…är cupcakes och macarons. Vi lånade von M:s spatiösa Ängbykök (tack!) och bakade halva dagen med experten Åsa. Lägg märke till den läckra mixern. (Ganska svårt att missa det illgröna monstret.)

Här plåtar Åsa till sin sockersajt www.hellosugar.se. Vi måste sett lite lustiga ut mellan varven när vill alla tre: hon med sin pyttekamera, jag med mobilen och proffset med sin bauta-Canon stod och knäppte cookies som vore de Tutankhamuns guldmask. Men de var ju fina ju.

Cupkakorna upptäckte Åsa när hon jobbade i USA. Stort därborta. Det finns hela fikkedjor som specialiserat sig på dem. Börjar komma så smått även här. Än så länge mest vid festligare tillfällen som dop, bröllop och företagsevent. Är de riktigt snygga så är det förmodligen Åsa som gjort dem. De är ett slags muffins, ofta med fyllning och toppade med glasyr – och om det party dekorerade med rosor eller annat fluff.

Om cupcakes börjar bli lite hett så är franska macarons vitglödgade – i varje fall i klädvärlden. De parisiska modehusen serverar dem på sina visningar, gärna i säsongens färgtoner och i designade kakkartonger. Svenska modemaffian hänger förstås på och Åsa tackar och tar emot beställningarna.

De ser rätt artificiella ut, ungefär som sådana där tefat fyllda med bruspulver, men är riktigt goda. Det är två kakahalvor av mandelmaräng med en smörkrämsfyllning emellan.

De är långt ifrån lättbakade. Man måste använda våg och termometer och få det exakt för att lyckas. Vi fick ett fint exempel på det – och på att ugnar är väldigt olika – när rutinerade Åsas skulle grädda en laddning kakor i von M:s ugn. De sprack och höjde sig ojämnt. Som tur var hade Åsa tagit med sig snyggmacarons hemifrån som vi kunde plåta. Dagens tips: kolla värmen i din ugn så att 160 grader verkligen är 160 grader innan du sätter igång med macaron-baket.

Inte alla hjärtans dag i dag men ”Alla hjärtans lunch” kommer att serveras på en massa hak landet runt. Det är ett jippo av Lunchfrämjandet och Hjärt- och lungfonden som vill få oss att äta hälsosammare luncher.

Under en tävling i höstas för storkökskockar utsågs vinnarrätten. Etta blev Joacim Runfors och Patric Verger från Stenungsund med Limelax med grönsakstagliatelle och mangosalsa. Bli alltså inte förvånad om Skitiga duken har just denna laxrätt på nedplitad på griffeltavlan i dag.

Varför bladdrar jag då så mycket om detta – i och för sig väldigt behjärtansvärda – arrangemang? Jo, jag har för andra året fått vara med i juryn och är alltså medskyldig. Det är skitkul att vara med matjuryer – men svårt. Som tur är sitter klippan Andreas Hedlund från restaurang Pontus med och styr upp när vi amatörer börjar få svårt att hålla tungan rätt i mun. Bildligt talat, alltså.

”Med influenser från många olika länder fogas de väl tillagade enskilda delarna i rätten – och den mycket väl tillredda laxen – ihop till en välsmakande och spännande laxrätt”, tyckte vi på vår något högtravande jurymotiverings-svenska. Själv föll jag pladask för tagliatellen. Helmumsig.

Bifogar receptet här på tampen. Funkar inte bara till fredagslunch utan mycket väl till en alla hjärtans-middag. Och faller inte laxen på läppen (mycket ansiktskroppsdelar i dag) så har romantiska jag totat ihop ett antal förtjusliga förrätter och desserter i morgondagens Härligt hemma-bilaga. Köp! Köp! Köp!

För övrigt anser jag att köttklistret inte är så mycket att bråka om. Bara inte jag hamnar i det.

Limelax med grönsakstagliatelle och mangosalsa

(4 personer)

Lax, skinnfri 500 g
Rivet skal och saft från 1 lime
Limepeppar 0,5 tsk
Flingsalt
 
 
Basilikakesellan:
Kesella 10 % 60 g
Basilika hackad 4 msk
Vitpeppar
Salt
 
 
Grönsakspastan:
Tagliatelle, kokt 600 g
Morot 1 stor
Zucchini 1 liten
Schalottenlök, hackad 2
Vitlök 1 klyfta
Olivolja 3 msk
Soltorkade tomater 40 g
 
 
Mangosalsan:
Tomat 4
Chili grön 1/2
Salladslök 2
Svartpeppar, grovmalen
Salt
Mango, tärnad 350 g

Gör så här:

Laxen: Dela laxen i portionsbitar och gnid in med övriga ingredienser utom salt. Förslut i plastpåse och lägg i 55 gradigt vatten i cirka 15 minuter tills laxen känns fast. Öppna påsen just före servering, salta och servera. (Du kan också lägga laxbitarna i 1,5 l kokande vatten. Dra bums av värmen och låt stå med locket på i cirka 10 minuter. Eller baka laxen i ugn på 90 grader tills den har en centrumtemperatur på 55 grader.)

