Var på ett jippo i går hos en kökspryls-grossist som ville visa en serie franska kastruller. (Skitsmarta men med tunga prislappar.)

Dessutom fick vi i gratisätardrevet en liten pr-duvning om tryckkokare. Var redan tidigare sugen på att skaffa en och blev inte mindre övertygad efter gårdagens lovord.

Ur tryckkokarens djup trollades bland annat fram rilletten till till höger. Det är kött som fått koka länge, länge i sitt eget fett. Very mumsigt. Det blir rilletteverkstad hemma i köket under helgen. Så fortsättning följer.

De två andra små plocksakerna skämdes inte heller för sig. Det är dels carpaccio på oxfilé Simgus från Ejmunds gård på Gotland (en smältande läcker Kobe-biff-släkting), dels prosciutto från Nibble gård med lite philadelphiaost på ett skockablad. Snygg bufférätt!

Mannen i keps är Lasse Sandström som med entusiasm letar upp bra uppfödare, helst så nära Stockholm som möjligt, och sedan säljer kött, korv och annat chark i sina butiker. Han var på plats för att berätta om tryckkokning och om de fina köttbitarna. Det här är en positiv man som brinner för sitt jobb. En viss del av glädjen han utstrålar kan nog förklaras av de högar med pengar jag genom åren pumpat in i hans rörelse. Men mätt och glad har jag blivit.

Ännu mera mat blev det. Här tryckkokade, sedan glazeade och grillade shortribs på oxbringa från Charolais-nöt samt en linssallad med lime och chili.

Gjorde mig också lite lycklig. Måste nog dela med mig till resten av familjen på lördag eller söndag. Lutar åt ännu en långkokshelg.

…är det att testa köksmaskiner. Då var ändå de här lätta att sätta ihop och att köra. Men det är en himla massa rådd med transporter, bildfix och annat. Avundas icke folk på testinstitut som bynglar med sådant här dagligdags.

Två mixrar – desingfullträffen Kitchenaid och en mer diskret kamrat från Electrolux – fick visa vad de gick för i mitt vackra södermalmskök. En saftpress från Magimix var också med på ett hörn.

Slutsatser:

Vi har inte plats för en mixer/saftfixer – än mindre tre.

Nyslungad äppeljuice är kalas. (Man borde ha en sådan här apparat på landet.)

Bäst i test blev… Nä det får du se i Härligt hemma 6 mars.

…försvann just ner i Herr Hansson. Nu är en skvätt med mest sås och någon minimal köttbit det enda som återstår av helgens mäktiga kok.

Det är härligt med rester. Ska bli en fröjd att moffa i mig svansen som soppa någon lunch. Om ingen annan hinner före.

Ska det bli rester får man ta i från start. Köpte 2 kg oxsvans.

Saltade, pepprade och mjölade svansen. Brynte ordentligt i olja. 2 hackade lökar, 3 skivade vitlöksklyftor, selleri, palsternacka och morot i bitar fick fräsa med på slutet.

I med 5 dl rödtjut, 0,5 dl rödvinsvinäger, 5 dl vatten, 3 lagerblad, 0,5 tsk rosamarin och 0,5 tsk mejram. Puttra lugnt och fint under lock i 2,5 timmar. Gillar man att skumma kan man göra det. Jag kollade på OS i stället. Smaka av grytan med salt och peppar.

Serverade med potatisgratäng. Det är rätt udda till svans men alltid gott och så gillar Hanna och Anton potatisgratäng. Väldigt mycket.

Smulade för säkerhets skull över lite knaperstekt bacon också. Bacon är också alltid gott.

De ser inte så heta ut men edamame – japanska sojabönor – är beroendeframkallande goda. Man käkar dem som snacks till en öl eller ett glas vin. Mild, vagt bönig, nötig smak och de är svårare att sluta än med jordnötter. Och så blir du inte lika äckligt proppmätt heller.

