Venusmusslor är sådana där gulliga små blötdjur som heter vongole på italienska. Och de är inte bara goda – de är underhållande.

Innan man kokar dem måste man nämnligen få ut all sand de slurfat i sig på havsbotten. Den knastrar så otrevligt mellan tänderna.

Man tager en bunke, fyller den med iskallt vatten och saltar tills det smakar som havsvatten. (Det går åt in i h-e mycket salt.) I med venusarna och vänta.

Efter några minuter börjar det bubbla här och var, det rasslar lite försynt. Det här är inga bråkiga djur som hoppar och nafsar men enstaka, djärva exemplar öppnar upp ordentligt och sticker ut en arm/fot/näsa (?) utanför skalets säkra tjäll.

På bilden syns att även Anton är modig och törs klappa en av musslorna. Jag tror att det är Victor – eller möjligen Emanuel. De är så lika.

Ett stillsamt men skojsigt akvarium – som efter hand blir ganska äckligt.

Vet inte om de kräks, bajsar eller gurglar sig men snart är vattnet fullt av sand (vilket ju var meningen) och annat mer oidentifierbart gegg. Men det är bara att skölja bort under kranen.

Efter att ha langat de venusar som redan trillat av pinn (öppet eller trasigt skal) är det nu dags att mörda de som fortfarande är i livet. De kokas till döds i vitt vin, hackad lök, olivolja och vitlök precis som blåmusselkusinerna. Över på några minuter. Får svalna på svinkalla balkongen.

Serveras här med hackad tomat och persilja, olivolja, pressad citron, S & P. Rostat bröd att skyffla med. Satans gott.