallar honom. Designerns näsa bröts och jag kan föreställa mig att Kiefer Sutherland/Jack Bauer viskpratade fram någon replik i stil med: ”open up a secure socket” eller bara rätt och slätt: ”damn it” medan han gick därifrån (redo att skalla nästa kläddesigner?).

Jag har blivit alldeles tokig i karaktären Betty Draper i den fantastiska tv-serien Mad Men. January Jones heter skådespelerskan och bara namnet gör att jag smälter och blir grön av avund. Jag vill också heta January och vara så oerhört tjusig. Betty Draper är hemmafru i en välbärgad förort till New York. Året är 1960 och hennes man är en höjdare i reklamvärlden inne på Manhattan. Hon går runt och pysslar i hemmet, lagar mat som hinner kallna innan hennes man kommer hem, tar hand som sina barn och ser flawless ut oavsett tidpunkt på dygnet. Ibland blir hon lite labil och krockar bilen, slår en grannfru på käften i mataffären och skjuter ner en annan grannes duvor med ett gevär med en cig i mungipan. Då får hon gå i psykoterapi – ligga på divan med hjärnskrynklaren bakom sig. Hon är helt enkelt underbar. Likaså hela hennes garderob och hennes hem.

Collage-bilden kommer härifrån

Jag sitter och kollar på Ensam mamma söker på tv 3 och håller på att dö av ångest. Hur har de lyckats casta så många Torsk-på-Tallin-Rolands på en och samma gång? Hur många socialt inkompetenta karlar finns det i Sverige? Jag måste springa ut i köket varannan minut. När någon snubbe började spela Knocking on heavens door på gitarr på picknicken så var jag tvungen att hålla för öronen. Alltså skammen! Eller när tio tjocka karlar dansar sexigt till dansband så var jag tvungen att ställa mig upp och hoppa av panik. Alltså är det här på riktigt? Finns sådana människor på allvar? Jag vill bara dö.

Nähä. Fick nöja mig med dubbel-CSI, choklad och ett fåtal chips. Hade visserligen sällskap av Lilla My och Sweety. Kanske lika bra med tanke på hostan. Laddar inför Berns på onsdag. Och inför nationaldagen i morgon (?).

Jag är helt död. Har joggat alldeles för långt med tanke på hur jag fortfarande känner mig i halsen sedan Popaganda. Sista backen upp mot Ulriksdals Wärdshus knäckte mig totalt. Tänker kompensera med Oprah och chokladkaka snart. Fast det kommer väl att knäcka mig ännu mer eftersom Oprah är så vidrig och besserwisser. Kan dock inte låta bli att titta på det. Det är som med Sjunde himlen – TV-historiens äckligaste program – och jag missar inte ett avsnitt…