Maten gick faktiskt åt.

Det var faktiskt för en vecka sedan (men vi har lite svårt att hinna med just nu) och det handlade om camping.

Matlagandet för en ut på märkliga äventyr. Någon i campingsvängen hade fått nys om min kokbok ”Mat för litet kök” som riktar sig till husvagns-, torp-, båt- och kokvrå-matlagare. Så när campingföretagarnas riksorganisation och husvagnsbranschen ordnade event för pressen fick jag stå för recepten (grillspett och bulgursallad) och dessutom säga några ord om ”Mat för litet kök” och senaste boken ”Buffé – helt enkelt”.

Och lite pr gör ju inte ont, särskilt som kocken på Gålö camping fick slita med all matlagningen. Gillar det – slippa jobbet och bara kratta in berömmet.

Livbåten och moderskeppet.

Annars en ny värld för en ickecampare. Blev rätt sugen på husbil. Särskilt på den här mastodonten. Prislapp över tre mille men då får man med den lilla pyttebilen som ryms i bakluckan.

Burgare för burgna.

…var förstås bara en pr-ploj men inte desto mindre riktigt god. Burger Kings produktutvecklare Mark Dowding var i stan och presenterade nyheter och som grädde på moset fick pressdrevet miniversioner av lyxburgaren som bland annat ska innehålla waygu-kött (ett slags kobebiff), iransk saffran i brödet, krispbakad pata negra-skinka och färsk tryffel (egentlgen den svindyra vita men eftersom det var ickesäsong så fick vi nöja oss med svart – buhu).

Och visst var den läcker. Särskilt kombon saftig, biffig burgare och knaprig lufttorkad skinka föll mig på läppen – och till viss del i knät.

Men show off-burgaren lär aldrig komma igen till Sverige och 99 pund för en köttsemla tycker jag nog är i saftigaste laget.

Bland nyheterna märktes annars en extratjock och mumsig burgare med tre sorters ost. Gillade vi – fast ostarna kunde varit rivigare. Den kommer rätt säkert till Sverige.

Skovel-pommes.

Gillade också tunnskurna och skålade pommes med tryffelmajo, burgaren med friterad kyckling och de sötkletiga kycklingvingarna. Resten var inte mycket att blogga hem om.

Söta små shottar.

Jo, förresten – jag gillar idén med små dessertshots. Alldeles lagom efter en burgare. Men irrrgh så sötsliskiga de var.

Och så väldigt mätt jag blev.

Det där vita runt kanten är marängpinnar – inte benknotor.

Se här en mycket mumsig fryst maräng- och hallontårta med nöbotten. Hanna har bakat och jag bjuder generöst som tröst för att ni varit utan inlägg så länge.

Har nämligen varit i Hamburg på långhelg och firat mitt favoritlag St. Pauli som gick upp i Bundesliga. Kom hem till en svår baksmälla orsakad av både öl och arbete som hopat sig på skrivbordet. Därav lite tid för bloggande.

Kul hade vi i alla fall. Söndagens hejdlösa firande finns på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=NEDbxQxE2XQ (Killen med cykeln är inte jag.)

Det såg godare ut i verkligheten. Tro mig.

Åt gjorde vi också. En finmiddag på trevliga East – här är förrätten en sushirulle med lättrökt tonfisk. Sehr gott.

Men mest blev det turkisk döner av olika slag – både till frukost och middag, faktiskt. Inför eller efter en hård dag innehåller det det mesta man behöver. Typ mat.

…hade snälla syrran dragit med sig ända från Kalifornien, Amerika. Självplockade i trädgården och syrligt besksöta. En liten frukt som får en att vakna till. Gillar quattarna som finns i snabbköpet men de här var ett par snäpp sötare och härligare.

Dessutom släpade Mrs Övervikt-på-flyget med sig några burkar furikake att strö på riset. Har inte hunnit testa de nya smakerna katsuo (bonitoflagor), ebi (räka) och wasabi (den där gröna pepparroten). Är nog mest nyfiken på den första.

Stefano Catenacci vill inte snacka bröllop.

Stefano Catenacci drog en förvånad och lättad suck när han avrundade sin presentation av Café Operas smörgåsbord. Det församlade mediadrevet gav nämligen blanka den i vad Vickan och Daniel skulle kunna tänkas bjuda sina gäster på utan hade distinkt fokus på sillarna och det småvarma.

Både Tore Wretman och Werner Vögeli på tvillingkrogen Operakällaren omhuldade den svenska kokkonstens slagkryssare men nu är det 15 år sedan smörgåsbordet fanns på menyn på någon av restaurangerna. Men det blir alltså ändring på det nu. Och det är förmodligen ett smart sätt att få gäster till cafét innan partygängen vinglar in framåt kvällen.

Är det bra då? Ja, här finns det mesta man kan längta efter och formatet är behändigt så att man kan smaka på det mesta utan att spricka. Det är inte det minsta nyskapande men man slipper konstiga påhitt som wasabisill med lingon. Helt okej för knappa 400 spänn och en fantastisk lokal på köpet.

Konstiga påhitt fanns det däremot på den gamla goda tiden. Stefano Catenacci berättade att han frågade Werner om en del udda inslag, bland annat tomatsås.

– Vi måste ju fylla alla hålen, sa Werner.

Det finns nämligen smarta uttag för byttor och kastruller i själva smörgåsbordsmöbeln och ibland kunde inte köket trolla fram tillräckligt många varianter på småvarmt så det fick bli en del andra, mer udda rätter.

Sillarna och laxarna är alltid godast.

Mina favoriter var de distinkt smakande sillarna, den mjälla gravlaxen och lite överraskande (är ingen dessertsnubbe) de små pecannötspajerna.

Mycket nötiga små pajer.