Jag har blivit en tråkigt jäkla trettioårskrisare. Med kris menar jag inte att jag springer runt på diverse vattenhål, shottar Fernet och raggar gymnasiekillar utan att jag apatisk sitter hemma helg efter helg och mumsar fett och kollar på tv-serier. Såg det här fotot från i somras då jag och min syrra Anna dansar loss på Debaser (med sommarstängt i lilla baren tydligen). Det är skivbolagsdrottningen Katti som har fångat oss i dimman. Ett underbart foto på något subtilt sätt. Dags att gå ner vinterkilona och ge mig ut på banan igen? Yes, oh yes. Stockholms nightlife – watch out for ugly dance.

Är det inte den 25:e idag? Hur ska jag hinna med det här också? Jag kommer ju att kuska runt huvudstaden som en galning. Mitt liv är verkligen besvärligt ibland. Men jag vill ju kolla butiken också…. Ska rita upp ett schema under dagen där allt ska klämmas in.

Jag tycker om helger. Det har jag alltid gjort. Det gör mig nog inte på något sätt unik. Det jag gillar bäst med helger är att gå ut. Jag älskar när kvällen ännu inte är så sen, man anländer till stället man ska gå ut på, förväntningarna ligger i luften och bara någon timme senare är allas humör på topp, musiken är hög och man samtalar sig fram med än den ena än den andra.

Min kärlek till disco började på höstterminen i fyran. Då besökte jag mitt första minidisco i den klaustrofobiska fritidslokalen belägen i  källaren på min lantskola. Jag vann danstävlingen, drack sockerdricka med sugrör och mumsade chips. Jag kunde inte ana att något kunde vara så roligt.

Sedan följde en mellanstadieperiod då jag gick klädd i svartvita kläder alternativt superlose jeans, stor skjorta och väst med neongummiband i den permanentade tofsen, uppfann en egen danstil som tog mig till otaliga danstävlingsfinaler (och även gav mig en fanclub av flickor som försökte kopiera dansstegen). Jag fick chans på alla jag ville och tackade nej till chans på många fler.

Vår by började kännas trång och då kom vi på den utmärkta idén att börja besöka matsalsdiscot i grannbyn. Där uppfattades vi som exotiska, okända och mytomspunna då vi kom säkert fem kilometer på landsvägen därifrån. Vi vann även danstävlingarna där, hittade varsin kille och älskade Depeche Modes Personal Jesus. Jag minns också att jag aldrig ställde ifrån mig min sockerdricka bredvid plastpelargonen i matsalens fönsterkarm om jag skulle dansa, för mamma och pappa hade sagt att någon kunde lägga droger i ens dricka om man inte höll den under uppsikt (nu blev jag ju tack och lov inte nerdrogad som tioåring utan det fick jag vänta med tills jag fyllde tjugofem).

I högstadiet var discona det man levde för. I alla fall i sjuan. Resten av högstadietiden tyckte jag att alla i min skola var efterblivna bönder som inte förstod något om vare sig musik eller stil. Det var faktiskt fakta, inte bara en åsikt. De gillade eurodisco, hade bomberjackor och tyckte att de var coola. Jag hade röda Marten’s med silvriga skosnören, svarta kläder och lyssnade på The Cure. De hatade mig och jag hatade dem. Konsensus.

När gymnasiet började visade sig självklart att högstadiebönderna hade haft fel och jag hade rätt. Jag blev en första klassens discostjärna igen, dock i en mer indie/alternativ tappning. Jag älskade känslan av att komma in på de coola indieklubbarna när jag bara var 16 eller 17. Glädjen var obeskrivlig när vi kom in. Vi sprang till toaletterna och bara skrek av lycka. Sedan köpte jag alltid en gin & tonic av två anledningar. Den första var att det var den enda drinken jag hade hört talas om. Den andra var att jag inte hade råd med mer med den miserabla McDonald´s-lönen. Men livet lekte med ett soundtrack av 90-talsindie, teddyshoes, snedluggar i ögonen och mycket kajal.

Jag är alltså fortfarande en discodrottning i mina egna ögon. Dock är det sorgligt nog alltid charmigare med 17-åriga discobabes jämfört med oss som med stormsteg närmar oss trettio.

Vilken utekväll det blev igår! Lider av sviterna idag. Vi började hemma hos Mia med massor av folk i ett litet studentrum. Sedan drog vi allihop till Slussen och Debaser. Eftersom det var Fritz Corners nioårsjubileum fick man en skiva när man gick in. Jag valde Ed Green. Den ska bli kul att lyssna på. Vi var ett helt gäng – våra kompisar, Niklas kompisar och så vidare på Debaser. Det var så kul när nästan alla man vill träffa befinner sig på samma ställe. Det händer alltför sällan, tycker jag. Jag sprang som vanligt omkring och snackade med folk och hade kul.