Kesellan: Finhacka basilikan & blanda med övriga ingredienser. 

Grönsakspastan: Koka tagliatellen al dente. Finstrimla morot, zuccini, soltorkade tomater och schalottenlök. Finhacka vitlöken. Blanchera morötter och zuccini. Svetta först schalottenlöken sedan resten av grönsakerna i olivoljan och vänd ner pastan. Salta och peppra. Rulla nystan & lägg upp.
 
Salsan: Kärna ur och skär tomaterna i små tärningar. Skär tunna skivor av salladslöken och små tärningar av mangon. Finhacka chilin. Blanda alla ingredienser. Kan även smaksättas med koriander. Låt stå och dra cirka 10 minuter. Lägg upp i små portionsskålar.

PS. Fin matbild i dag, va? Och rätt gissat – det är ett proffs som tagit den. Har tyvärr inte hans namn. Ska rota fram det.

…heter René Redzepi, driver tvåstjärniga restaurangen Noma i Köpenhamn och hade fixat käket när likaledes danska Landbrug & Fødevarer bjöd in pressen för att putsa lite på bilden av danskt fläskkött.

Budskapet från pr-organisationen var i korthet ”vi är kanske inte är lika snälla mot grisarna som ni är i Sverige men vi är banne mig bland de snällaste i EU”.

Själv baxnade jag mest inför uppgiften att det finns 25 miljoner grisar i Danmark. I Sverige finns knappt 2 miljoner.

Sedan var det dags för det viktiga – maten.

Som förrätt fick vi knapriga fläsksvålar. Det är ett av mina favoritsnacks men de här var pudrade med ett syrligt lingonpulver. Ett tillgjort sätt att sabba goda fläsksvålar om ni frågar mig.

Vi fick också ett slags pannkakssmets-munkar med fläskfyllning. God fyllning men väl degigt hölje.

På bilden syns en mycket vacker mellanrätt på tunna rotfruktsspån med märg, örter och en skysås på rostat fläsk. Intressant. Skulle man kunna göra någon variation på.

Huvudrätten var lättrökta revbensspjäll glaserade med senap och hasselnötter samt ramslöksfrukter inlagda som kapris. Mycket, mycket goda ribbor. Här inser jag att allt snack om Redzepi inte bara är just snack.

Han är nämligen lika mycket Gud i mat-Danmark som Mathias Dahlgren är i mat-Sverige. Men han berättade att han fick mycket gliringar när de startade Noma för sex år sedan.

Driva lyxkrog med enbart råvaror från de nordiska länderna? Skulle de servera knäckebröd och rötter på vintern?

Men kritiken har tystnat i takt med att Michelinstjärnorna har trillat in och närproducerat blivit den stekhetaste av trender.

– Vi hade tur, vår tajming var perfekt när vi startade nästan samtidigt som hela den gastronomiska världen började leta efter det naturliga köket och de naturliga råvarusmakerna, säger han.

Såklart fick vi påse. Innehåll: broschyrer om danskt fläsk och om Noma, dvd med bilder – och den stiliga slipsen. Mönstret utgörs av stiliserade grishuvuden.

Har inte riktigt tänkt ut när jag ska bära den.

Visst är den fin? Jovisst, valnötslimpan är jättefin men nu tänkte jag på min nya kniv.

Önskade mig mest på skoj en brödsåg från Global i julklapp eftersom den fanns i en specialvariant för vänsterhänta (Leonardo da Vinci, Albert Einstein och jag).

Men de snälla barnen salade och beställde på nätet. Kniven kom som ett (för stort) brev på posten. Paketet öppnades på julafton – och naturligtvis innehöll det en vanlig högerhänt kniv. Lite surt – men helt okej för min del.

Hårda Hanna, jur stud, lät sig dock inte nöja. Hon mejlade kökspryls-företaget och jag returnerade högerkniven. Efter ytterligare ett antal allt surare mejl och knivlösa veckor dök så ett nytt avlångt paket upp. Enligt företaget gick det inte att få tag på vänsterhänta knivar längre men den här skulle vara anpassad för både högerskärare och oss south paws.

