Idag startade jag dagen med en brunch på Vurma vid Hornstull med Skivbolagsdrottningen och syrran. Vi kom fram till att livet var sjukt överskattat och att stress gör att ens hy ser äldre ut än vår mentala 23-åriga ålder. Sedan tog vi en lång promenad från Hornstull till Skanstull nere vid vattnet. Solen sken på ett alldeles vårigt vis trots vinden och vi avhandlade viktiga samtalsämnen så som Måns Zelmerlövs hjärnskakning och bästa flygbolag till New York. Ikväll är det fest hos min andra syrra så just nu hämtar jag bara andan för fortsatt helgfirande.
Katti och jag vid Årstaviken

Vid lunchtid strosade jag och Henrietta upp till Mosebacke och satte oss på en bänk i solen. På bänken låg även en kvarglömd tröja. Efter ett tag dyker en gammal gymnasiekompis upp och ropar: ”men Malin sitter du och vaktar min glömda tröja!”. Det var lite sjukt. Han satte sig ett tag och snackade lite med oss innan han återvände till sitt jobb.

Det var länge sedan jag träffade honom och kom genast att tänka på en incident som utspelade sig under gymnasiet. Det var precis i början av höstterminen 1996 och på Malmöfestivalen skulle Broder Daniel spela. Jag och min syrra Anna ville åka dit men tågen gick inte de tider som passade oss. Då sa min gamla vän att vi kunde åka med honom för han skulle ändå köra ner för att se samma spelning. Vi blev jätteglada och åkte hem till vår by och meddelade mamma att vi skulle få skjuts. Hispig som min mamma kan vara så sa hon att vi inte fick åka ända till Malmö med någon som nyligen fått körkort. Ett större tonårs-förälder-bråk utbröt. Jag fick ringa till min vän och med en klump i halsen meddela att vi inte skulle få lov att åka med. Då sa han att han skulle ta bilen, köra ut till vår by på landet och visa min mamma att han kunde köra både tryggt och säkert – vilket han också gjorde. När mamma fick se vilken skötsam chaufför han var så gav hon med sig och lät oss åka. Och vilken spelning det var!

Nostalgi, ack du ljuvliga nostalgi!

En av min allra bästa vänner Jojo ska föda barn om fyra dagar och igår spenderade jag ungefär fem timmar hemma hos henne, drickandes kaffe och lösandes världsproblem. Det var underbart. Då och då såg man hela magen skaka till när bebisen rörde sig. För någon dag sedan hade hon sett en fot sticka fram – ungefär som när en alien tar en människa i besittning. Det tyckte jag var oerhört fascinerande. Eftersom ingen vet om det är en flicka eller pojke så refererar jag till bebisen som ”den”. Det låter lite opersonligt men samtidigt befriande könsneutralt. Nu sitter jag mest och passar mobilen så jag har koll på när helvetet bryter lös. Trots min egen gedigna ålder så känner jag att detta steg mot barnafödande är precis så långt som jag själv vill gå just nu. En bästis med bebis i samma stad är en perfekt lösning helt enkelt.

Det blev en lyckad tillställning igår. Trots att systrarna bjöd på sång -och dansuppvisning till både det turkiska och det israeliska eurovisionbidragen från 1989. Mia fortsatte sedan med sitt ess i ärmen – att rappa Lillemans musikalster. Efter det gick alla in i 1990-talskoma och blandade Cats in the Cradle med Tori Amos och Spin Doctors. Kul hade vi i alla fall. Sedan sov min saknade vän Jos över på vår soffa och imorse åt vi frukost med betongkepsar på huvudet och begav oss sedan till Götgatsbacken där vi mötte upp Anna. Vi plöjde klädbutik efter klädbutik och fick i oss lite libanesisk lunch. Sedan drog Jos sig till centralen och jag och Anna fick umgås hemma hos mig – tysta som små möss- eftersom min kille ligger och slaggar efter en natt helt utan sömn (där tydligen mina snarkningar var en bidragande orsak) och timmar av Springsteens-biljetts-köande. Ikväll är det inte omöjligt att jag visar min nuna på Pop Dakar. Härliga universitetets humanistiska förenings endags-popfestival.

Oj, blev nog mest röd på stranden. Jag gav upp först och gick hem. Det var ganska mycket folk där. Såg killarna i 7C (alltså de som gick i 7C när jag gick i 7D). Det kändes overkligt att de fortfarande grupperade sig på exakt samma sätt som för 15 år sedan och gör samma saker, bor på samma ställe etc. På ett sätt verkar det sjukt tråkigt att inte ha gjort något spännande på dessa 15 år (möjligen förutom en och annan charter till Turkiet eller dyl) men samtidigt kan jag ibland bli lite avundsjuk på alla de som har ett ton gamla vänner som de fortfarande umgås med. Jag har så få vänner som kan räknas in i den kategorin. De flesta av dem bor i min spanska by. Fördelen med att har flängt Europa och Sverige runt de senaste tio åren är i och för sig att jag har lärt känna människor från precis överallt och inte har särskilt svårt att knyta nya kontakter eftersom jag är ganska van vid att behöva göra det. Nackdelen är att det blir svårt att få ihop stora kompisgäng som man hade förr eftersom alla ens kompisar är utspridda precis överallt. Dock slipper man tröttna på en del eftersom man träffar dem så sällan.