Efter stängning drog vi oss självklart till grillen och åt oss mätta på pommes. Efter otaliga dramer med olika vänner drog jag hem med N och sov.

Idag ska vi på söndagmiddag hon Anna. Hon kommer att laga något gott misstänker jag. Är redan hungrig!

Igår tog jag Anna och Hen en långfika vid Birger Jarlspassagen och diskuterade som alltid vitt spridda ämnen som på ett eller annat vis oftast leder till en uppeldad feministisk diskussion. Detta även igår. Vi kom också in på samtalsämnet ”jobbiga typer som gärna raggar på en”.

Jag tror vi kom fram till att den värsta typen vi vet är den där killen som varken är det minsta snygg men heller inte anskrämligt ful, som antagligen är ganska cool i sin KTH-klass/tuff på ingenjörsjobbet men räknas som en tråkigt ingenting-människa i vår hemska elitistiska värld. Han bär troligtvis skjorta och chinos/mainstream jeans och brukar av någon anledning vara lång och gänglig.

Det är dock inte utseendet vi irriterar oss på här, utan raggningsstilen. Vi misstänker att dessa killar har läst alla dejtingböcker man kan komma över, inklusive Neill Strauss The Game såklart och inleder således raggningsattacken genom att komma fram till dig (alltid utan mutal ögonkontakt innan) och säga något i stil med: ”Eller hur är du en sån tjej som…?” Då svarar man i princip alltid: ”Nej, snarare…..” Alternativet  är att han kommer fram och säger: ”Jag måste bara säga att du är så vacker/snygg!” Vad svarar man på det? ”Tack, eh..detsamma?” Det är efter dessa inledningsfraser han slår i sina sugproppar och vägrar sluta snacka hur ointresserad man än försöker vara. Jag är inte den typen som skulle säga till en trevlig stackare som faktiskt tagit mod till sig att komma fram att han ska pysa. Jag står kvar alldeles för länge och är avmätt trevlig tills jag får tillfället att säga att jag måste leta efter mina kompisar. Då blir han oftast sur.

Killar här kommer alltså några enkla raggningstips:

• Gå aldrig fram till en tjej som du inte fått ögonkontakt med innan – alltså, gå bara fram till någon som vet att du existerar.
• Avbryt aldrig tjejen när hon står i samtal med annan person/kompis/kille, vad som helst. Det är bara störande och drygt.
• Om du kommer fram – säg INGET om att hon är snygg (det fattar hon att du tycker annars hade du ju inte kommit fram) eftersom det sätter dig i ett underläge direkt.
• Stå inte och tvångsprata med henne hela kvällen utan droppa någon mening om allt eller inget och gå sen en runda och le när du får ögonkontakt med henne igen. Då kommer du märka om det är läge att snacka något mer. Ge alltså tjejen lite space: var charmig och trevlig men inte desperat på.
• Säg aldrig, aldrig: ”Du är väl inte en sån där feminist va?” Då blir du både nobbad och riskerar att få ditt namn draget i smutsen för alltid (kvinnor pratar med varandra och på toaletter på uteställen är folk inte sena med att hjälpa en syster i nöd. Om man ser en syster tala med en idiot till kille så upplyser man denna okända tjej om detta. Det är därför hela killgäng ibland orättvist kan hamna ute i kylan för att en av killarna uppfört sig illa).

Lycka till!

Nu är jag trött.

Igår kväll inledde vi kvällen med förfest hos lillasyster Mia vid Roslagstull.Vi var sammanlagt sju tjejer, alla med höga röster, förkärlek till snacks och en tendens att lyssna på sämre och sämre låtar ju längre kvällen led. Vid halv elva drog vi oss till Debaser Medis där det var indie-kväll och svensk indie skulle hyllas. N dök upp mot alla odds vilket var jättekul. Dock var det väldigt mycket folk och alla sprang omkring som yra höns. Vi fick självklart in en och annan dans till exempelvis Brainpool och Broder Daniels Lovesick. Träffade många vänner och bekanta och hade riktigt kul. Släpade hem mig vid tretiden och avslutade kvällen med att äta vitlökstacosalsa direkt ur burken med gaffel och hyvla mig trettiofem skivor ost. Delikat.

Idag skulle jag efter hela fem timmars sömn agera smakråd åt N:s shopping genom hela Södermalm. Det var kul. Särskilt när vi fastnade på c/o Stockholm och N provade ett läppglans som förstorar läpparna. N köpte ingenting medan jag införskaffade mig en lång halsduk.

Söndagkvällen har spenderats hos lillasyster Mia med lillasyster Anna och en festmåltid med Mias egenkomponerade fetaostpesto som smaksensation. Därefter följde givetvis ett avsnitt av Sjunde himlen och vi mådde alla illa efter det.

Nu är det dags att krypa till kojs. Känner mig verkligen helt slut.