Tror jag hur mycket jag vill på men jävlar vilken bra kniv det är. Efter decennier med ärvda och fasligt slöa brödkapar slajsar jag nu limpa lika lätt som jag skedar soppa. Tomten finns! Men han är väldigt omständlig.

Chorizo pata negra heter en skojig salamisläkting. Pata negra är de svartfotade spanska grisar som får ströva rätt fritt och som tillbringar sina sista månader i livet med att smaska i sig älsklingsrätten ekollon. Feta – och förhoppningsvis glada – blir de av dieten. De är i alla fall råvaran till världens godaste lufttorkade skinka, jamón ibérico de bellota (skinka iberisk av ekollon, typ). Lagras i flera år och kostar därefter. Andra delar av grisen blir till exempelvis sådan här paprikakryddad chorizo.

Med på bilden är också en italiensk fänkålssalami och till vänster just en bit jamón ibérico, lagrad i 36 månader. Fick den lite billigare eftersom det var en ändsnutt. Men den är lika god för det.

Och det är söndagens spartips: Köp salami, skinka och annat i bit. Blir lite billigare och så kämpigt är det inte att skiva korv. Dessutom slipper vi andra bak i kön att vänta på att du och din expedit ska dribbla klart med skärmaskinen.

Den avlånga formen har gett dem namnet knivmusslor och det ännu coolare engleska razor clams. Mycket goda men rätt grusiga. De står nedgrävda lodrätt i sandbottnar och snappar efter smågodis så det är väl inte konstigt att det följer med lite skräp.

Koka som blåmusslor: Hacka lök och vitlök. Fräs i olivolja. I med ett par dl vitt vin. Lägg i musslorna när det kokar av h-e, på med locket, skaka ett par gånger. Klart på några minuter. Servera med kokspadet, citronhalvor, hackad persilja och bröd.

Inte särskilt lokalproducerat men väldigt gott.

(Och nej, det är inte persilja på bilden utan lite blandat av basilika, mynta och vattenkrasse eftersom jag inte hade någon persilja – men det hade blivit bättre med p.)

…klirrar och kluckar. En chansartad shopping eftersom jag i vanlig ordning glömt att ta med vinblaskor eller anteckningar. Det här finns i påsen:

• Rabl riesling Vinum optimum, 2008, 169 kronor. Mitt österrikiska vinhus-favorit jämte Loimer. Snygga etiketter har de också. Hoppas att den lever upp till prislappen. Fast den får nog ligga till nästa helg. Bortkastad på en snuvig snubbe, kan lika gärna ta ett glas av matlagningsvinet.

• Pafoj, 2007, 106 kronor. Rött från Langhe i norra Italein och jag brukar gilla norditalienare. Och så var det en kul etikett. Köper ibland på etikett. Funkar rätt bra. Vinmakare med god grafisk smak är sällan helt tappade i vinkällaren. Å andra sidan sitter det en hel del ruggiga snirkeletiketter på väldigt goda viner.

• Viña Morejona verdejo, 2008, 88 kronor. Blommigt vitt vin med sniff av exotisk frukt. Mycket kort eftersmak. På etiketten rekommenderas den låga serveringstemperaturen 6–8 grader. Och då funkar det faktiskt. Ett läskande vin med liten syra som ändå matchar ett kok skaldjur. Men mer kul för stunden än minnesvärt.

• Ichanka bonarda, 2009. 57 kronor. Röd argentinare som fått fyndstämpel i vintidningen Dina viner. Överprovaren Per Bill skriver: ”Normalt ger druvan bonarda ljusröda, lätta och bäriga viner men denna ”Rambo-bonarda” ritar om min bild av denna druva. Vinet är mörkrött, fylligt och sprudlar av söta bär. Denna bonarda för ynka 57 kronor bara måste ni prova!”.

Själv är jag inte lika entusiastisk. Det är förvisso ett genröst vin men nästan för mycket. Lite som smält svartvinbärssorbet. Tog bara ett glas. Men nytt försök i morgon.

…är även Årets. Förra veckans stora matlagningsvinnare Gustav Trägårdh lagade mat till Härligt hemma-bilagan i förmiddags på proffsskolan Restaurangakademien. Jag tittade på och kockeleverna Lina, Kevin och Alexandra slet duktigt för att vi skulle få fina rätter att plåta. Sex mumsiga på knappt en och en halv timme – Gustav är snabb men hade alltså bra hjälp.