Det stora grönsaksföretaget på F lanserade djupfryst edamame förra året. Man mikrar några minuter, strör över flingsalt och mumsar fram sojabönorna. Ärtskidorna fimpas på lämpligt ställe.

Förresten, snygg sakemugg, va?

…härjar i hushållet efter syrrans presentattack förra veckan.

För slö för att göra sushi så det blev sashimi på längden och tvären med japanska finriset. Godast: vita sega bläckfisken (tvåa nerifrån på långa fatet), pilgrimsmusslan (till vänster) och gösen. Det som ser lite tillagat ut uppe till vänster är bbq-ål. Gott, tyckte jag. Sådär, tyckte resten av familjen.

Det mörkgröna joxet som syns till höger är wakamealger. Man köper dem torkade, lägger i blöt och äter som sallad eller tilltugg. De här är dressade med soja, sesamolja och sesamfrön.

Min halvsyrra från USA – kvinnan med ständig övervikt på flyget – tittade in i helgen och langade över en kasse med ”lite japanska grejor”. Visade sig vara sådär tio kilo: en årsförbrukning wasabi för ett sushihak, sashimisoja, sesamolja, suhiris (årets skörd) – och furikake.

Furikake finns redan att få tag på i Sverige. Bland annat har Renée Voltaire en variant i sin (jättedyra) serie med ekologiska varor. Den innehåller mest blandade sesamfrön och smakar föga överraskande mest blandade sesamfrön. Gott att strö på en kokt firre eller blandade grönsaker. Men kanske inte 65 spänn-förpackningen-gott. Fast snyggt.

Den nyss influgna furikaken är något helt annat. Smakar salt, syrligt, hav, te och umami. Innehåll: ”Beefsteak plants, salt and sugar”.

”Rice seasoning” står det på burken och så är det en bild på tre sushikuddar men jag käkar det till allt. Delikat på macka med tunt skiva överbliven kalvstek.

– Beefsteak plants? undrar du.

– Perilla frutescens, säger jag på mitt halvknackiga latin. Och du blir kanske inte mycket klokare men säger jag ”shiso” går det väl upp ett ljus. Det är det japanska namnet på en mycket populär kryddört (finns i hela Ostasien) som drar åt fänkål och/eller mint. (Pepsi Shiso (!) kom ifjol men jag har aldrig sett den här.)

Fänkålen och minten anar man bara i min nya favvoburk. Måste innehålla annat också. Tippar på torkade alger – och möjligen det där teet.

Vad menas med furikake, då? Japanska det med och betyder ungefär ”strö”. Ingredienserna varierar men kan vara torkad och mald lax eller tonfisk, sjögräs, sesamfrön, miso och msg. Vanligaste användningen är just att strö över ris. Japanerna har väl inte kommit på det där med kalvstek.

Rätt mör när jag kom hem i går så bloggandet fick anstå till i dag. Lyssnade på en paneldebatt om nötkött halva kvällen. Där var uppfödare, köttfrämjare, politiker och grossister. Alla var hyfsat ense om att det finns för mycket halvdant nötkött ute i butikerna och att det borde vara lättare för oss konsumenter att välja – typ en dyr men fint marmorerad entrecôte när det är fest eller något billigare och lite segare till vardags.

Jag var helt med så långt men sedan blev det väldigt virrigt. Åsikterna gick isär när det gällde orsaken till att somliga biffar blir en sådan besvikelse.

– Det slaktas för många ungtjurar. De ger inte bra kött, ansåg grossisten, styckaren och kokboksförfattaren Håkan Fällman.

– Icke, sa Inger Pehrson som är generalsektreterare för Sveriges Nötköttsproducenter. Det går att få mört och fint kött även från ungtjur.

Nu kan man ju tycka att det vore enklare att ändå bara hålla sig till kött från kvigor, kossor och stutar (kastrerade tjurar) som är lättare att få snits på men då är det så vist inrättat att bonden får bäst betalt för ungtjur. Varför det är så lyckades ingen riktigt förklara.

