Tagg för maten.

Blev lite glad när de hade sjöborrar i fiskdisken. Åt dem en gång råa på franska rivieran och det var fantastiskt. En annan gång på sushihak i San Francisco och det var minst lika underbart.

Det här var stora och tunga. Verkade ju lovande. Köpte två och bar hem fylld av förväntan. Sågade upp dem i botten med stora tandade kniven. Splosh, sa det och ut forsade en ansenlig mängd havsvatten. Tillräckligt för att härbergera ett mindre stim sardiner. (I brist på småfisk bekantade sig havsvattnet med köksmattan.)

Hoho? Något kvar därinne i skalet? Jo några små smutsgula strängar av rom (egentligen är det borrens könsorgan) gömde sig fortfarande i mörkret. Den samlade mängden syns på bilden.

Mer intressant än gott.

Det smakade havsvatten med en lätt beska. Ganska gott – fast inte var det i klass med Côte d’Azur eller San Fran-sushi. De tillkallade familjeskarorna var inte alls imponerade så det gjorde inte så mycket att mängden mat blev klen. Själv var jag alldeles belåten efter drygt en sjöborre.

Har sparat de stiliga skalen. Tänkte göra något fint. Kanske små behållare för havsvatten?

So British.

Ekmöbler och -paneler, silverkannor och en stor olja på Bettan II. Man skulle kunna tro att vi var hemma hos Hanssons på Söder men bloggen har hamnat i den brittiske ambassadörens Andrew Mitchells residens i Diplomatstaden på Djurgården.

Jag var där för att läxa upp honom för de långa incheckningsköerna på Heathrow… Nä, det var jag inte alls det. Måste sluta med att hitta på så mycket hela tiden.

Det var i stället final i matlagningstävlingen Whisky challenge och ambassadören hade upplåtit sin pampiga bostad för ändamålet. Tyvärr låg han själv däckad på övervåningen i någon sjuka men hans vice skötte värdskapet med säker hand. Whisky challenge är ett nytt påhitt av en av alkoholbranschens internationella bjässar (tänka sig). Ett pr-jippo men ett rätt kul sådant. Till höger på bilden syns en av jurymedlemmarna, den whiskyintresserade musikern Eric Gadd.

Ett par hundra av Sveriges whiskyklubbar hade bjudits in för att göra en trerätters med tre av bjässens singel malt-märken – Caol Ila, Talisker och Clynelish. Så många som hundra hörde av sig med recept och nu drabbade de tre framsorterade finalisterna – Ystad, Växjö och Nynäshamn – samman.

Ystad by the sea.

Ystad serverade ”Triple and taste” som förrätt – pilgrimsmusslor på en bädd av knapriga svartrotsskivor med några stänk hummerolja + lättrimmad lax med sås på skånsk senap och Caol ila + sotare (eller grillad sill som sydlänningarna envisas med att kalla det). Funkade bra med en liten whisky till, särskilt sotaren. Vinnare av första ronden.

Växjö gjorde rolig engelsk konfekt-look a like på blodpudding, majrova och lingonjelly med isterbandscrunch.

Nynäs serverade också isterband i en enkel men god ”svensk haggis”.

Älg på småländska.

Växjö tog hem varmrättsronden med Wallenbergare på älg, liten puck med mos på sparrispotatis med selleritärningar, trattkantarellsås, Caol ila-gelé och syltade whiskykantareller. En mycket god rätt där whiskyn gjorde susen särskilt i såsen.

Ystad skickade in lammrack (perfekta!) med lättstekta kålrotstärningar, rucola- och purjotimbaler, Talisker-smörsås och whiskygelé-diamanter.

Nynäs lockade med vildand och krämig whiskyjordärtskocka.

Det enkla är det goda.

Dessertmatchen tycker jag att Nynäshamn tog hem med sin enkla och genomgoda chokladpannacotta med whiskyingefärstopping. Pannacottan var len och hade fin smak av choklad. Ingefära och whisky matchade perfekt.

Ystad gjorde en chokladsurprise med zabaglione och kvittenmarmelad. Gott men den något hopsäckade formen på desserten var tyvärr en surprise för alla inblandade. (Men det är inte lätt att laga finmat till 30 pers. Alla tre lagen fixade det över förväntan.)