Mitt i allt ringer hans mobil.

– Nä, den har jag hemma, säger han och verkar för ovanlighetens skull lite rådvill.

Det är Årets kock-medaljen som saknas, De vill att han ska ha den på sig under ett sponsorevent på eftermiddagen. Och det är långt hem till Göteborg och hyllan där den tronar.

Men det löser sig. Ett samtal och förra årets kock – Viktor Westerlind – som bor bara några kilometer bort, lånar storsint ut sin.

Efter sju år som journalistdrev bland arbetsbänkar, skärbrädor och linnedukar så är jag inte det minsta förvånad. Det här är en hygglig och hjälpsam bransch. Eller så låtsas de väldigt bra.

Årets Gustav är lite udda i gourmet-Sverige. Visst hyllar han de fina råvarorna och hans krog Basement i Göteborg har en Michelinstjärna men när jag till exempel frågar vilken olja som är bäst att fritera i så svarar han:

– Äh, ta första bästa Euroshoppersorten. Ta det billigaste.

Skönt när inte allt behöver vara så himla märkvärdigt hela tiden.

Gustavs recept kommer i Härligt hemma så småningom. Här är min fredagsmiddag för 4 pers:

Torsk på tomatsås

1 liten vitlöksklyfta

3 msk olivolja

6 sardellfiléer

1 dl vitt vin

2 dl tomatsås

600 g torskfilé (odlad)

1 överbliven bit fryst bläckfisk

Hacka vitlöksklyftan. Fräs någon minut i olivoijan i stekpanna medan du mosar ut sardellerna däri med en gaffel.

Häll i vinet och låt hälften fräsa bort. Häll i tomatsåsen och putrra ihop lite lugnt.

Skär torsken i stora bitar och bläckan i ringar. Salta och peppra.

Sjud några minuter i tomatsåsen.

Servera med ris eller kokt potatis. Eller som vi, ugnstekt potatis. Vi gillar ugnsstekt potatis. Särskilt Anton.

Före

Efter

På övre bilden ser man min lilla skalknivsfavorit. Funkar till de flesta småjobb, cutta sega snören, snippa morötter, rafsa bort bort illfäniga plastinpackningar på kryddburkar, kärna ur paprika – och slajsa bort de bråkiga bitarna på en rotselleri.

Så det gjorde jag och sedan använde jag inte mindre än tre olika potatisskalare på selleriklunsen (håller på med ett test) tills den var naken. Skalade ävenså 5 potatisar, 1 lök och 2 vitlöksklyftor.

Hackade löken och vitlöken. Fräste hacket mjukt i 2 msk olivolja i en stor kastrull. I med 2 dl vitt vin (El Cortejo är mitt vita favoritmatlagningsvin för stunden) och lät det puttra bort till hälften.

Delade sellerin och potäterna i stora bitar under tiden. Öste ner dem i kastrullen tillsammans med 1 liter vatten, 0,5 tsk timjan, 1 krm fransk cayenne (piment d’Esplette) och 2 tärningar grönsaksbuljong. (De där nya geléiga är riktigt bra.) Saltade och pepprade. Kokade rotsakerna mjuka. Tog cirkus en kvart.

Mixade ihop med 3 dl vispgrädde. Värmde igen och smakade av med salt och peppar.

Serverade med finskuren gräslök och ett litet lass stekt bacon och svamp som blivit över från pizzajobbet i tisdags.

De båda hemmavarande gossarna tog om både två och tre gånger. En fröjd.

Sista tampen på en baguette från Matdistriktet (rar butik – men 35 spänn för en bagge?) fick bli nattmacka. Förkyld i dag så jag behöver tröstäta.

Lyxigt franskt lantsmör på ena halvan – mycket gott och smörigt men inte många klickar bättre än det vanliga fabrikssmöret i snabbköpet.

På andra halvan några flisor av en snuskigt god parmigiano vacche rosse (röda kor). Snuskigt dyr också. Vill inte tänka på vad de där ostspillrorna kostar. (Och nej, jag brukar inte piffa mina mackor med timjanskvistar men vi måste få lite stil på det sunkiga matfotot här i bloggen. Får nog lov att fixa mig en kamera men det är roligare att köpa ost och vin för pengarna.)

Hm, mycket prisgnäll i dag. Beror nog på min svåra sjukdom…

Fast ära vare Gud i höjden! Skärbrädan har ett av barnen gjort i slöjden. Snälla pappan fick den alldeles gratis.