I grisskandalens spår ställdes frågan om hur nötbranschen tänkte göra för att återupprätta konsumenternas förtroende. Panelen var lite frågande. Var det inte sådana där små med knorr som larmet gällde?

Helena Jonsson, uppfödare och medlem i LRF:s styrelse sa till slut att vanskötsel av djur i de flesta fall beror på att lantbrukaren blivit för gammal, sjuk, börjat dricka eller fått personliga problem.

Vi var väl några cyniker i publiken som ansåg att snöd vinning kan vara en nog så vanlig orsak.

Mest intressant var att höra Britt-Marie Stegs (hon driver kvalitetskötts-företaget Hälsingestintan) berätta om sin kamp mot Scan och hur hon fick snurr på verksamheten. Det är hon som är på den inte så smickrande bilden. Sorry!

Påse fick man också. Innehåll: Receptkort (grilltillbehör som ”glömda tomater” och ”grön salsa med druvor och avokado”), debattkompendium, en broschyr om Hälsingestintan samt ett ex av tidningen Köttbranschen.

Sitter i styrelsen (könsinkvoterad) i en branschförening för matskribenter och har just kommit hem från en liten foto-kurs som vi arrangerade.

Inte så att vi ska ta jobben från fotograferna men ibland kan det vara bra att kunna knäppa några anständiga småbilder som komplement i ett reportage – eller att ha till bloggen.

Det var faktiskt rusning till kursen och de som kom med verkade nöjda. Det blir väldigt tekniskt med pixlar och histogram men jag fick i alla fall med mig några ljussättningstips som kommer att bli mycket användbara. Matbilderna i den här bloggen har ju hittills inte varit så hiskeligt vassa…

Kvällens lärare var Rolf Adlercreutz som jag lärde känna redan på Stockholms-Tidningen. Det var under the dark ages då man använde antikviteter som framkallningsvätskor och film. Tiden går fort när man har roligt.

Bläckfisk är ett av mina favoritdjur. Köpte en halvkilos fryst, tinade och sjöd den drygt 10 minuter i en svag 1-2-3-lag (1 del ättika, 2 delar socker, 3 delar vatten). Det här var väl snarare en 1-2-5-lag.

Lät den svalna i svinkylan på balkongen, drog bort skinnet och skar sedan armarna i bitar. Ambitiösa herrn hade dessutom kokat blåmusslor så det fick bli en skaldjurssallad.

Lade upp bläcka och musslor på tallrikar, pressade över citron, saltade, pepprade och ringlade olivolja. De gröna bladen är färsk koriander.

…var förstås fiskad i hållbara bestånd – och till extrapris.

La ut hela torskfilén i all dess 652-gramsprakt på smörpapper i en liten långpanna. Saltade, pepprade, pressade över citron, droppade över rostad rapsolja (överkurs) och klickade på lite smör.

Stoppade in i 80 graders ugn och lät stå tills den var 52 grader mitt i tjockaste biten. Det tog cirkus 20 minuter.

Fixade under tiden sockerärtor. Gillar du – som jag – dem knapriga så lägg i ett durkslag och häll över 1,5 l kokande vatten, räkna till sju, spola av dem med kallt vatten och låt rinna av. Har du bråttom räknar du till fem.

Och så kokte jag 4 portioner av den nya produkten ”Ris med bulgur”. Fnös ett ”onödigt” när jag fick förpackningen till test men det blev riktigt saftigt och gott. Fast visst kan man blanda ris och bulgur själv utan större besvär.

Rostade pinjenötter i torr panna. Två gånger. Med samma vidbrända resultat. Man ska inte kolla på ”Vem vill bli miljonär” och laga mat samtidigt.

Eftersom det var fredag blev det sås. 2 dl gräddfil med 3 msk hackad gräslök och 4 msk hackad dill samt ett tjog grovt hackade räkor. Smaka av med salt, peppar och lite pressad citron.

Jorå, riktigt gott. Rapsoljan doftade mysko men smakade bra. Det hade varit godare med rostade än med kremerade pinjenötter.