Växjö gjorde gulligt små och goda whiskyostkakor med Clynelishglass och svartpepparmarinerade hallon.

Smålänningarna tog till sist hem segern. De hade störst fantasi och lyckades mycket bra med att knyta an rätterna till sitt landskap. Och så fick de ihop det bra med whiskyn.

Kul tävling. Det är intressant att kombinera mat och dryck. En idé att knycka för landets alla vinklubbar!

Snyggare än god.

Ja, ni är ju många som undrar hur det går med min lingonboostade viltsnaps (nä, det är ni inte – inte en enda, faktiskt men ändå) så här kommer en rapport:

Efter fyra dagars flasklagring har det klibb-cidrigt, insmickrande söta försvunnit, ingefäran rundats av och lingonen och den rökiga whiskyskvätten funnit ett gemensamt och smakfullt boende.

Blandningen är dock fortfarande tämligen odrickbar och meningslös – om man inte stålsätter sig och sveper en tolva för att bli lite yr. Men den har blivit bättre. Utan det parfymiga, rivna limeskalet skulle den redan nu vara okej.

Ska testa med något vilt i helgen. Återkommer.

Strålande!

Nej, det är inte ett paraply som fotograf Micke hukar under på bilden. Han bara tokar sig med en reflexskärm.

Vi håller på med ett av mattidningsvärldens små fusk – plåta nästa vårs grilljobb redan på hösten. Det man vill åt är förstås fin grönska att ha i bakgrunden. På våren/försommaren är träd och buskar mest spretiga pinnar och gräset tovigt gult. Så vi fixar till det långt, långt i förväg och försöker undvika att få med några äpplen i bild.

På förmiddagen när jag förberedde lax- och kycklingspett vräkte regnet ner och himlen var blygrå. Vi sköt plåtningen från tolv till halv två och si – 13.25 syntes de första blå revorna ovanför låneträdgården i Saltsjö-Boo. Några timmar senare i bilen på väg in mot civilisationen började det plaska igen. Trevligt med lite flax för en gångs skull!

Särskilt nöjd med de apelsinglazeade kycklingklubborna. Recept kommer i Härligt hemma 2011.

Jonas Odland förespråkar Brännvin special (32%) till hemkryddat. Jag vill nog ha det lite starkare.

Snapsseminarium på Långbro värdshus i helgen. Jonas Odland till höger är mannen som ser till att kryddade klassiker som OP Anderson, Skåne och Bäska droppar smakar likadant från år till år. Han leddde oss vid handen under slutövningen då vi skulle blanda ett eget kryddat brännvin.

Vad ska man ta?

Vi hade i stort sett allt i krydd- och örtväg att välja på plus bär, nötter och citrusfrukter. Lite av överflödets förbannelse. Svårt att hejda sig och inte börja proppa i för många olika smaker – en fälla jag genast trillade i.

Snyggt, va?

Sayan Isaksson som driver restaurangerna Esperanto och Råkultur (sushi) ilade in i köket och brände kanel och hasselnötter. Ner i flaskan tillsammans med citron och rosmarin. Det smakade mest citronskal men efter något dygn kickar nog de andra smakerna in.

Sören Polonius, sommelier på F12, tog lite rökig whisky, sirap, apelsinskal och stjärnanis. Där fanns direkt en tydligt lakritston från anisen och viss sötma. Kanske inget till silltallriken – men sedan, som avec.

Fredrik Eriksson som kör Långbro gjorde en prydlig höstsnaps med lingon och timjan och en med ”goda smaker som funkar ihop”: chili, kanel, apelsin, anis och ingefära. Den sista ett riktigt rivjärn. Brrr!

Andra iakttagelser: Rabarber ger en trevlig syrlig ton och dessutom fin ljusrosa färg till spriten. Pepparrot ger en rå och källaraktig smak. Måste balanseras med sötma och något friskt i citrusväg.

Där är jag, längst till vänster!

Lilla jag är häxmästaren bakom den chockrosa häxbrygden. Muddlade lingon och rosmarin, blandade med rivet limeskal och ingefära, spetsade med rökig whisky och rundade av med honung. Tänkte ”viltsnaps” men det blev som en sådan där fantasicider (typ kaktus och smultron) – dessutom avslagen men ruskigt alkoholstark. Skulle hoppat över ingefäran – och förmodligen limen också. Men färgen blev läcker.