Lite trött idag! Vi begav oss ut i Stockholms nattliv lite sent igår. Vi startade i alla fall på Spy Bars uteservering där tjejerna i Sahara Hotnights spelade skivor. Det var ganska lugnt där men trevligt. Det påminde om ett ställe i Sevilla med lampor i gräset och snygga fåtöljer.

Sedan trampade vi vidare till Riche där det var mycket folk (jag trodde ingen hängde där i juli men jag hade ju helt fel). Det var den vanliga klaustrofobiska Lilla baren-känslan, men kul att titta in. Har inte varit där på evigheter.

Vi avslutade utekvällen med att gå till Romeo på Berns terrass. Där hade ingen mindre än Janne ”Brainpool” Kask hoppat in som ersättare för Herr Virtanen bakom skivspelaren. Det hade vi kul åt ganska länge. Syrran funderade på att gå fram och antingen önska ”Break my arm” med Brainpool, eller säga att hon var deras största fan när hon var 13. Kände sedan att vi inte ville förolämpa någon i onödan.

Hade givetvis ett feministbråk med en puckad snubbe med låg intelligens på busshållplatsen. Tog nattbussen hem för andra gången i mitt liv.

Idag har jag ätit choklad och pratat med N som typiskt nog måste befinna sig i det danska landet när jag äntligen är här i huvudstaden.

Nu diskuteras det vilt huruvida vi ska gå ut eller ej ikväll. En hemmakväll hade nog inte skadat eftersom jag ska ut både fredag och lördag. Kanske mysigare att hänga med tjejgänget och snacka här hemma.

Tillbaka i Stockholm! Ikväll är det onsdag vilket betyder utgång. Planen för kvällen haltar fortfarande lite men just nu lutar det åt Spy Bars uteservering och Riche snarare än Södermalm. Men man vet ju aldrig. Planer kan ju ändras. Hittade tre Sex Pistols-badges i Helsingborg som jag hade på någon militärjacka som arg 15-åring. Har satt dem på min väska. Hett. Mycket hett. Alla gillar väl 28-åriga punkare?

Jag lyssnar i alla fall på Ruby Tuesday med The Rolling Stones idag. Inte Sex Pistols.

Nu börjar Skånesemestern lida mot sitt slut och Stockholmshetsen väntar runt knuten. På tisdag bär det av, tillbaka till huvudstaden. Då ska en vecka och två dagar spenderas på mest effektivt sätt där tvättning, packning, utgång, fikor och massor av tid med N kommer att avlösa varandra.

Måste vara välplanerad så jag får maximal utedelning. Jag måste till exempel inse att jag nästa onsdagkväll inte kan pendla mellan Killers på Debaser, Berns och Spy bar utan att få magkatarr. Jag ska heller inte boka in fredagen med obotlig optimism eftersom det kan vara svårt att spendera kvällen både på Allsången och på Trädgården samtidigt. Men det är ju så många man vill träffa innan man drar vidare till Spanien. Jag vill bada och sola i Brunnsviken med syrran och Lilla My, jag vill utnyttja tiden med N, jag vill hinna springa några gånger. Det vore skönt att sova någon natt också.

Jag kommer säkert att hinna träffa alla som jag vill och ha en superbra vecka i Stockholm. Ska försöka ta ett djupt andetag och slappna av. Det är ju faktiskt sommar och semester – en tid då man inte bör sluta med magsår och spänningshuvudvärk.

Det är helgen som gäller när man ska ut i Helsingborg. I fredags hängde vi på PL och lyssnade på bra musik. Under kvällen droppade säkert tio personer in som man inte sett på länge, bland dem min kusin. Det är så kul att träffa roliga människor från sitt förflutna. Vissa är det dock mindre kul att träffa – som killen som sedan ettan i gymnasiet har försökt fjäska för att bli polare med en men aldrig lyckats – som fortsätter i samma stil när man är 28. Bara pinsamt. Träffade även ett ex från högstadiet, någon barndomsvän och flera från gymnasiets parallellklass.

I går kom Jos hit till oss och vi drog till stranden. Där hittade vi barndomsvän P och hans gäng som satt och drack mellisar, åt chips och lyssnade på Raised fist. Vi slog oss ner med dem och fick höra störda historier som de upplevt vilket förklarar varför de saknar flickvän. Hade en trevlig eftermiddag trots blåsten.

Sedan gick vi hem och åt världens middag som avslutades med tårta. Drog sedan till Gyllene Prag och mötte upp med vänner. Vi blev till slut ett gäng på 10-15 pers som satt och snackade. Vi drog alla vidare till Depeche Mode-kvällen på PL där det var packat med folk. Tog en öl och var tacksam att jag fick så mycket VIP-treatment så jag kunde nyttja personaltoaletten. Vi stängning drog vi hem.

Väl hemma pratade jag väl för hundrade gången med N i telefon. Trots att vi pratat nästan hela dagen och kvällen kändes det som om det inte räckte. Ville inte lägga på.

Fick till slut göra det ändå och sova. Idag är det playan som gäller.